Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Sverigesyndromet

Life in BalancePosted by Leo Thu, October 25, 2018 15:14:31


Sverige är det ultimata gränslösa samhället där allt är flytande – gränser, normer, roller, kön, uppgifter, ansvarsroller, funktioner, lag och rätt. Allt löses upp till en kaotisk otrygg röra. Förståelse har blivit synonymt med det “finare godare” begreppet tolerans vilket innebär att allt automatiskt också ska tolereras. Det oacceptabla blir accepterat.


Aggressorn – den våldsamme starke triumferar på alla andras bekostnad. Identifikation med aggressorn kallas inom psykologi/sociologi, vilket är internationellt vedertaget, för Stockholmssyndromet med Norrmalmstorgsdramat 1973 som historisk bakgrund. Exempel på det är när inte kvinnan lämnar sin misshandlande partner utan förstår och identifierar sig med honom istället för att värna om sitt eget bästa och sig själv.


Det sker en normalisering genom att avvikande normer, genom att de dessa blott förkommer, likställs med något som är “normalt”. Det avvikande anses alltså som något redan är normalt och det normaliseras på det viset i det normbrytande samhället. Allt “normalt” enligt denna princip som avviker från normen hyllas som normbrytande och som subversivt, fint och bra (progressivt/omstörtande).

Gamla normer ses som fula förlegade omoderna och dessa tabubeläggs. Nytt och udda är fint. Denna hållning har sociologiskt övertagit konsumtionssamhällets pådrivande mekanismer dvs “köp, slit och släng”-normer. Allt som är stabiliserande ersätts och det enda stabila blir den ständiga förändringen gällande allt.

Alla gamla normer ska ständigt ersättas av nya. Till slut finns inga sammanhållande normer kvar i samhället och bärande strukturer kraschar därför. Överförståelse blir till övertolerans där det omstörtande elementet medges handlingsytor på bekostnad av flertalets välbefinnande, bejakande och trygghet.

Hyllandet av och vurmandet för den ideologiska normkritiken leder till katastrof och är lika sjukt som om den misshandlade kvinnan hyllar sin misshandlande partner för hans fantastiska, alternativa och normbrytande beteende.

Det som är högst tragiskt är att barnen drabbas och utsätts för övergrepp av denna normkritiska hållning. Deras föräldrars heterosexualitet ses som en förtryckande norm och något mindre värd än normbrytande relationer som lyfts fram. Men även majoriteten av barnens egna könstillhörigheter och sexualitet utifrån biologiska grundförutsättningar ska stå tillbaks för det normbrytande som hålls upp som ett slags “ideal”.

Detta sker genom att det är på det avvikande och udda som prioriteras och placeras i strålkastarljuset som något positivt, vilket lyfts fram inför barnen i oproportionellt hög utsträckning. I jämförelse med det som förekommer i absolut till största majoritet i barnens vardag, väljer pedagoger att bortse från majoritetens vardag.

Dessa slags övergrepp på barn sker generellt på dagis, skola, bibliotek och i media. Föräldrar som vårdnadshavare fråntas rätten av skolans pedagoger, och andra, från att skydda sina barn från sexualisering.Romantiseringen av normbrytande beteenden.
Dessa slags övergrepp på barn sker generellt på dagis, skola, bibliotek och i media. Föräldrar som vårdnadshavare fråntas rätten av skolans pedagoger, och andra, från att skydda sina barn från sexualisering.



Det normbrytande beteendet
framställs i ett romantiskt och revolutionärt hjälteskimmer och blir därför i den progressiva toleransens anda som något bra. Individuella samhällsomstörtare och normbrytare beundras av normkritiska grupptänkande kollektivister.

Det subversiva normbrytande beteendet premieras framför de “gamla förtryckande normativa normerna”. Det vanligt förekommande betraktas som något fult och dåligt. Det nya, annorlunda och avvikande framställs som det fina. Det unika i det avvikande följer även konsumtionssamhällets drivande och inneboende mekanismer där det normomstörtande och normavvikande uppfattas på liknande sätt som om de vore exklusiva unika lyxvaror.

Samhället sett som ett ekosystem av normer skövlas när konsumtionssamhällets värsta destruktiva mekanismer muterat ideologiskt och sociologist till att dekonstruera allt som utgör det som är sammanhållande och grundläggande i ett samhälle.

Både tragiskt och illustrativt är det att Sverige gör anspråk på att ha en feministisk regering med en feministisk utrikespolitik. Svenska samhället har blivit som kvinnorna som dras till de farliga och som de störda kvinnorna som uppvaktar och förlovar sig med fängelseinterner.



En extremt sjuk reaktionsbildning pågår i landet
jämte alla andra grundläggande psykologiska och primitiva försvarsmekanismer som härjar ohindrat och dessa primitiva psykologiska försvarsmekanismer har perverst nog blivit tongivande och vägledande för den svenska samhällsutvecklingen.

Kunskap och reflektion kan väcka till sjukdomsinsikt. Primitiva psykologiska försvarsmekanismer går som hand i handske ihop med den ideologiska normkritiken. En bra start är att förstå de psykologiska försvarsmekanismerna, reflektera och spegla dessa mot de attityder, uttryck och företeelser som nu dominerar i det offentliga rummet och i samhällsdebatten.

Text: Annika Gran Charmolu













  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post208