Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

PROVOKATION

PolitikPosted by Leo Thu, December 06, 2018 16:59:04
Detta ÄR en PROVOKATION - mot Makteliten - men Hjärtekramar för FOLKET

Tappar vi känslan för vårt samhälleliga ansvar på grund av att vi inte förstår systemen – och därmed har allt svårare att känna gemenskap i annan mening än som undersåte till något komplext och obegripligt – har vi lättare att falla för auktoritära ledare också om de har ondskefulla, rent av rasistiska och nyfascistiska, avsikter. Jag är övertygad om att det inte ”bara” är ökande sociala och ekonomisk klyftor som ger extremhögern luft under vingarna. Utan också känslan av utanförskap som uppkommer när man inte förstår systemen.

Begreppet ”demokrati” kan ha onekligen olika innebörd, det har vi ju sett i länder som Tyska demokratiska republiken (Östtyskland hette så officiellt) eller Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea heter så officiellt). I mer anständiga länder kan den politiska demokratin vara av två huvudinriktningar: direkt demokrati eller representativ demokrati. Direkt demokrati – som exempelvis handuppräckning på torgen i antikens Grekland eller i form av folkomröstningar i schweiziska kantoner – har, hur trevligt den än kan tyckas vara, lagts på hyllan i de flesta nationer. Istället har representativ demokrati blivit det normala i länder som inte är diktaturer.

Inom ramen för den representativa demokratin kan man finna allt från elitdemokrati eller diskursiv demokrati. Elitdemokrati utgår från att samhället är så komplext att det krävs experter för att förstå det. Medborgarna roll blir att rösta på partier - eller om man skall vara elakt: eliter - med jämna mellanrum. Diskursiv demokrati innebär tvärtom att medborgarna är aktiva, intresserade och antas begripa sig på systemen. För det krävs ett aktivt medborgarskap, en inbjudan från de politiska eliterna att inte bara lyssna på oneliners, ta del av politikerdueller i Agenda, enminutersinlägg i Expressen-TV eller få färdiga tankar serverade av kommenterande experter som berättar vad just politikerna sagt och menat. Eller än värre, politiska ledare som i valdebatters slutrond tittar rakt in i kameran och säger: ”Lita på mig”. När hen borde sagt: ”Tänk själva!”

Vi kan väl, handen på hjärtat, vara överens om att vi närmat oss elitdemokratin trots flödet av åsikter inom de små nätbubblor som förekommer. Det är en farlig utveckling.

För att ta sitt ansvar krävs vanligen att man åtminstone känner sig inbjuden. Hur inbjuden känner man sig när de system man är beroende av, eller har rättighet till, är så komplexa och svårgreppbara att experter, coacher, mellanhänder krävs för att förklara och leda rätt? Ibland, när den sidan sätter till, får jag en känsla av att eliterna gillar system som får ”vanligt folk” att känna sig lite dumma. Kanske är det som Andreas Cervenka påpekat i en intervju om det ekonomiska systemet - med alla sina finansiella instrument som tappat all förankring i den reella verkligheten: desto mer komplext och krångligt det uppfattas, ju mer kan ”experterna”, ta betalt för att lotsa. Är det populistiskt att hävda det? Är det rent av populism att tala om förståelsesamhälle?

De system som tjänat oss väl under många år har blivit så komplexa och sårbara - och så föga anpassade för det nya samhälle som växer fram - att vi borde börja samtala om hur vi skall röja upp i den systemsörja vi nu lever med. Målet borde vara ett förståelsesamhälle. Förståelse för hur systemen fungerar är grunden för att medborgarna skall känna tillit. Och för att demokratin skall fungera. Vi behöver helt enkelt rensa, förenkla och förtydliga. Skapa mer robusta system. Mindre sårbara. Mindre utrymme för mygel. Som myndigförklarar medborgare, ökar friheten men också ökar förutsättningarna att kunna behålla välfärdssamhället

De politiska partierna borde ta sig tid att föra samtal med medborgarna om detta istället för att vara helt uppslukade av att lappa och laga i system som sett sitt bäst-före-datum. Det behövs ett totalt omtag. Och, hör och häpna, det behövs systemförändringar som av kritiker kommer att kallas populistiska.

För att nå ett förståelsesamhälle måste vi nog byta ut flera av de system vi lever med idag.

Skattesystem - låt de första 120 000 kronorna av årsinkomsten på arbete och pension bli skattefria. Finansiera främst genom att rensa kraftigt i Skatteverkets avdragslexikon (inkl räntedavdrag och reseavdrag), genom införande av sådant som är vanligt i andra länder: förmögenhetsskatt, arvsskatt samt breddad skatt för juridiska personer (bolag).

Trygghetssystemen (det finns nästan 50 olika förmånsslag) bör ersättas av mer generellt, transparant, och administrativt lätthanterat system i form av någon variant av medborgarlön. Allt fler kommer att pendla mellan jobb, studier och så kallad arbetslöshet.

Den sentida globaliserade kapitalismen måste tyglas och det ekonomiska systemet rensas från finansiella instrument som tappat all förankring i den reella verkligheten. Det nuvarande ekonomiska systemet är såväl alltför komplext som "kreativt" för såväl sitt eget som samhällets bästa. Vi har att välja på att antingen låta det kollapsa, med enorma följder för människor, eller brytas oss loss från det och återvinna en ny tids blandekonomi där friheten för kapital begränsas.

Det borde vara den här typen av frågor de som idkar regeringsförhandlingar borde ägna sig åt, inte gå i motsatt riktning vilket nu tycks vara fallet. (

PS! Hannah Arendt är den av mina husgudar som påpekade att människan i grunden är en politisk varelse och att vi alla som individer har ett ansvar för den offentliga sfären, det kollektiva, genom såväl beslutsfattande som socialt uppförande.

När vi som individer glömmer bort detta – eller att normer fjärmar oss från sådant som ligger utanför den privata sfären – tar vi inte vårt ansvar. Vilket riskerar att leda till en förfärande och rent ondskefull utveckling. Hanna Arendt tar Nazityskland som exempel. Utifrån detta byggde hon sin väv om att ondskan är något som kan bli en del av oss alla när vi av intellektuell lathet lyder auktoriteter, springer i flock, följer med strömmen, inte vill uppfattas som anomalier när normen förskjuts till det absurda, eller till slut rent av ondskefulla.

Text. Birger Schalug

Föreläsning kan bokas april - maj 2019: schlaug.provoka@gmail.com

  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post215

Swe-Mena

Life in BalancePosted by Leo Mon, December 03, 2018 15:15:21


David Ahlin: ”Invandringen har förändrat Sveriges befolkning i grunden.”

Nära var sjätte elev i nionde klass lever under någon form av hedersförtryck, visar en kartläggning av forskare vid Örebro universitet som intervjuat 6 000 elever i Stockholm, Göteborg och Malmö. Nyheten presenterades häromdagen i Ekot. Studien, och sättet den presenterades på, ett sakligt konstaterande och en kort beklagande kommentar från en kommuntjänsteman, fick mig att tänka på talesättet att man ibland inte ser skogen för alla träd. Vi uppmärksammar detaljer och enskildheter, men ser vi helheten?

Hur många känner till omfattningen av den demografiska förändring som pågått i Sverige under de senaste decennierna? SCB:s befolkningsstatistik bekräftar att invandringen under de senaste 30 åren har förändrat Sveriges befolkning i grunden.

