Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Våga INTE säga emot!!!

Life in BalancePosted by Leo Mon, November 19, 2018 12:05:13

Joakim Lamotte – Sveriges modigaste journalist!



Har du hört talas om Joakim Lamotte? Inte? Han är Sveriges i särklass modigaste journalist och reporter. Han gör idag ett jobb ingen annan journalist längre vågar göra. Joakim Lamotte är en rakryggad man med mod att våga ge sig ut i den svenska verkligheten med sin filmkamera och låta vanligt folk komma till tals hur de upplever det nya mångkulturella Sverige.
Joakim tar sin bil och sin kamera och åker ut till en svensk stad och live-filmar verkligheten så som den faktiskt ser ut, låter folk berätta hur de upplever och känner sig i samhället. För denna självklara journalistik har nu Joakim och hela hans familj hotats till livet! Varför och av vilka? Varför är det så provocerande att filma verkligheten och vilka ligger bakom dödshoten?

Detta ska vi försöka reda ut!

Joakim Lemotte gör bra det som andra journalister BORDE göra men inte längre VÅGAR göra. Istället för att sitta bakom tangentbordet på en unken tidningsredaktion och försöka måla upp en förskönad bild av ett Sverige som inte längre existerar så åker Joakim ut och filmar den, men för detta arbete har han nu under lång tid hotas till livet och även hela hans familj med fru och barn. Varför är det då knäpptyst i media när en svensk journalist hotas till livet? Vaför är Joakim så provocerande för vissa individer och vilka är alla dessa hatare? Vi ska försöka ge ett svar;

Joakim åker till Växjö där folk får berätta sin åsikt om stadens arabiska böneutskrik på 110 dB över den småländska staden. Han åker till Västra Frölunda för att snacka om bilbränderna, blir direkt omringad av ett gäng invandrare som hotar, provocerar och ger honom långfingret. I Malmö kommer kvinnor fram och berättar gråtmilda hur de blivit misshandlade och hotade, hur folk skrikit nedsättande för de är svenska kvinnor, hur de tvingats springa för ungdomsgäng som kastat sten efter dem. I Strömstad berättade pensionärer att de inte längre kan gå ut om kvällarna för de blir attackerade av aggressiva invandrande ungdomsgäng. När Joakim gjorde ett reportage om stenkastning mot blåljuspersonal i Uddevalla började hoten direkt när han klev ur bilen. Ja i princip vid varje live-sändning som gjorts senaste åren får Joakim nya dödshot. I Perstorp, i Trollhättan, i Södertälje, i Staffanstorp, i Lysekil, i Värnamo, samma sak…

I Nyköping hade ett innebandyläger för unga tjejer delat lokaler med ett muslimskt konvent med mestadels arabpojkar i en arenabyggnad. Någonting obehagligt inträffade vid damtoaletterna – det var ofredande av tjejerna men uppgifterna gick isär. Lokaltidningsjournalistiken gjorde knappast händelsen rättvis då man i sann PK-anda bara frågade de vuxna och arabpojkarnas version. Joakim Lamotte tog istället fram sin kamera och lät även flickorna ge sin bild av vad som inträffade. Är det inte så här ALL journalistik ska vara? Joakim fick ett nytt hatdrev efter sig när den obekväma sanningen hade kommit fram. Inte helt oväntat var det invandrarkillar och tonårstjejerna från gap & skrikvänstern som stod för hatet mot Joakim.
”Det kunde faktiskt lika väl varit svenska killar…” försvarade en av tjejerna bland nätkommentarerna.
Är dagens nya Sverige så skrämmande att vi hellre skyller allt på en journalist som bara gör ett bra jobb och kallar honom ”rasist” än vågar erkänna hur sanningen faktiskt ser ut i dagens nya Sverige? Varför och vilka är det då som hotar Joakim och hans familj?

-Ok, vi börjar med frågan; VARFÖR.

Vi måste gå långt bakåt i tiden för att förstå sambandet; Vi svenskar har under decennier med socialistiskt styre blivit så indoktrinerade av våra makthavare att vi till slut tror på allt de säger. Om politiker och media tillräckligt många gånger upprepar att kriminalitet och mångkultur är något bra så tycker vi till slut det.

