Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Fotbollspolitikhuliganer

PolitikPosted by Leo Sun, February 19, 2017 12:33:31





Text. Patrik Engellau


I vår kultur anser vi, tror jag i alla fall, att politiska konflikter är på allvar. De politiska motståndarna har viktiga och genomtänkta, ehuru olika, uppfattningar grundade i noga överlagda ideologiska filosofiska resonemang. Där finns till exempel konservativa, liberala, socialistiska och andra idéströmningar som alla har sin egen vision om hur samhället bör utformas.

Inom fotbollen är kampen minst lika hård, inte bara mellan lagen, utan också, och kanske framför allt, mellan respektive lags anhängare, som ofta inte ens aktar för rov att använda fysiskt våld för att tillkännage sina djupast kända uppfattningar.

Själv är jag mer intresserad av politiken eftersom den har ett så allmänt erkänt och betydelsefullt intellektuellt innehåll. Man tycker sig förstå vad de bråkar om. Så är det inte, tycker jag, inom fotbollen. Där vill ju båda lagen samma sak, nämligen vinna genom att vara bättre spelare, och jag har svårt att förstå varför jag skulle föredra det ena framför det andra (annat än att jag kanske alltid borde stödja det lag som vinner eftersom det spelar bättre).

Men som bekant har allt fast en benägenhet att förflyktigas och allt heligt en tendens att profaneras, så även min föreställning om en bestående avgrundsklyfta mellan politiken och fotbollen.

I många länder liknar politiken faktiskt mer fotbollen än politiken. Det handlar bara om vem som ska få guldet med åtföljande fringisar. Så är det i samhällen där politiken handlar om vilken stam eller klan som ska styra. Jag tycker även att islam påminner mer om fotbollen än politiken (och kanske därvid avslöjar mina fördomar och kunskapsbrister). Det ena gänget hatar det andra gänget, ofta med ännu större eftertryck än fotbollsfans, för att det ena gänget, men inte det andra, anser att kalifen Alis ättlingar borde ha styrt alla muslimer sedan 1400 år. För mig, som kanske saknar fantasi, är detta mer jämförbart med att hålla på ett av två fotbollslag – som egentligen inte går att skilja på om de tar av sig tröjorna – än att upphetsas av den för Sverige i sanning så betydelsefulla och avgörande skillnaden mellan till exempel kristdemokrater och moderater.

I boken Gullivers resor beskriver den engelske satirikern Jonathan Swift bland annat hur Gulliver hamnar i ett land som heter Lilliput och som liksom Sverige har ett välutvecklat politiskt system. Distinkta ideologiska motsättningar råder mellan de två mest inflytelserika partierna. Det ena partiet kämpar med glöd för att ägg ska öppnas från den tjocka änden (”tjockändarna”), medan det andra partiet strider med samma iver för uppfattningen att ägg ska öppnas från den smala sidan (”smaländarna”).

Jag kom att tänka på detta när jag läste en text av David Brooks, normalt en av mina favoritkrönikörer, som just i den här texten ska förklara varför han med sådant eftertryck ogillar Trump.

Han talar om sin saknad efter den gamla fina amerikanska myten:

Den amerikanska myten var alla från Washington till Lincoln, Roosevelt och Reagan uppfyllda av. Den gav USA en uppgift i världen: att sprida demokrati och frihet. Den fick oss att med omtanke ta emot de nedtryckta massor som drömde om att få andas fritt och ge dem möjlighet att utveckla sina inneboende krafter.

Men nu är den här myten illa sargad. Den har naggats i kanten av ett utbildningssystem som ersatt undervisning om amerikansk historia med en formlös multikulturalism. Av en intellektuell kultur som inte kan föreställa sig vad omtanke är. Av människor på vänsterkanten som känner sig besvärade när de hör ordet patriotism, av människor­ på högerkanten som känner sig besvärade av att vi måste ha en federal regering för att styra vårt land.

Med små ändringar ger det även, tycker jag, en hygglig bild av Sverige: ett fint gammalt land som sargas av pk-ism. Om Brooks varit politiker kunde hans valspråk exempelvis varit ”Make America great again”.

Men om Brooks sagt ”Make America great again” så hade det inte varit samma ”Make America great again” som Trump uttalar, för Trump är fienden för Brooks. Trump och hans vapenbroder Bannon tror nämligen på ”motmyten” att det bland amerikanerna finns bra människor som kan rädda landet:

De hävdar… att det ute i folkhavet finns en samling människor, en sund kärna, som är genomsyrad av nationens genuina själ och genom sitt strävsamma liv ser till att vi får mat på bordet. Dessa pålitliga krafter är nu hotade av en internationell elit och skadlig inverkan utifrån.

Denna motmyt är enligt Brooks ”statisk och trångsynt”. Trumps och Bannons land är ”fjättrat i sin nostalgi”. Ursäkta, men är det inte lite som att höra en smaländare förtala en tjockändare? Tycker inte Brooks att det är bra om det bland medborgarna finns sunda människor som kan göra ”America great again”? Han vill det ju själv. Eller är det folkhavet som han är rädd för?

Kan det vara så att utvecklade och politiskt sofistikerade länder som USA och Sverige i själva verket blivit lika efterblivna som fotbollsfans, muslimer, lilliputianer och klanfolk? Handlar det bara om dominerande lag som gör allt för att hålla sig kvar vid guldet?


JAG svarade så här på Patriks inlägg 2017-02-19:

1. Jag lämnade ”Stå Upp för Peter Springare”… när jag insåg att många av dem på den siten – är precis som DEM och DET som PE skriver om dvs som Black Army, Ultras osv…. DE predikar – ja, just pre (före) + dikar (gräver fallgropar) , dvs förbereder ett flöde, som jag inte kan se ÄR det FLOW -som varken gagnar landet IRL ( plattformen för energin, scenen etc ), ”spelarna” (vi) -eller alla religiösa andar hit och dit ( läs domaren på arenan) …. Kanon Patrik om din text – och att DU sticker ut både haka – och annan vital del… Fortsätt din mission !!!



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post78