Vid årsskiftet var antalet utrikes födda 1 877 000. Som andel av befolkningen på 10,1 miljoner var 18,5 procent födda utomlands. Antalet, och andelen, har ökat kraftigt under de senaste decennierna. 2007 var antalet 1,3 miljoner, 1997 var det 950 000 och 1987, 30 år sedan, var antalet 690 000, eller 8,2 procent av befolkningen. SCB har statistik sedan 1960, innan arbetskraftsinvandringen tog fart. Då var antalet utrikes födda 300 000 vilket motsvarade 4 procent.

SCB redovisar även statistik för utländsk bakgrund, det vill säga utrikes födda samt inrikes födda med båda föräldrarna födda utomlands. I slutet av 2017 var 2 439 000 av utländsk bakgrund vilket motsvarar 24,1 procent. Denna grupp har ökat ännu snabbare och andelen har fördubblats sedan början av 1990-talet. SCB redovisar invandring efter födelseland och invandringsår och statistiken visar att en stor andel av invandringen skett från muslimska länder i Asien, Mellanöstern och Afrika.

Faktum är att den kraftiga befolkningsökningen under de senaste 30 åren till stor del utgörs av invandring. 1987 var Sveriges befolkning 8,4 miljoner, varav utrikes födda var 690 000. Idag är vi 10,1 miljoner, varav 1,9 miljoner är födda utomlands.

Oavsett om man är positiv eller negativ till de senaste decenniernas invandring så bör de flesta kunna enas om att en stor invandring från länder med annorlunda kultur, religion och politiska system påverkar det svenska samhället. Många människor som invandrat hit vill fortsätta leva ungefär som de gjorde i sina hemländer. Alla är inte intresserade av att integreras i det svenska.

Invandringen förändrar Sverige. Men förändringen sker långsamt. Processen är utdragen över många decennier. Vi ser detaljer, men orkar vi se helheten? Jag undrar om våra politiker nu är redo att bjuda in oss väljare till ett samtal om de kommande 30 åren. Hur stor ska invandringen vara? Ska andelen utrikes födda fortsätta att öka i samma takt? Vilket utrymme ska religionen ha i det svenska samhället? Det är svåra frågor. Men de förtjänar en öppen och respektfull diskussion.








  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post214

Annie Högmod-Hybris

PolitikPosted by Leo Mon, December 03, 2018 10:09:38




Denna text borde leda till DEBATT.... MEN - det gör den inte!

Det är nu 80 dagar sedan svenska folket gick till val och valde nya riksdagsledamöter för de kommande 4 åren. Efter valet samlade sig M, KD, L och Cp och röstade med stöd av SD gemensamt bort den sittande regeringen, varefter landet gick in i en regeringskris. Observera att alla de övriga partierna tacksamt tog stöd av SD för att kunna avsätta Stefan Löfvens regering.

. Hon påstår sig nu efter 80 dagars intrigerande, på vissa villkor vara beredd att stödja Löfven som hon tidigare varit med om att avsätt med stöd av SD. Den fråga man måste ställa sig är varför hon inte direkt efter valet erbjöd sig att stödja Löfvens fortsatta regeringsinnehav om han uppfyllde samma villkor? Varför 80 dagars meningslöst intrigerande?

Jag har en hypotes om en orsakskedja som går några år tillbaka.

Sedan Anna Kindberg Batra tagit över som moderatledare efter Fredrik Reinfeldts snöpliga valförlust 2014 fortsatte moderaterna att backa i opinionen, vilket oroade ledande personer i finansvärlden. Man hade förväntat sig att opinionen skulle vända efter att Löfven bildat sin svaga regering med stöd av Decemberöverenskommelsen.

Men den vändningen kom inte, varför man började misströsta om en kommande alliansregering ledd av Batra. Golvet rycktes undan under henne. Blicken riktades då istället mot Centerpartiets ledare Annie Lööf som seglade upp i stark medvind i opinionen. Hon var därtill en svuren anhängare av det globala politiska program som den internationella finansvärlden lobbat för i decennier. För den internationella finansvärlden var hon en idealkandidat till statsministerposten.

Strategin från finansvärlden blev mot denna bakgrund, att istället för Batra backa upp Lööf. För att säkra henne för sina politiska mål bjöds hon som brukligt in till ett möte sommaren 2017 med den slutna globalistiska lobbyorganisationen Bilderberggruppen. Den som höll i inbjudan var sannolikt Jacob Wallenberg som sitter i lobbygruppens styrelse. Vid detta möte fick Lööf möjlighet att frottera sig med några av världens mest förmögna finansmän. Det visade sig inte svårt att få Lööf att lojalisera sig med de rikaste av de rikas mål och syften. Man lyckades till och med få henna att låta sig inväljas i en annan av globalisternas slutna lobbygrupper – den Trilaterala kommissionen.




Umgänget med detta rika och mäktiga sällskap blev sannolikt för mycket för den unga Annie Lööf. Hennes självbild svällde upp och hon drabbades av vad som nog bäst kan beskrivas som storhetsvansinne. Hon såg sig som utvald av världens mäktigaste finanselit till att leda Sverige.

Med ett kraftigt uppblåst självförtroende stormade hon sedan in i den svenska politiska debatten. Det är bara att gå tillbaka ett år och studera hennes uppträdande i bland annat partiledardebatter, så förstår ni vad jag menar.

För Jacob Wallenberg och de övriga Bilderbergarna blev nog valet en besvikelse. Deras statsministerkandidat fortsatte inte att segla uppåt i opinionen som planerat utan hennes parti pös ihop till bara 8 procent, knappast ett tillräckligt underlag för en blivande statsminister. Problemet är dock att Annie Lööf själv inte insett detta, utan fortfarande ser sig själv som utvald.

För att kunna nå statsministertaburetten måste Lööf alltså till att börja med få bort Löfven från den stolen. För det ändamålet tog hon stöd av SD och den övriga alliansen.
Eftersom Moderaterna var näst största parti gick budet att bilda en ny regering till deras partiledare Ulf Kristersson. Kristersson var beredd att utnyttja ett passivt stöd från SD på samma sätt som man gjort när man avsatte Löfven. Eftersom Lööf ju inte var intresserad av att låta Kristersson bli statsminister markerade hon att nu var det slut med att ta stöd av SD. Hon lyckades locka med sig den vilsegångna Björklund i Liberalerna och röstade nu emot allianskollegan Kristersson.
Efter detta svek mot Kristersson erbjöd Lööf planenligt sig själv som regeringsbildare. Hon tvingades dock tillfälligt att erkänna att hon inte lyckats få ihop något regeringsunderlag och skyllde detta på att de två partier som är två-tre ggr större än Centern, självklart ansåg att det var något av dem som skulle utse statsminister
Nu gör hon detta falska utspel, där hon låtsas kunna stödja en ny Löfvén-Regering på vissa villkor. De villkor hon satt upp är att socialdemokraterna skall ge upp i stort sett alla sina hjärtefrågor. Detta för att vara säker på att Löfven skall tvingas tacka nej hur gärna han än vill komma tillbaka.

När Löfven planenligt tackat nej går så bollen tillbaka till alliansen, som inte längre är en allians. Lööf kommer i det läget att säga sig gå med på att de fyra partierna på nytt försöker bilda en regering, men hon kommer då att kräva att Miljöpartiet skall ingå i den regeringen. Och vips så kommer Miljöpartiet att säga att det kan vi tänka oss på ett villkor. Nämligen att man inte utser en moderat statsminister utan att Lööf blir satsminister.