Vi skulle under 50, 60 och 70-talet bygga upp ett rättvist, solidariskt och tryggt välfärdssamhälle. Alla arbetsföra skulle arbeta och lägga skatt som skulle finansiera vår gemensamma välfärd. Vi byggde ett samhälle där vi tog hand om de svaga, de sjuka och skadade. Vi bestraffade kriminella och laglösa. Vi skapade världens bästa skola för att utbilda nästa generation svenska medborgare. Vi skapade världens bästa sjukvård så vi snabbt skulle vara tillbaka i livet igen. Vi levde i ett tryggt, säkert, homogent, solidariskt, jämställt och välmående land med en kristen historia, en kristen tradition och en kristen grundsyn. Ett land som vi själva skapat och förvandlat med hårt arbete från ett fattigt bondesamhälle till en rik industrination - och allt detta på mindre än hundra år!

Men så någon gång under 80–90-talet skulle man plötsligt radikalt lägga om kursen för konungariket Sverige. Politikerna bestämde utan folks godkännande att Sverige skulle förvandlas till oigenkännlighet. Man påstod att hela vår välfärd snart skulle kollapsa om vi inte blev betydligt fler invånare väldigt, väldigt snabbt. Vi skulle råka ut för en total systemkollaps inom en snar framtid, påstods det från politikerna. Lösningen på de fruktansvärda samhällsproblemen politikerna påstod sig se i sin spåkula (men som ingen annan kunde se minsta tecken på) stavades; massinvandring!

Genom att ta hit redan högutbildade och kvalificerade (?) människor från tex Irak, Somalia, Eritrea och Afghanistan skulle de ta de jobb som politikerna påstod vi svenskar inte längre ville ha. Invandringen var lösningen på ett problem som aldrig fanns. Invandrarna skulle nu jobba i vår sjukvård, köra våra bussar, städa våra offentliga inrättningar och laga vår mat, ja allt sådant som politikerna påstod vi svenskar inte längre klarade av eller ville arbeta med. Sverige var i skriande behov av denna påstådda arbetskraft påstod makthavarna, trots att vi redan hade en arbetslöshet som var högre än på flera årtionden…

Det generösa bidragsystemet vi byggt upp för oss svenskar spreds som en löpeld ner till fattiga länder och snart började hundratusentals människor välla in och leva i vårt land. För att klara den extrema anstormningen (Sverige är idag det EU-land som tagit emot flest invandrare per capita!) massproducerades stora förortsområden där alla de nyanlända skulle bo. Att klumpa ihop de hitkomna till samma områden hade många fördelar;
De lärde känna fler egna landsmän, de kunde lättare bevara sina gamla traditioner, sin kultur, sin religion, sin syn på svenskar och västvärlden och sitt språk. De slapp bli en del av det land de frivilligt valt flytta till.
Nackdelen var att de inte blev de hårt arbetande skattebetalande svenskar vi trodde de skulle bli. Vi hade bara flyttat hela Mellanösternkonflikten hit. Den konflikt mellan öst och västvärlden, mellan judendom och islam som vi tidigare bara sett på tv-nyheterna kunde vi nu plötsligt se utanför vårt fönster. Snart började det ställas krav på moskéer, böneutskrik, halalslaktat kött, koranskolor, slöjtvång och könsseparerad skolundervisning. Kriminaliteten i form av balkongkastning, könsstympning, gruppvåldtäkter och bilbränder blev också en bieffekt i dessa områden. Plötsligt hade vi skapat ett parallellsamhälle vi inte ville ha…eller rättare sagt, ett parallellsamhälle vi inte vågade kännas vid…

(-Ok, men vad har allt detta med Joakim Lamotte att göra kanske Du nu tänker…lugn...vi kommer snart till det….)

När svenska folket under 90-talet började se den negativa och farliga utvecklingen i dessa utsatta områden var det redan för sent. I stället för att erkänna sina politiska misslyckande skulle alla som protesterade mot den mångkulturella utvecklingen bli kallade för rasister, nazister, fascister och främlingsfientliga. Sanningen blev plötsligt socialismens värsta fiende och hela det vänsterliberala media-etablissemanget följde blint med.

