Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

SD - kan aldrig bli rumsrena, eller???

PolitikPosted by Leo Sat, March 03, 2018 14:07:31


Sverigedemokraternas, SD, riksdagslista presenterades under veckan med flera nya namn. Namn som samhällsdebattören Jonas Andersson som tidigare inte haft några politiska uppdrag. En utveckling som pekar på dels hur SD börjat mogna som parti men samtidigt att partiledningen arbetar långsiktigt med partistrukturen för att bli regeringsfähigt.

Jimmie Åkesson lär ha sagt att det tog honom en dryg mandatperiod för att lära sig vad ett riksdagsparti gör och hur ett parti skall göra det. I SD:s fall, likt Miljöpartiet när de kom in i riksdagen första gången, inte bara att hitta rätt i lokalerna. Det handlar i ännu större utsträckning om att finna sin roll för ledamöterna i riksdagsarbetet.

Utskottssammanträden, utskottsberedningar, inläsning av motioner och propositioner, studieresor, ta emot besök, interpellationsdebatter, skrivande av motioner och skriftliga frågor och mycket annat. Själva omröstningen i kammaren utgör bara en mikroskopisk del av riksdagsarbetet. Riksdagsarbetet för de flesta ledamöter löper på plats i Stockholm tisdagar till torsdagar, måndagar och fredagar är resdagar eller dagar vikta för arbete i de egna valkretsarna förutom för de som sitter i bland annat EU-nämnden vars sammanträden hålls på fredagar. Lösningen medger för många riksdagsledamöter att de även sitter i sina hemkommuners kommunfullmäktige och utformningen är med flit. Tvåkammarriksdagen byggde på två kammare, den ena med rena rikspolitiker, den andra med ledamöter som hade sina starkaste rötter i lokalpolitiken. Enkammarriksdagen som infördes med 1974 års konstitutionella reform ville inte tappa den kopplingen till lokalpolitiken som tvåkammarriksdagen utgjorde.

Att skapa förutsättningar för riksdagspolitiker att förstå hur deras lagförslag påverkade primärkommunerna.

För SD del ser partiet efter åtta år ut att gå in i en konsolideringsfas. Gamla ledamöter, som inte klarat vare sig de politiska eller administrativa kraven, roteras ut och ersätts med personer som på sikt kan kliva in i ett regeringskansli i olika roller. Jimmie Åkesson ser ut att sikta på att bli en del av ett regeringsunderlag 2022 och rekryterar in personer med yrkeskunskap för att kunna utveckla politiken. De flesta kommer dock att bli besvikna om de tror att de skall kunna gå in med sin fackkunskap i ett visst utskott för att utveckla lagstiftningen kring just sin tidigare yrkesroll.

Sveriges konstitution bygger på lekmannastyre, inte expertstyre, för att undvika jävssituationer och att särintressen tar plats i lagstiftningsarbetet. Endast i undantagsfall tillåts experter inom olika oråden ta plats i ”rätt” utskott. Det för in även en stor tröghet i lagstiftningsarbetet – ledamöter som aldrig i sitt liv arbetat med forskning förutsätt helt plötsligt bereda och besluta om etiklagstiftning om forskning på människor. Underlag som det kan ta år att lära sig bedöma. Ett utskott dominerat av läkemedelsindustrin skulle sannolikt dragit igenom en lag med stora hål i på kort tid. Det finns en fördel med den tröghet som byggs in. En eftertanke.

Det som kommer slå de flesta nya riksdagsledamöter är trögheten. Min partikamrat Roland Larsson, S, i Norrtälje och med rötterna i IF Metall och Stockholms Arbetarekommun är nog den ledamot som kommit in som framtidsnamn och påläggskalv på ordinarie plats vid mycket unga år men som tillbringat kortast tid som ledamot. Efter bara tre månader avsade han sig sin riksdagsplats och återvände till lokalpolitiken. Han stod inte ut med det tröga tempot, även om arbetsbelastningen var hög, utan återvände till kommunpolitiken som är väsentligt närmare medborgarna och därmed snabbare från idé till beslut och där effekterna av politiken blir mer konkret.

Det andra som är slående är att SD gör en ”socialdemokrat classic” genom att ledamöterna i större utsträckning har en yrkesroll att falla tillbaka på i sin erfarenhet om samhället. En erfarenhet som de andra partierna börjar sakna i allt större utsträckning. Mikael Damberg, för att ta ett exempel, är idag näringsminister men har inte haft ett vanligt jobb under hela sitt vuxna liv. Ett yrkesliv i rikspolitikens innersta kärna är det han har att vila på. Få lantbrukare har glömt hur han som gruppledare 2014 förde fram att lantbrukets problem skulle lösas med att de lättare skulle få låna pengar. Han förstod inte att det inte är skuldsättningen på en gård eller ett företag som skall öka, det är lönsamheten. Även Anders Ygeman hör till de som aldrig haft en löneanställning i egentlig mening. En sommar i grönsaksdisken på Konsum är hans yttre begränsning i hans tidigare arbetsliv, trots det hade han under lång tid yrkestiteln ”livsmedelsarbetare” på sin presentation. Exemplen är flera.

Där SD brister är kopplingen till den kommunala nivån. Partiet är ungt och har därmed inte de förutsättningar att ha den ”karriärtrappa” som byggde Socialdemokraternas stabilitet en gång i tiden. Alla förväntades börja sin politiska bana på den kommunala nivån för att dels lära sig hantverket, dels förstå effekterna på den lokala nivån när det kom en lag uppifrån. Göran Persson var mycket noga med just den kopplingen. Han återvände ofta till sina erfarenheter från hans tid som kommunalråd i Katrineholm.


Hans ministrar blev ständigt påminda om vikten av detta. Persson drog sig inte för att intervenera i sina ministrars staber. Saknade ministern själv den lokala kompetensen fick han eller hon finna sig i att Persson själv, eller Per Nuder som under lång tid var Perssons närmaste statssekreterare, såg till att rekrytera in den kompetensprofilen. Det lokala var viktigt för Persson. Även Nuder beskriver detta i sina memoarer “Stolt men inte nöjd”, hur han lärde sig politiskt hantverk och politiskt ledarskap under sina år i kommunfullmäktige.

En annan fördel med just denna “karriärtrappa” är att det kommunala politiska uppdraget som regel är ett fritidsuppdrag. Det finns endast utrymme för en handfull heltidsarvoderade politiker i kommunerna, i de mindre inte ens det. Alla förutsätts ha en annan inkomst.

Dagens politiska staber i regeringen saknar i allt väsentligt denna mekanism. Flera departement präglas istället av personer med SSU-bakgrund. Personer som endast i undantagsfall tidigare suttit i ett kommunfullmäktige och själva arbetat fram politik. Som inte har någon känsla vad som sker ute i landet om olika modeller på reformer genomförs. Som i grunden har mer erfarenheter av partiinternt maktspel än att regera en kommun. Ett land är i praktiken en kommun. Bara oerhört mycket större och trögt rörligare.

Sverigedemokraternas riksdagslista är inte ointressant. Inte som sådan, mer idéerna bakom, samtidigt som de övriga partierna under lång tid gått i motsatt riktning.

Valet 2018 blir rörigt och även den parlamentariska situationen under nästa mandatperiod. Men valet 2022, och tiden därefter, kan komma att bli mycket intressant beroende på hur väl SD lyckas och om de övriga partierna kan dels parera detta, dels kanske komma ihåg på vilka principer 1974 års konstitution har byggts men även Göran Perssons och Per Nuders erfarenheter av att politiskt ledarskap måste bottna i lokalsamhället.





  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.