Så nu vet ni varför den här regeringsbildningen kommer att ta över 100 dagar. Orsakerna är en ung oerfaren partiledare som drabbats av totalt högmod och bara bryr sig om sin egen egotripp och struntar i hur det går för Sverige. De kretsar i finansvärlden som blåst upp den unga damen har nog anledning att rannsaka sitt oskickliga agerande. De är medansvariga till landets allvarligaste regeringskris någonsin.

Text: Lars Bern







  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post213

Våga INTE säga emot!!!

Life in BalancePosted by Leo Mon, November 19, 2018 12:05:13

Joakim Lamotte – Sveriges modigaste journalist!



Har du hört talas om Joakim Lamotte? Inte? Han är Sveriges i särklass modigaste journalist och reporter. Han gör idag ett jobb ingen annan journalist längre vågar göra. Joakim Lamotte är en rakryggad man med mod att våga ge sig ut i den svenska verkligheten med sin filmkamera och låta vanligt folk komma till tals hur de upplever det nya mångkulturella Sverige.
Joakim tar sin bil och sin kamera och åker ut till en svensk stad och live-filmar verkligheten så som den faktiskt ser ut, låter folk berätta hur de upplever och känner sig i samhället. För denna självklara journalistik har nu Joakim och hela hans familj hotats till livet! Varför och av vilka? Varför är det så provocerande att filma verkligheten och vilka ligger bakom dödshoten?

Detta ska vi försöka reda ut!

Joakim Lemotte gör bra det som andra journalister BORDE göra men inte längre VÅGAR göra. Istället för att sitta bakom tangentbordet på en unken tidningsredaktion och försöka måla upp en förskönad bild av ett Sverige som inte längre existerar så åker Joakim ut och filmar den, men för detta arbete har han nu under lång tid hotas till livet och även hela hans familj med fru och barn. Varför är det då knäpptyst i media när en svensk journalist hotas till livet? Vaför är Joakim så provocerande för vissa individer och vilka är alla dessa hatare? Vi ska försöka ge ett svar;

Joakim åker till Växjö där folk får berätta sin åsikt om stadens arabiska böneutskrik på 110 dB över den småländska staden. Han åker till Västra Frölunda för att snacka om bilbränderna, blir direkt omringad av ett gäng invandrare som hotar, provocerar och ger honom långfingret. I Malmö kommer kvinnor fram och berättar gråtmilda hur de blivit misshandlade och hotade, hur folk skrikit nedsättande för de är svenska kvinnor, hur de tvingats springa för ungdomsgäng som kastat sten efter dem. I Strömstad berättade pensionärer att de inte längre kan gå ut om kvällarna för de blir attackerade av aggressiva invandrande ungdomsgäng. När Joakim gjorde ett reportage om stenkastning mot blåljuspersonal i Uddevalla började hoten direkt när han klev ur bilen. Ja i princip vid varje live-sändning som gjorts senaste åren får Joakim nya dödshot. I Perstorp, i Trollhättan, i Södertälje, i Staffanstorp, i Lysekil, i Värnamo, samma sak…

I Nyköping hade ett innebandyläger för unga tjejer delat lokaler med ett muslimskt konvent med mestadels arabpojkar i en arenabyggnad. Någonting obehagligt inträffade vid damtoaletterna – det var ofredande av tjejerna men uppgifterna gick isär. Lokaltidningsjournalistiken gjorde knappast händelsen rättvis då man i sann PK-anda bara frågade de vuxna och arabpojkarnas version. Joakim Lamotte tog istället fram sin kamera och lät även flickorna ge sin bild av vad som inträffade. Är det inte så här ALL journalistik ska vara? Joakim fick ett nytt hatdrev efter sig när den obekväma sanningen hade kommit fram. Inte helt oväntat var det invandrarkillar och tonårstjejerna från gap & skrikvänstern som stod för hatet mot Joakim.
”Det kunde faktiskt lika väl varit svenska killar…” försvarade en av tjejerna bland nätkommentarerna.
Är dagens nya Sverige så skrämmande att vi hellre skyller allt på en journalist som bara gör ett bra jobb och kallar honom ”rasist” än vågar erkänna hur sanningen faktiskt ser ut i dagens nya Sverige? Varför och vilka är det då som hotar Joakim och hans familj?

-Ok, vi börjar med frågan; VARFÖR.

Vi måste gå långt bakåt i tiden för att förstå sambandet; Vi svenskar har under decennier med socialistiskt styre blivit så indoktrinerade av våra makthavare att vi till slut tror på allt de säger. Om politiker och media tillräckligt många gånger upprepar att kriminalitet och mångkultur är något bra så tycker vi till slut det.

Vi skulle under 50, 60 och 70-talet bygga upp ett rättvist, solidariskt och tryggt välfärdssamhälle. Alla arbetsföra skulle arbeta och lägga skatt som skulle finansiera vår gemensamma välfärd. Vi byggde ett samhälle där vi tog hand om de svaga, de sjuka och skadade. Vi bestraffade kriminella och laglösa. Vi skapade världens bästa skola för att utbilda nästa generation svenska medborgare. Vi skapade världens bästa sjukvård så vi snabbt skulle vara tillbaka i livet igen. Vi levde i ett tryggt, säkert, homogent, solidariskt, jämställt och välmående land med en kristen historia, en kristen tradition och en kristen grundsyn. Ett land som vi själva skapat och förvandlat med hårt arbete från ett fattigt bondesamhälle till en rik industrination - och allt detta på mindre än hundra år!

Men så någon gång under 80–90-talet skulle man plötsligt radikalt lägga om kursen för konungariket Sverige. Politikerna bestämde utan folks godkännande att Sverige skulle förvandlas till oigenkännlighet. Man påstod att hela vår välfärd snart skulle kollapsa om vi inte blev betydligt fler invånare väldigt, väldigt snabbt. Vi skulle råka ut för en total systemkollaps inom en snar framtid, påstods det från politikerna. Lösningen på de fruktansvärda samhällsproblemen politikerna påstod sig se i sin spåkula (men som ingen annan kunde se minsta tecken på) stavades; massinvandring!

Genom att ta hit redan högutbildade och kvalificerade (?) människor från tex Irak, Somalia, Eritrea och Afghanistan skulle de ta de jobb som politikerna påstod vi svenskar inte längre ville ha. Invandringen var lösningen på ett problem som aldrig fanns. Invandrarna skulle nu jobba i vår sjukvård, köra våra bussar, städa våra offentliga inrättningar och laga vår mat, ja allt sådant som politikerna påstod vi svenskar inte längre klarade av eller ville arbeta med. Sverige var i skriande behov av denna påstådda arbetskraft påstod makthavarna, trots att vi redan hade en arbetslöshet som var högre än på flera årtionden…

Det generösa bidragsystemet vi byggt upp för oss svenskar spreds som en löpeld ner till fattiga länder och snart började hundratusentals människor välla in och leva i vårt land. För att klara den extrema anstormningen (Sverige är idag det EU-land som tagit emot flest invandrare per capita!) massproducerades stora förortsområden där alla de nyanlända skulle bo. Att klumpa ihop de hitkomna till samma områden hade många fördelar;
De lärde känna fler egna landsmän, de kunde lättare bevara sina gamla traditioner, sin kultur, sin religion, sin syn på svenskar och västvärlden och sitt språk. De slapp bli en del av det land de frivilligt valt flytta till.
Nackdelen var att de inte blev de hårt arbetande skattebetalande svenskar vi trodde de skulle bli. Vi hade bara flyttat hela Mellanösternkonflikten hit. Den konflikt mellan öst och västvärlden, mellan judendom och islam som vi tidigare bara sett på tv-nyheterna kunde vi nu plötsligt se utanför vårt fönster. Snart började det ställas krav på moskéer, böneutskrik, halalslaktat kött, koranskolor, slöjtvång och könsseparerad skolundervisning. Kriminaliteten i form av balkongkastning, könsstympning, gruppvåldtäkter och bilbränder blev också en bieffekt i dessa områden. Plötsligt hade vi skapat ett parallellsamhälle vi inte ville ha…eller rättare sagt, ett parallellsamhälle vi inte vågade kännas vid…

(-Ok, men vad har allt detta med Joakim Lamotte att göra kanske Du nu tänker…lugn...vi kommer snart till det….)