På tidningsredaktioner lång ifrån den osvenska förorten satt journalister som Åsa Linderborg, Anders Lindberg, Jan Guillou, Jan Helin och Thomas Mattsson och skrev spaltkilometrar med hat och hot mot alla svenskar som inte såg massinvandringen som frälsningen på den påstådda samhällskollapsen. Alla som inte marscherade i takt med socialismens nya mångkulturella Sverige fick epitet som rasister, nazister eller främlingsfientliga av det politiska vänsteretablissemanget.
Media började medvetet mörka, förvränga, ljuga och smutskasta allt som inte var politiskt korrekt. På nätet började ”alternativ media” skriva om det som gammelmedia inte längre ville kännas vid och dessa sidor fick snabbt epitet som ”högerextremistiska rasistiska hatsajter”. Till och med på Facebook blev (och blir än idag!) personer som delar regimkritiskt innehåll blockerade och avstängda efter hårda påtryckningar från Socialdemokraterna på Facebooks och dess ägare Google!

De politiskt korrekta bestämde nu vilka som var de goda och vilka som var de onda. De goda var alltid vänster. De goda var alltid de som försvarade massinvandringen - även dess negativa effekter!

Våldet i förorten var ju naturligtvis den svenske vita mannens fel som inte anställde invandrare på sitt företag… Gruppvåldtäkter i förorten kunde ju precis lika gärna utförts av svenska killar...Våldtäkterna ökade inte, det var bara anmälningsbenägenheten bland invandrarkvinnor som ökat… Vandalismen var inte större i ghettona, det var bara de rasistiska hatsajterna som förstorade upp problemet... Bilbränderna i förorten var egentligen samordnade attacker av sverigedemokrater…
Våld, hot och kriminalitet var plötsligt inte alls så dåligt, det var en nödvändig kulturberikning för oss svenskar så länge den kom från den goda sidan! Sverige skulle bli lite mer som övriga omvärlden - inte tvärt om!

Joakim Lamotte är en av alla dessa mycket modiga unga män som fortfarande vågar avslöja sanningen om det nya mångkulturella Sverige och därför är han (och hans familj) ett direkt hot mot hela det socialistiska indoktrineringsmaskineri med gammelmedia som främsta fanbärare, som med hot, trakasserier och -om så krävs- våld, ska tysta ner massorna!

Vilka är då dessa individer som går i socialismens skönmålade fotspår och är så indoktrinerade att de försvarar vårt nya Sverige med alla dess gruppvåldtäkter, gängkriminalitet, bilbränningar och dödsskjutningar?
En sak är säker; de är inte de vanliga svenska skattebetalare som byggt upp detta land och förvandlat det från ett fattigt bondesamhälle till en världsledande industrination på mindre än hundra år! De är påfallande ofta människor som annars säger sig vara välsignat fördomsfria och representera "den goda sidan" som avskyr Joakim. Drevet mot honom är bitvis extremt osmakligt. Efter att tittat igenom många av Joakims live-videor som finns upplagda på Facebook och läst hans egna ord kan man ganska lätt kategorisera in hatet i tre olika grupper som vi symboliserar med tre olika färger:

1 - De svarta:

Svartskäggiga invandrarpojkar i förorten med minimalt ordförråd och analysförmåga som tycker alla svennar, poliser och makthavare är främlingsfientliga rasister. Kräver att få allt de pekar på men vägrar själva ställa upp för samhället och landet de tycks hata. Vill helst lösa konflikter med hot, våld, provokation, misshandel och bränder. De saknar all form av utbildning, uppfostran, empati och svenskhet. Kommer aldrig bli den vinstmaskin för samhället som politikerna utlovade. Tror att respekt är något man kan hota sig till från andra. Syns ofta i Tv-program som Efterlyst, Tunnelbanan eller Södertäljepolisen. Har ofta namn som Muhammed, Ismet, Ali, Rashid eller Musa.

2 - De Rosa:

Ofräscha, tatuerade och piercade tonårstjejer från den liberala gap & skrikvänstern som färgar håret grönt, blått eller rosa. Stylar sina schaskiga kläder med regnbågsfärger och vänsterextremistiska symboler som de inte har en aning om vad dessa symboler står för. Gapar, skriker, skränar och svär på allt och alla i hemmagjorda videor de själva lägger ut på Facebook och tror sedan vanligt folk ska ta dem på allvar. Hatar svenskar, hatar män, hatar gamla, hatar rika, hatar hetero, hatar höger, hatar politiker, hatar utbildade. Anser de står för allas lika värde men hatar i själva verket allt och alla som inte sympatiserar exakt just med deras egna vänstervridna Fi-åsikter. Försvarar våld, kriminalitet och våldtäkter med; ”Det kunde precis lika väl varit svenska killar…” Har ofta namn som Zara, Fiona, Rebecka, Leila, eller Carolina.

