Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Good Run?

Feministiska initiativPosted by Bernie Leo Mon, January 04, 2010 17:58:49

En feministisk politik kräver regeringsskifte

Den borgerliga regeringen går till val 2010 med något av ett svenskt rekord i antifeministisk politik i bagaget. Finansminister Anders Borgs ärliga feministiska åsikter på det mellanmänskliga planet lyser helt med sin frånvaro när han i budget efter budget omfördelar resurser från kvinnor till män.

Regeringens skattesänkningsprogram leder ofrånkomligt till att män gynnas i kraft av sina vanligtvis högre löner. I andra änden tvingas den kvinnodominerade offentliga sektorn hålla nere såväl personalens rättmätiga lönekrav som antalet sysselsatta – trots att såväl verksamheterna som krisekonomin skulle må bra av det omvända.

Tystnaden från Anders Borg har varit total sedan Vänsterpartiet nyligen lät Riksdagens utredningstjänst räkna ut att den genomsnittliga inkomstskillnaden mellan kvinnor och män har ökat med 12 800 kronor per år sedan 2006 och att 57 procent av de samlade skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor.

Det gamla vanliga svaret på kritiken, att den förda politiken gör det mer lönsamt att arbeta, ekar alltmer ihåligt. Sanningen är att regeringen har gjort det mer lönsamt att vara man.

Anders Borgs kvinnofientliga ekonomiska politik kombineras effektfullt med en socialminister Hägglund som premierar hemmafrufamiljen genom att införa vårdnadsbidrag, en jämställdhetsminister Sabuni som inte vill ta i ordet feminist med tång och en näringsminister Olofsson som lovar börsbolagen att det inte blir någon kvotering av mansdominerade styrelserna. I det läget är det en självklarhet för Feministiskt initiativ att ställa upp i nästa års val för att utmana den förda politiken och erbjuda ett tydligt feministiskt alternativ. Om vi kommer in i riksdagen är det otänkbart för oss att bidra till ytterligare fyra år med regeringen Reinfeldt.

Tyvärr är oppositionen inte mycket bättre, trots stolta utfästelser och glimtar av feministisk retorik. Framförallt står de rödgröna partierna svarslösa när det gäller att angripa den mångåriga lönediskrimineringen av kvinnodominerade arbeten och sektorer. I Sverige är det nämligen en helig princip att staten – och därmed demokratin – inte ska ingripa i lönesättningen, utan att detta ska vara förbehållet de arbetsmarknadens parter som i avtal efter avtal gett kvinnor lägre löner än män. Inte minst arbetarrörelsens partier omhuldar denna princip i sitt värnande om de fackliga organisationernas ställning i samhället.

Resultatet är decennier av diskriminering av kvinnor och att fundamentala samhällsfunktioner som vård, omsorg och handel inte tillmäts sin rätta betydelse jämfört med industri, transporter och andra mansdominerade verksamheter. Det är dags för politiken att lägga sig i lönebildningen på ett sådant sätt att detta åtgärdas. Inte genom detaljerade dekret och riksdagsbeslut om lönetariffer, men genom aktiv omfördelning mellan mansdominerade och kvinnodominerade arbetsgivarkollektiv.

Risken är att dessa och andra viktiga frågor kommer i skymundan när vi nu för första gången i svensk politisk historia är på väg mot ett tvåpartisystem. Valet om ett år kommer att bli en rysare och regeringsfrågan kommer att dominera som aldrig förr. Erfarenheter från andra europeiska länder visar att tvåpartisystem leder till att blocken närmar sig varandra, tills de till slut överlappar. Redan idag upprepar Fredrik Reinfeldt i debatt efter debatt med de rödgröna sitt mantra om likhet: Vi tycker ju ändå ganska lika i denna fråga.

I ett sådant gråtrist politiskt klimat är det lätt för extremister att få uppmärksamhet. I Sverige är det Sverigedemokratierna som samlar skaror med föreställningar om ett folk, ett land, en kyrka och ett språk. Deras ideologiska hemvist är fascismen och det omedelbara uttrycket är en konsekvent främlingsfientlig politik.

Om det blir jämnt mellan blocken när rösterna räknas i september 2010 lär Sverigedemokraterna stödja en fortsatt alliansregering. Och jag tror inte ett ögonblick på att Reinfeldt i en sådan situation kommer att avgå och släppa fram Mona Sahlin som statsminister, hellre än att regera vidare med Sverigedemokraternas stöd. Jag är övertygad om att detta inte är en utveckling som väljarna vill se, bortsett från Sverigedemokraternas väljare såklart.

Jag ser därför ett bra valresultat för Feministiskt initiativ som en möjlighet att bredda regeringsunderlaget för det rödgröna laget, och samtidigt stärka möjligheterna till mångfald och opposition i politiken, oavsett vilket block som bildar regering.

Feministiskt initiativ är också det parti som tydligast har antidiskriminering och universella mänskliga rättigheter som sin ideologiska grund. Av flera skäl är vi alltså det bästa alternativet för den som vill motverka Sverigedemokraternas konservativa, kvinnofientliga, homofobiska och rasistiska politik.

Ställt på sin spets skulle en röst på Feministiskt initiativ i valet 2010 kunna bli löftet för ett regeringsskifte. Samtidigt är vi garantin för en fristående feministisk opposition som kan granska varje regerings förslag utifrån vilka konsekvenser det har för den rådande könsmaktsordningen – vare sig det kommer från det blåa laget eller det rödgröna laget.

I årets EU-val visade vi hur fel den kan få som på förhand räknar ut Feministiskt initiativ. I nästa års val har vi som ambition att fortsätta att överraska. Behovet av en fristående feministisk röst i svensk politik blir troligen större än någonsin tidigare.

  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post4