När svenska folket under 90-talet började se den negativa och farliga utvecklingen i dessa utsatta områden var det redan för sent. I stället för att erkänna sina politiska misslyckande skulle alla som protesterade mot den mångkulturella utvecklingen bli kallade för rasister, nazister, fascister och främlingsfientliga. Sanningen blev plötsligt socialismens värsta fiende och hela det vänsterliberala media-etablissemanget följde blint med.

På tidningsredaktioner lång ifrån den osvenska förorten satt journalister som Åsa Linderborg, Anders Lindberg, Jan Guillou, Jan Helin och Thomas Mattsson och skrev spaltkilometrar med hat och hot mot alla svenskar som inte såg massinvandringen som frälsningen på den påstådda samhällskollapsen. Alla som inte marscherade i takt med socialismens nya mångkulturella Sverige fick epitet som rasister, nazister eller främlingsfientliga av det politiska vänsteretablissemanget.
Media började medvetet mörka, förvränga, ljuga och smutskasta allt som inte var politiskt korrekt. På nätet började ”alternativ media” skriva om det som gammelmedia inte längre ville kännas vid och dessa sidor fick snabbt epitet som ”högerextremistiska rasistiska hatsajter”. Till och med på Facebook blev (och blir än idag!) personer som delar regimkritiskt innehåll blockerade och avstängda efter hårda påtryckningar från Socialdemokraterna på Facebooks och dess ägare Google!

De politiskt korrekta bestämde nu vilka som var de goda och vilka som var de onda. De goda var alltid vänster. De goda var alltid de som försvarade massinvandringen - även dess negativa effekter!

Våldet i förorten var ju naturligtvis den svenske vita mannens fel som inte anställde invandrare på sitt företag… Gruppvåldtäkter i förorten kunde ju precis lika gärna utförts av svenska killar...Våldtäkterna ökade inte, det var bara anmälningsbenägenheten bland invandrarkvinnor som ökat… Vandalismen var inte större i ghettona, det var bara de rasistiska hatsajterna som förstorade upp problemet... Bilbränderna i förorten var egentligen samordnade attacker av sverigedemokrater…
Våld, hot och kriminalitet var plötsligt inte alls så dåligt, det var en nödvändig kulturberikning för oss svenskar så länge den kom från den goda sidan! Sverige skulle bli lite mer som övriga omvärlden - inte tvärt om!

Joakim Lamotte är en av alla dessa mycket modiga unga män som fortfarande vågar avslöja sanningen om det nya mångkulturella Sverige och därför är han (och hans familj) ett direkt hot mot hela det socialistiska indoktrineringsmaskineri med gammelmedia som främsta fanbärare, som med hot, trakasserier och -om så krävs- våld, ska tysta ner massorna!

Vilka är då dessa individer som går i socialismens skönmålade fotspår och är så indoktrinerade att de försvarar vårt nya Sverige med alla dess gruppvåldtäkter, gängkriminalitet, bilbränningar och dödsskjutningar?
En sak är säker; de är inte de vanliga svenska skattebetalare som byggt upp detta land och förvandlat det från ett fattigt bondesamhälle till en världsledande industrination på mindre än hundra år! De är påfallande ofta människor som annars säger sig vara välsignat fördomsfria och representera "den goda sidan" som avskyr Joakim. Drevet mot honom är bitvis extremt osmakligt. Efter att tittat igenom många av Joakims live-videor som finns upplagda på Facebook och läst hans egna ord kan man ganska lätt kategorisera in hatet i tre olika grupper som vi symboliserar med tre olika färger:

1 - De svarta:

Svartskäggiga invandrarpojkar i förorten med minimalt ordförråd och analysförmåga som tycker alla svennar, poliser och makthavare är främlingsfientliga rasister. Kräver att få allt de pekar på men vägrar själva ställa upp för samhället och landet de tycks hata. Vill helst lösa konflikter med hot, våld, provokation, misshandel och bränder. De saknar all form av utbildning, uppfostran, empati och svenskhet. Kommer aldrig bli den vinstmaskin för samhället som politikerna utlovade. Tror att respekt är något man kan hota sig till från andra. Syns ofta i Tv-program som Efterlyst, Tunnelbanan eller Södertäljepolisen. Har ofta namn som Muhammed, Ismet, Ali, Rashid eller Musa.

2 - De Rosa:

Ofräscha, tatuerade och piercade tonårstjejer från den liberala gap & skrikvänstern som färgar håret grönt, blått eller rosa. Stylar sina schaskiga kläder med regnbågsfärger och vänsterextremistiska symboler som de inte har en aning om vad dessa symboler står för. Gapar, skriker, skränar och svär på allt och alla i hemmagjorda videor de själva lägger ut på Facebook och tror sedan vanligt folk ska ta dem på allvar. Hatar svenskar, hatar män, hatar gamla, hatar rika, hatar hetero, hatar höger, hatar politiker, hatar utbildade. Anser de står för allas lika värde men hatar i själva verket allt och alla som inte sympatiserar exakt just med deras egna vänstervridna Fi-åsikter. Försvarar våld, kriminalitet och våldtäkter med; ”Det kunde precis lika väl varit svenska killar…” Har ofta namn som Zara, Fiona, Rebecka, Leila, eller Carolina.

3 - De grå:

Vuxna och äldre som ser sig själva som lite bättre, lite mer högutbildade, lite mer intellektuella och lite ”finare” än övriga folket. Titulerar sig gärna advokat, journalist, författare, artist eller komiker men är i själva verket bara gamla bittra svennar som är frustrerade över att Olof Palmes vision om ett tryggt socialistiskt, solidariskt och sammanhållet Sverige i stället blivit dess raka motsats. Skyller istället socialismens totala misslyckanden på alla de människor som vågar avslöja sanningen och kritisera utvecklingen. Kallar uppvaknande svenskar för ”rasister” och skyller allt på Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Sitter hellre bakom tangentbordet på en unken tidningsredaktion än vågar möta den sanna svenska verkligheten. De grå har oftast också passande gamla grå svenska namn såsom Åsa, Jonas, Henrik, Malena, Filip, Fredrik, Jenny, Sven eller Kjell.