3 - De grå:

Vuxna och äldre som ser sig själva som lite bättre, lite mer högutbildade, lite mer intellektuella och lite ”finare” än övriga folket. Titulerar sig gärna advokat, journalist, författare, artist eller komiker men är i själva verket bara gamla bittra svennar som är frustrerade över att Olof Palmes vision om ett tryggt socialistiskt, solidariskt och sammanhållet Sverige i stället blivit dess raka motsats. Skyller istället socialismens totala misslyckanden på alla de människor som vågar avslöja sanningen och kritisera utvecklingen. Kallar uppvaknande svenskar för ”rasister” och skyller allt på Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Sitter hellre bakom tangentbordet på en unken tidningsredaktion än vågar möta den sanna svenska verkligheten. De grå har oftast också passande gamla grå svenska namn såsom Åsa, Jonas, Henrik, Malena, Filip, Fredrik, Jenny, Sven eller Kjell.

En av de allra värsta Lamottehatarna är Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg som också är öppet kommunist. De senaste tio åren har hon suttit i de välbevakade och smala åsiktskorridorerna på Aftonbladets trygga redaktion bakom tangentbordet och skrivit spaltkilometrar med hat om de uppvaknande svenskarna som vågat kritisera samhällsutvecklingen. Hon har i årtionden beskyllt stora delar av den svenska befolkningen för att vara rasister, nazister, fascister och främlingsfientliga för att nämna några av hennes favoritepitet. Hon har skönmålat upp en bild av det nya mångkulturella Sverige som ingen annan än en indoktrinerad kommunist kan se. Hon har förminskat och förlöjligat människor som råkat ut för grov misshandel, våld och våldtäkter. Hon har ursäktat och viftat bort mord och gängskjutningar och skyllt allt negativt i samhället på ett nyanlänt parti och dess partiledare…

När rekyleffekten av allt hennes hat slog tillbaka som svarsmail fick stackars Åsa direkt ett eget Tv-program på bästa prime-time i SVT där hon oemotsagt kunde sitta och gråta ut om det fruktansvärda näthat hon helt plötsligt och oförståeligt drabbats av. Gråtande kunde hon berätta om mail som innehöll såväl fula svordomar som kränkande könsord. [snyft]
Att Åsa Lindeborg själv i åratal skrivit spaltkilometrar med hatpropaganda om alla svenskar som vågat kritisera världens mest oansvariga massinvandringspolitik nämndes förstås inte. Något ifrågasättande från SVT varför detta näthat plötsligt uppstått eller vad Åsa själv skrivit under flera års tid om svenska befolkningen kom naturligtvis inte på tal i oberoende och opolitiska public service kanalen. Allt var ju de onda högerextremistiska sverigedemokraternas fel…

Åsa tillsammans med kollegan, Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg har också gjort narr av att Joakim Lamotte försöker finansiera en del av sina utlägg via donationer och swish, som de föraktfullt kallar ”tiggarjournalistik”. Åsa och Anders (båda tillhörande hatkategoiri 3 – de grå) kommer från tidningen som för några år sedan hyllade de då nyhitkomna tiggarna som satt som entrévärdar utanför varje svensk matbutik och tjänar pengar för arbetet med att säga ”häjj-häjj” till butikskunderna.
Tiggarna var en positiv kulturberikning och en viktig samhällsfaktor i det nya mångkulturella Sverige, menade de. Man hyllade det organiserade zigenartiggeriet men hånar en som vill finansiera ett mycket viktigt och farligt journalistiskt arbete -som de själva inte klarar av- via frivillig donation. Man ska alltså hellre skänka pengar till en utlänning som bara sitter utanför Konsum och mumlar "häjj-häjj" dagarna i ända men inte till Joakim som vågar stå upp för demokratin, svenska folket och som gör ett modigt och farligt jobb, ett jobb som de fega grå i de smala åsiktskorridorerna inte längre vågar göra!

Det blir än mer patetiskt när Åsa och Anders själva får sina feta månadslöner betalda via det statliga presstödet. Utan detta statliga presstöd från alla tvångsbeskattade svenska skattebetalare (som de så uppenbart avskyr och hatar och kallar för rasister och främlingsfientliga) hade kvällsblaskor som Aftonbladet och Expressen för länge sedan varit ett minne blott!