En av de allra värsta Lamottehatarna är Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg som också är öppet kommunist. De senaste tio åren har hon suttit i de välbevakade och smala åsiktskorridorerna på Aftonbladets trygga redaktion bakom tangentbordet och skrivit spaltkilometrar med hat om de uppvaknande svenskarna som vågat kritisera samhällsutvecklingen. Hon har i årtionden beskyllt stora delar av den svenska befolkningen för att vara rasister, nazister, fascister och främlingsfientliga för att nämna några av hennes favoritepitet. Hon har skönmålat upp en bild av det nya mångkulturella Sverige som ingen annan än en indoktrinerad kommunist kan se. Hon har förminskat och förlöjligat människor som råkat ut för grov misshandel, våld och våldtäkter. Hon har ursäktat och viftat bort mord och gängskjutningar och skyllt allt negativt i samhället på ett nyanlänt parti och dess partiledare…

När rekyleffekten av allt hennes hat slog tillbaka som svarsmail fick stackars Åsa direkt ett eget Tv-program på bästa prime-time i SVT där hon oemotsagt kunde sitta och gråta ut om det fruktansvärda näthat hon helt plötsligt och oförståeligt drabbats av. Gråtande kunde hon berätta om mail som innehöll såväl fula svordomar som kränkande könsord. [snyft]
Att Åsa Lindeborg själv i åratal skrivit spaltkilometrar med hatpropaganda om alla svenskar som vågat kritisera världens mest oansvariga massinvandringspolitik nämndes förstås inte. Något ifrågasättande från SVT varför detta näthat plötsligt uppstått eller vad Åsa själv skrivit under flera års tid om svenska befolkningen kom naturligtvis inte på tal i oberoende och opolitiska public service kanalen. Allt var ju de onda högerextremistiska sverigedemokraternas fel…

Åsa tillsammans med kollegan, Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg har också gjort narr av att Joakim Lamotte försöker finansiera en del av sina utlägg via donationer och swish, som de föraktfullt kallar ”tiggarjournalistik”. Åsa och Anders (båda tillhörande hatkategoiri 3 – de grå) kommer från tidningen som för några år sedan hyllade de då nyhitkomna tiggarna som satt som entrévärdar utanför varje svensk matbutik och tjänar pengar för arbetet med att säga ”häjj-häjj” till butikskunderna.
Tiggarna var en positiv kulturberikning och en viktig samhällsfaktor i det nya mångkulturella Sverige, menade de. Man hyllade det organiserade zigenartiggeriet men hånar en som vill finansiera ett mycket viktigt och farligt journalistiskt arbete -som de själva inte klarar av- via frivillig donation. Man ska alltså hellre skänka pengar till en utlänning som bara sitter utanför Konsum och mumlar "häjj-häjj" dagarna i ända men inte till Joakim som vågar stå upp för demokratin, svenska folket och som gör ett modigt och farligt jobb, ett jobb som de fega grå i de smala åsiktskorridorerna inte längre vågar göra!

Det blir än mer patetiskt när Åsa och Anders själva får sina feta månadslöner betalda via det statliga presstödet. Utan detta statliga presstöd från alla tvångsbeskattade svenska skattebetalare (som de så uppenbart avskyr och hatar och kallar för rasister och främlingsfientliga) hade kvällsblaskor som Aftonbladet och Expressen för länge sedan varit ett minne blott!

En annan PK-tidning som skrivit mycket nedsättande och kränkande mot Joakim Lamotte är den kommunistiska vänstertidningen Arbetaren. I ett reportage om Joakim kallade man honom för ”vredespredikanten”, ”väckelsepredikant” och ”enenmansalarmist”. Man anklagade honom för att INTE göra reportage om det ”vanliga sexuella våldet” i samhället! Precis som om kommunistiska Arbetaren publicerat spaltkilometrar i detta ämne – och vad f*n menar Arbetaren med ”vanligt sexuellt våld”? När har en tidning rätt att bestämma vad en självgående journalist ska skriva om? Vidare skriver man om Joakim i den presstöds finansierade Arbetaren;

”… Ibland undrar man vad som egentligen är läskigast – en väckelserörelse grundad primärt på lögner och fantasier, eller en uppbyggd runt verkliga och allvarliga samhällsproblem, men med dessa omstöpta i en spekulativ, selektiv och verklighetsfrämmande form, i en inramning ägnad att förvirra och förleda…”

Är det verkligen de svenska skattebetalares skyldighet att finansiera den här typen av journalistisk dynga?

Du har sett och hört reportage i nyheterna om journalister, reportrar, författare, bloggare eller andra kulturarbetare som hotas, trakasseras, förföljs eller fängslas i demokraturländer som t.ex. Venezuela, Etiopien, Eritrea, Kina, Ukraina eller Saudiarabien (opps.. att de 9 gånger av 10 råkar vara just vänsterstyrda länder är naturligtvis bara en olycklig slump media helst inte pratar högt om…) men hur många gånger har Du hört om de hot och den hatstorm Joakim Lamotte och hans familj tvingas utstå i Sverige 2018?

Ska vi komma överens om en sak?

Varje gång vi hör ett reportage på SVT, på Sveriges Radio eller på TV4-Nyheterna om en förföljd, hotad journalist, reporter, författare eller annan kulturarbetare i världen så swishar vi Joakim Lamotte och hans familj en femtiolapp! En femtiolapp till de som PK-media inte anser är värdiga journalister. En femtiolapp för det modiga och farliga arbete som bara EN journalist fortfarande vågar göra i Sverige! En femtiolapp för att ge den svenska vänsterliberala demokraturmedian ett långfinger! Är vadet taget?

Varje gång Du tänker ge "häjj-häjj" mannen utanför Konsum en slant, swisha Lemotte en tia istället, varje gång du funderar på att köpa en Åsa Lindeborgs uppdiktad kvällsblaska, swisha Lamotte en tjuga istället!

En rättrogen journalist och reporter skulle skämmas för att kalla sig journalist om man mörkade hur samhällsutvecklingen ser ut, och det gör många rejält förbannad att vissa inte låter Lamotte utföra sitt arbete i fred. Ofta är dessa personer dessutom så fega att de inte vågar möta Joakim i direktsändning. Däremot kommer de fram efteråt och försöker bråka, hota, eller till och med stjäla hans utrustning. Hittills har de inte lyckats eftersom det krävs rätt mycket för att Joakim skall backa. Samtidigt är det här ett hot mot det fria ordet och yttrandefriheten.

Hade journalister på SVT, DN, Expressen eller Aftonbladet utsatts för något liknande skulle det blivit uppror bland Sveriges media och journalistkår. Men när Joakim Lamottes arbete hotas är det knäpptyst från etablerade medier. För vad händer den dagen Sveriges sista sanna modiga journalist släcker sin kamera för gott? Vad händer när kommunister och vänsterliberala ”journalister” på Aftonbladet och Expressen helt kan styra vad du ska tycka och tänka? Vad händer om vi inte längre får se sanningen hur vårt nya mångkulturella svenska samhälle egentligen ser ut inifrån?

Låt Joakim Lamotte kunna fortsätta låta oss vanliga svenskar få en chans att säga vår mening rakt in i hans kamera!

Följ Joakim Lamottes Facebook-sida, swisha honom en slant för det goda arbete han vågar göra!

(Bilden; Joakim Lamotte, flankerad av hatet från de rosa och de grå)

DELA gärna denna artikel och följ Facebook-gruppen ”Min Åsikt”.
Tack!





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post212

FN.s Migrationsavtal och SWE

Life in BalancePosted by Leo Sat, November 17, 2018 14:03:25


MIGRATIONSAVTALET SOM INGEN VILL PRATA HÖGT OM

TEXT. Jenny Piper

Det gick som förväntat - ingen av de tio tidningarna ville publicera mitt debattinlägg om FN:s nya migrationsavtal som våra makthavare vägrar prata om, trots att det brinner i knutarna. Men det är som vanligt - är man privatperson och skriver negativt om regering/migration så är man inte välkommen att yttra sig. Jag hade accepterat det om media ändå hade skrivit om det själva, men det är uppenbart att man i Sverige har en plan om att låta svenska folket förbli ovetande om avtalet. Vi är som ett gäng fromma lamm på väg till slakt!

Jag publicerar texten här och på min blogg - dela så mycket det bara går så har vi åtminstone gjort vad vi kan för att få människor att förstå innebörden. Tyvärr finns en stor död fläck utanför sociala medier som vi aldrig kommer att kunna påverka!

———————————————————————-
Den 10/12 ska FN:s nya migrationsavtal ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration” skrivas under i Marocko. Samtliga medlemsländer förväntas signera avtalet och trots att det kommer att ha extremt stor påverkan både på vårt land såväl som hela kontinenten, är det väldigt tyst om detta i Sverige.

I flera andra europeiska länder pågår debatten för fullt, men i Sverige har man med hjälp av dimridåer, som t.ex. skådespelet om statsministerposten i Rosenbad, lyckats behålla locket på. Tanken är troligen att mygla igenom avtalet utan att informera svenska folket om vad detta kommer att innebära mer konkret.

I avtalet förklarar samtliga medlemsländer sig villiga att avskaffa de nuvarande kategorierna av invandrare i syfte att deklarera att migration är en ”mänsklig rättighet”. Det här kommer inte att minska migrationen till Europa som vissa tycks tro – snarare tvärtom eftersom det är ren öppna-gränser propaganda som beskriver migration som en berikning för Europa och fullständigt ignorerar de negativa effekterna på vårt samhälle.

Om detta internationella avtal implementeras så kommer det i praktiken innebära att kontrollerad migration och gränser upphör samt att det inte längre görs skillnad mellan flyktingar och migranter. Illegala migranter kommer inte längre att kunna deporteras och termen ”illegal migrant” kommer att försvinna. Att ta sig över gränser illegalt kommer inte längre att betraktas som ett brott, eftersom migration kommer att anses som en ”mänsklig rättighet”.

Med andra ord symboliserar denna pakt ett hot mot världen och kan komma att inspirera miljoner migranter att lämna sina hem - särskilt unga individer som lockas av tanken att de ska få ett bättre liv i Europa. Men det kommer snarare att dränera istället för att stärka den ekonomiska utvecklingen i deras hemländer.

Man ska heller inte förglömma att vi inte kommer att kunna erbjuda alla ett drägligt liv i Europa och således blir det inte bättre för migranterna med detta avtal. De enda som tjänar på detta är globalisterna som frodas av att misären breder ut sig över Europa, vilket på sikt kommer att leda till konflikter samt att vi måste ”låna” pengar till finansieringen.

I Danmark har Mikkel Andersson och Niels Jespersen precis gett ut en bok med titeln ”Experimentet som slog fel”, där man kommit fram till slutsatsen att invandringen har gjort Danmark till ett fattigare, mer osäkert samt mer polariserat land. Man slår också fast att de senaste årens migrationspolitik inte enbart har varit skadligt för Danmark, utan det har varit både inhumant och osolidariskt mot de flyktingar som man borde hjälpa i närområdena.

Sverige som tagit emot väldigt många fler migranter än Danmark de senaste åren befinner sig i samma situation, varför vi nu fullkomligen drunknar i problem som ingen av våra makthavare vill kännas vid. Precis som Danmark har Sverige satsat på att hjälpa några få resursstarka migranter som har kraft och pengar att resa genom 6-8 säkra länder samtidigt som man sviker det stora antalet riktiga flyktingar som sitter fast i konflikthärdarna för att de saknar resurser.

Således skulle man kunna hjälpa väldigt många fler flyktingar på plats för samma pengar som man lägger på ett fåtal ekonomiska migranter i Sverige och att då ingå ett avtal som innebär att migration blir en mänsklig rättighet samt att anhöriginvandring i princip kan ske obegränsat vore att gräva sin egen grav, särskilt eftersom vi redan nu har problem att ta hand om de som redan befinner sig i landet.

Ungern, Österrike, Polen, Tjeckien, Bulgarien, Kroatien och Schweiz har redan gjort klart att man säger nej till migrationsavtalet och även USA samt Australien har deklarerat att man inte kommer att skriva under avtalet. I Tyskland har man nyligen debatterat detta i riksdagen, men varför är det ingen i Sverige som yppar ett ord om detta?



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post211

SD och FN.s Migrations Ök

PolitikPosted by Leo Sat, November 17, 2018 13:15:52


I över tio år har strategin gått ut på att frysa ut och isolera Sverigedemokraterna och i tio år har den strategin lett till att partiet vuxit ännu mer. Är det målet? Det är allvar nu, för att använda centerspråk, skriver Alice Teodorescu.

Efter att Ebba Busch Thor (KD) argumenterat för varför hennes parti skulle lägga sin röst på Ulf Kristersson (M) under onsdagens historiska statsministeromröstning applåderades det på sina håll i riksdagen. TV-kameran svepte under några sekunder förbi en svartklädd, märkbart obekväm, Annie Lööf (C) som inte applåderade. Det är sannolikt första gången som en borgerlig politiker möts av ett så demonstrativt avståndstagande från en annan borgerlig politiker. Men från och med nu knappast den sista.

Onsdagen den 14 november är en sorgens dag för alla oss som på riktigt inte ville se SD växa ytterligare. Till syvende och sist är det inte riksdagens partier som ger SD inflytande utan väljarna. Det finns ett tydligt samspel mellan de övriga partiernas agerande och väljarnas beslut att ge SD just ökat inflytande.

Tittar man tillbaka är tendensen tydlig: I valet år 2002 samlade SD 76.300 röster, i valet år 2006 162.463 röster och år 2010 330.610. Det senare motsvarande 5,7 procent vilket gav SD en plats i riksdagen. Fyra år senare uppnådde partiet ett valresultat på 12,86 procent och i höstens val landade det på 17,53 procent. Hur kan en sådan exceptionell ökning inträffa? Vad hände under dessa år?

I början av 2000-talet började integrationsproblemen bli allt synligare även om dessa då primärt kunde skönjas kring de större städernas förorter. Ändå talades det relativt lite om saken, även om försök gjordes av exempelvis dåvarande Folkpartiet (dagens Liberalerna) som lanserade sitt famösa språkkrav. Åren gick och Sverige fortsatte att ta emot många asylsökande, samt inte minst deras anhöriga, och gick därmed stick i stäv med andra jämförbara länder i EU som hade en betydligt mer restriktiv linje. Men tystnaden från politiskt håll var kompakt.

Under mandatperioden 2006-2010, när SD:s tillväxt i opinionen blev uppenbar, började de dåvarande partiledarna Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) att kasta SD-kortet på varandra. I riksdagens partier förstärktes föreställningen att migrationsrelaterade problem, oavsett om de handlade om utrikes föddas arbetslöshet eller hedersvåld, skulle ignoreras.