En annan PK-tidning som skrivit mycket nedsättande och kränkande mot Joakim Lamotte är den kommunistiska vänstertidningen Arbetaren. I ett reportage om Joakim kallade man honom för ”vredespredikanten”, ”väckelsepredikant” och ”enenmansalarmist”. Man anklagade honom för att INTE göra reportage om det ”vanliga sexuella våldet” i samhället! Precis som om kommunistiska Arbetaren publicerat spaltkilometrar i detta ämne – och vad f*n menar Arbetaren med ”vanligt sexuellt våld”? När har en tidning rätt att bestämma vad en självgående journalist ska skriva om? Vidare skriver man om Joakim i den presstöds finansierade Arbetaren;

”… Ibland undrar man vad som egentligen är läskigast – en väckelserörelse grundad primärt på lögner och fantasier, eller en uppbyggd runt verkliga och allvarliga samhällsproblem, men med dessa omstöpta i en spekulativ, selektiv och verklighetsfrämmande form, i en inramning ägnad att förvirra och förleda…”

Är det verkligen de svenska skattebetalares skyldighet att finansiera den här typen av journalistisk dynga?

Du har sett och hört reportage i nyheterna om journalister, reportrar, författare, bloggare eller andra kulturarbetare som hotas, trakasseras, förföljs eller fängslas i demokraturländer som t.ex. Venezuela, Etiopien, Eritrea, Kina, Ukraina eller Saudiarabien (opps.. att de 9 gånger av 10 råkar vara just vänsterstyrda länder är naturligtvis bara en olycklig slump media helst inte pratar högt om…) men hur många gånger har Du hört om de hot och den hatstorm Joakim Lamotte och hans familj tvingas utstå i Sverige 2018?

Ska vi komma överens om en sak?

Varje gång vi hör ett reportage på SVT, på Sveriges Radio eller på TV4-Nyheterna om en förföljd, hotad journalist, reporter, författare eller annan kulturarbetare i världen så swishar vi Joakim Lamotte och hans familj en femtiolapp! En femtiolapp till de som PK-media inte anser är värdiga journalister. En femtiolapp för det modiga och farliga arbete som bara EN journalist fortfarande vågar göra i Sverige! En femtiolapp för att ge den svenska vänsterliberala demokraturmedian ett långfinger! Är vadet taget?

Varje gång Du tänker ge "häjj-häjj" mannen utanför Konsum en slant, swisha Lemotte en tia istället, varje gång du funderar på att köpa en Åsa Lindeborgs uppdiktad kvällsblaska, swisha Lamotte en tjuga istället!

En rättrogen journalist och reporter skulle skämmas för att kalla sig journalist om man mörkade hur samhällsutvecklingen ser ut, och det gör många rejält förbannad att vissa inte låter Lamotte utföra sitt arbete i fred. Ofta är dessa personer dessutom så fega att de inte vågar möta Joakim i direktsändning. Däremot kommer de fram efteråt och försöker bråka, hota, eller till och med stjäla hans utrustning. Hittills har de inte lyckats eftersom det krävs rätt mycket för att Joakim skall backa. Samtidigt är det här ett hot mot det fria ordet och yttrandefriheten.

Hade journalister på SVT, DN, Expressen eller Aftonbladet utsatts för något liknande skulle det blivit uppror bland Sveriges media och journalistkår. Men när Joakim Lamottes arbete hotas är det knäpptyst från etablerade medier. För vad händer den dagen Sveriges sista sanna modiga journalist släcker sin kamera för gott? Vad händer när kommunister och vänsterliberala ”journalister” på Aftonbladet och Expressen helt kan styra vad du ska tycka och tänka? Vad händer om vi inte längre får se sanningen hur vårt nya mångkulturella svenska samhälle egentligen ser ut inifrån?

Låt Joakim Lamotte kunna fortsätta låta oss vanliga svenskar få en chans att säga vår mening rakt in i hans kamera!

Följ Joakim Lamottes Facebook-sida, swisha honom en slant för det goda arbete han vågar göra!

(Bilden; Joakim Lamotte, flankerad av hatet från de rosa och de grå)

DELA gärna denna artikel och följ Facebook-gruppen ”Min Åsikt”.
Tack!





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post212