Tesen var att diskussion i dessa frågor per automatik skulle komma att gynna SD. Därmed etablerades en ordning som innebar att ju mer SD växte, ju fler reella problem de påtalade, desto tystare skulle alla andra vara. Problemet var bara att allt fler väljare såg samma problem. När endast SD påtalade dem gavs väljarna inget annat partipolitiskt alternativ, vilket ledde till att de växte än mer. Och eftersom de växte vågade ingen annan närma sig frågorna av rädsla för att anklagas för att fiska i grumligt vatten och efterapa SD.

När partiet väl kom in i riksdagen år 2010 slöt Alliansen och Miljöpartiet en migrationsöverenskommelse, i syfte att isolera partiet och kringskära dess möjligheter att utöva det inflytande väljarna gett det. Under hela mandatperioden intensifierades brunsmetningen av de som såg samma problem som SD, oavsett vilka lösningar de angav. Till och med dåvarande migrationsminister Tobias Billströms (M) försök att diskutera hur många människor Sverige kunde ta emot och samtidigt behålla en anständig nivå på välfärden angreps offentligt - inte minst av den egna chefen, tillika Sveriges dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

Efter valet år 2014 slöts Decemberöverenskommelsen, återigen i syfte att isolera SD och kringskära dess möjligheter att agera i den vågmästarroll som väljarna givit. Under mandatperioden 2014-2018 stramade den rödgröna regeringen upp migrationspolitiken. SD fick i mångt och mycket rätt ifråga om verklighetsbeskrivningen. Någon ursäkt till de väljare som drivits bort från de etablerade partierna, för att de uppmärksammade verkligheten innan det ansågs opportunt att göra det, kom dessvärre aldrig.

Nu skriver vi november år 2018 och Sverige står fortfarande utan regering som en direkt följd av de låsningar som uppstått på grund av partiernas oförmåga att förhålla sig till SD. Återigen har flera partier gjort isoleringen av SD till sitt främsta existensberättigande. Det talas om samlingsregeringar, blocköverskridande lösningar mellan alla utom SD och V, om att C och L ska bilda regering med MP. Allt för att kringskära SD:s möjligheter att utöva det inflytande som numera över en miljon (!) väljare gett partiet.

Det är fullkomligt absurt! I över tio år har strategin gått ut på att frysa ut och isolera och i tio år har den strategin lett till att SD vuxit än mer. Slutsatsen - för den som verkligen vill stoppa SD från inflytande långsiktigt och inte bara posera med sitt motstånd för att vinna kortsiktiga, symbolpolitiska ryggdunkningar - blir således att utfrysning liksom ignorans av verklighetens problem enbart leder till att SD växer. Är det målet?

För den konspiratoriskt lagde framstår det nästan som att man, medvetet eller ej, göder SD för att kunna mobilisera de egna i en uppdiktad kamp mellan gott och ont.

Men det som nu sker är ingen lek. Det är allvar nu, för att använda Zenterspråk.





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post210

DÖ - eller Leva!

PolitikPosted by Leo Sun, November 04, 2018 11:07:22


Utifrån åtta års empiri råder ingen tvekan: att inte ta upp känsliga frågor för att SD också talar om dem, att inte lägga fram sin egen politik, att i stället göra allt för att isolera SD, leder bara till att SD växer samtidigt som övrig politik lamslås.

Text: Alice Teodoresco i GT 2018-11-04

Undrar hur många väljare som känner sig besvikna, som undrar varför de alls skulle sätta sig in i sakfrågorna och gå och rösta? Undrar hur många som ens skulle rösta på samma sätt igen, med den vetskap som de nu har, eller med den vetskap som de kommer att ha den dagen när en ny regering väl är på plats? I dagens Sverige finns bokstavligt talat miljontals förlorare, oavsett hur de röstat, eftersom ingen tycks vilja ta ansvar för det uppenbara resultatet: I riksdagen finns en 60-procentig icke-socialistisk majoritet som röstat bort den sittande vänsterregeringen.

I Sverige har vi val vart fjärde år vilket ger väljarna möjlighet att utkräva ansvar för det som varit genom att rösta för vad som ska komma. Det DÖ(d)-läge som legat för handen sedan valnatten är en skymf mot alla som gjort sin plikt. Mest oseriösa framstår vissa av allianspartierna som haft fyra år på sig att förbereda sig, enas - eller ge upp. Trots att väljarna serverat dem regeringsmakten vägrar de, eller snarare vissa av dem, att ta den. Det är fegt, omoget och det kommer att straffas av väljarna.

Man kan nämligen inte bedriva valrörelse, efter fyra år av ihållande gnäll över hur dålig sittande regering är för att sedan, när det väl gäller, glömma att politik handlar om… politik. Den lovvärda ambitionen att inte ge Sverigedemokraterna inflytande har resulterat i att partiet har fått större inflytande än någonsin. Det visar att goda ambitioner inte alltid för med sig goda resultat. Ändå fortsätter de partier som gjort isoleringen av SD till sitt raison d’être på den inslagna, men ack så kontraproduktiva, vägen. Varför? Vad talar för att väljarna i valet mellan att det egna partiet driver sin egen politik och att det enbart fokuserar på att utestänga SD från inflytande skulle välja det sistnämnda i längden?

Det samtliga partier, men främst Centerpartiet och Liberalerna, nu gör är att gambla med väljarnas förtroende. Ingenting av det som framkommit sedan den 9 september är nytt. Faktum är att spelplanen är identisk med den som rådde efter valet för fyra år sedan. Skillnaden är bara att SD är ännu större - trots eller kanske tack vare alla isoleringsförsök. Nu måste C och L släppa den riksdag de tagit som gisslan och bekänna färg.

Om man inte kan tänka sig att rösta fram Ulf Kristersson (M), vilket är detsamma som att man säger nej till den egna politiken (eftersom ett sådant upplägg kommer behöva i vart fall SD:s passiva stöd), får man ta kniven i vacker hand och släppa fram Stefan Löfven i stället. Att man därefter får kommande fyra år på sig att förklara för väljarna varför man lämnat Alliansen, för att i stället samarbeta med den regering som man bara några veckor tidigare avsatte, är ett senare bekymmer.

Drömmen, eller snarare mardrömmen beroende på hur morbitt lagd man är, om en samlingsregering bestående av S och Alliansen/S och M kommer aldrig att realiseras. Om Alliansens partier inte vill utplånas totalt, Liberalerna ligger som bekant risigt till, måste de skyndsamt agera. För varför skulle väljarna i framtiden, ännu en gång, rösta på partier som inte vill regera? Fokus borde därför vara på hur Alliansen ska kunna få genomslag för så mycket borgerlig politik som möjligt: lägre skatter, avskaffad värnskatt, marknadshyror, reformerad arbetsrätt bara för att nämna något.

Till syvende och sist kokar det hela ner till vilken roll SD ska ha framöver. Och om det är rimligt att svensk politik enbart kretsar kring vilken relation man inte har till SD. Personligen är jag helt övertygad om att SD är här för att stanna - så länge man inte lär sig något kring orsaken till att de alls kom in i riksdagen.

Sverigedemokraterna liksom Vänsterpartiet av i dag är, trots sina rötter i nynazism liksom i kommunism, inga nazistiska eller kommunistiska partier. Partiledaren Jimmie Åkesson är inte Adolf Hitler lika lite som Jonas Sjöstedt är Josef Stalin. Proportioner spelar roll, annars riskerar historierevisionismen att devalvera nazismen, Hitler och historiens värsta folkmord. Att jämföra en nationalistisk populist i Sverige med Hitlers totalitära mördarideologi på 30-talet är inte att inskärpa allvaret i situationen utan att reducera Hitlers monstruösa ondska till en bisak.

Samtidigt ska man komma ihåg att Sverigedemokraterna lyckades attrahera ytterst få väljare när det var ett parti av och för nynazister. Att det lyckades ta sig in i riksdagen, trots - inte tack - vare sin historia, beror på ett antal ogenomtänkta politiska beslut fattade av de övriga sju. Att SD sedan kunde erövra positionen som landets tredje största parti, också när de övriga återgick till sina traditionella ståndpunkter i frågor rörande migration och lag/ordning, beror på den alltmer avancerade isoleringsstrategin som mynnade ut i Decemberöverenskommelsen.

Detta är en fundamental lärdom. Den migrationspolitik som det rådde konsensus om tidigare, som partier som V, MP, C och L delvis fortfarande förordar, är motorn bakom SD:s framgång. De etablerade partiernas ovilja, feghet, kalla det vad ni vill, är orsaken till att man länge blundade för diskrepansen mellan väljarnas syn på sakernas tillstånd och politikernas. Det är skälet till SD:s uppgång och övrigas försvagning.

Slutsatsen blir med andra ord följande: om intentionen är att förhindra SD:s inflytande bör tillvägagångssättet inte vara samma som det som gjorde att partiet alls växte. Utifrån åtta års empiri råder ingen tvekan; att inte ta upp känsliga frågor för att SD också talar om dem, att inte lägga fram sin egen politik av rädsla för att SD ska rösta för den, att göra allt för att isolera SD trots partiets styrka i opinionen, leder bara till att SD växer samtidigt som övrig politik lamslås.

Att inte ta till sig detta förhållande och i stället fortsätta hänvisa till 1930-talets återkomst kommer på sikt att leda till att SD blir ännu större och därmed svåra att hålla tillbaka. Det är således inte den lovvärda ambitionen i sig som är intressant utan hur väl man lyckas uppnå det önskade utfallet. Att hävda att man står på rätt sida av historien för att man poserar med sitt avståndstagande samtidigt som ens val göder det man tar avstånd ifrån är knappast särskilt anständigt.






  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post209

Sverigesyndromet

Life in BalancePosted by Leo Thu, October 25, 2018 15:14:31


Sverige är det ultimata gränslösa samhället där allt är flytande – gränser, normer, roller, kön, uppgifter, ansvarsroller, funktioner, lag och rätt. Allt löses upp till en kaotisk otrygg röra. Förståelse har blivit synonymt med det “finare godare” begreppet tolerans vilket innebär att allt automatiskt också ska tolereras. Det oacceptabla blir accepterat.


Aggressorn – den våldsamme starke triumferar på alla andras bekostnad. Identifikation med aggressorn kallas inom psykologi/sociologi, vilket är internationellt vedertaget, för Stockholmssyndromet med Norrmalmstorgsdramat 1973 som historisk bakgrund. Exempel på det är när inte kvinnan lämnar sin misshandlande partner utan förstår och identifierar sig med honom istället för att värna om sitt eget bästa och sig själv.


Det sker en normalisering genom att avvikande normer, genom att de dessa blott förkommer, likställs med något som är “normalt”. Det avvikande anses alltså som något redan är normalt och det normaliseras på det viset i det normbrytande samhället. Allt “normalt” enligt denna princip som avviker från normen hyllas som normbrytande och som subversivt, fint och bra (progressivt/omstörtande).

Gamla normer ses som fula förlegade omoderna och dessa tabubeläggs. Nytt och udda är fint. Denna hållning har sociologiskt övertagit konsumtionssamhällets pådrivande mekanismer dvs “köp, slit och släng”-normer. Allt som är stabiliserande ersätts och det enda stabila blir den ständiga förändringen gällande allt.

Alla gamla normer ska ständigt ersättas av nya. Till slut finns inga sammanhållande normer kvar i samhället och bärande strukturer kraschar därför. Överförståelse blir till övertolerans där det omstörtande elementet medges handlingsytor på bekostnad av flertalets välbefinnande, bejakande och trygghet.

Hyllandet av och vurmandet för den ideologiska normkritiken leder till katastrof och är lika sjukt som om den misshandlade kvinnan hyllar sin misshandlande partner för hans fantastiska, alternativa och normbrytande beteende.

Det som är högst tragiskt är att barnen drabbas och utsätts för övergrepp av denna normkritiska hållning. Deras föräldrars heterosexualitet ses som en förtryckande norm och något mindre värd än normbrytande relationer som lyfts fram. Men även majoriteten av barnens egna könstillhörigheter och sexualitet utifrån biologiska grundförutsättningar ska stå tillbaks för det normbrytande som hålls upp som ett slags “ideal”.

Detta sker genom att det är på det avvikande och udda som prioriteras och placeras i strålkastarljuset som något positivt, vilket lyfts fram inför barnen i oproportionellt hög utsträckning. I jämförelse med det som förekommer i absolut till största majoritet i barnens vardag, väljer pedagoger att bortse från majoritetens vardag.

Dessa slags övergrepp på barn sker generellt på dagis, skola, bibliotek och i media. Föräldrar som vårdnadshavare fråntas rätten av skolans pedagoger, och andra, från att skydda sina barn från sexualisering.Romantiseringen av normbrytande beteenden.
Dessa slags övergrepp på barn sker generellt på dagis, skola, bibliotek och i media. Föräldrar som vårdnadshavare fråntas rätten av skolans pedagoger, och andra, från att skydda sina barn från sexualisering.



Det normbrytande beteendet
framställs i ett romantiskt och revolutionärt hjälteskimmer och blir därför i den progressiva toleransens anda som något bra. Individuella samhällsomstörtare och normbrytare beundras av normkritiska grupptänkande kollektivister.

Det subversiva normbrytande beteendet premieras framför de “gamla förtryckande normativa normerna”. Det vanligt förekommande betraktas som något fult och dåligt. Det nya, annorlunda och avvikande framställs som det fina. Det unika i det avvikande följer även konsumtionssamhällets drivande och inneboende mekanismer där det normomstörtande och normavvikande uppfattas på liknande sätt som om de vore exklusiva unika lyxvaror.

Samhället sett som ett ekosystem av normer skövlas när konsumtionssamhällets värsta destruktiva mekanismer muterat ideologiskt och sociologist till att dekonstruera allt som utgör det som är sammanhållande och grundläggande i ett samhälle.

Både tragiskt och illustrativt är det att Sverige gör anspråk på att ha en feministisk regering med en feministisk utrikespolitik. Svenska samhället har blivit som kvinnorna som dras till de farliga och som de störda kvinnorna som uppvaktar och förlovar sig med fängelseinterner.



En extremt sjuk reaktionsbildning pågår i landet
jämte alla andra grundläggande psykologiska och primitiva försvarsmekanismer som härjar ohindrat och dessa primitiva psykologiska försvarsmekanismer har perverst nog blivit tongivande och vägledande för den svenska samhällsutvecklingen.

Kunskap och reflektion kan väcka till sjukdomsinsikt. Primitiva psykologiska försvarsmekanismer går som hand i handske ihop med den ideologiska normkritiken. En bra start är att förstå de psykologiska försvarsmekanismerna, reflektera och spegla dessa mot de attityder, uttryck och företeelser som nu dominerar i det offentliga rummet och i samhällsdebatten.

Text: Annika Gran Charmolu













  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post208
Next »