Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

”Kärleken är ingen jävla saga”

Att vara HSPPosted by Leo Thu, August 31, 2017 23:40:26
”Kärleken är ingen jävla saga”


Bob Hansson Foto: Nora Lorek/TT


KÄRLEK · ”Kärlek är så mycket mer än vår privata lilla kokong av doftljus och skidsemester. Kärlek är en dagligen aktiv kraft. När den fallerar, fallerar så mycket mer”, skrev Bob Hansson i oktober 2015. Kärlek handlar inte om besprutade rosor. Det handlar inte heller om att renovera sitt badrum eller visa upp semesterbilder på Facebook. Allt det där är bra. Men det är inte viktigt. Den mesta kärleken i ett liv, uppstår med helt andra människor än de man ligger med.

Kärlek är ett stort ord men oftast en liten händelse. Som att hålla upp en dörr, sitta bredvid en sjuk släkting eller skicka en hälsning till sin ledsna vän. Kärlek är att stå och ta emot flyktingar. Kärlek är att hjälpa den ensamma grannen eller säga en plötslig komplimang till just den kollega man irriterar sig på. Kärlek är att låta sitt barn få den största pannkakan. Kärlek är att förhandla fram schysta villkor på arbetsplatsen. Kärlek är att be mobbaren hålla käften.

Kärleken är ingen jävla saga. Kärleken är vardag.
Eller rättare sagt den kraft som gör vår vardag uthärdlig.

En vän till mig sa, alla dessa som blir ihop, helt utan att ha utbildning i det, inte konstigt relationer går i stå och klappar ihop. Och jag kan förundras över det, hur det är i just vår tvåsamhet, vi kan bli som mest barnsliga, fula och handfallna. Det är något skumt. Alla gillar ju kärlek och tror att det är just i tvåsamheten den ska dyka upp och förvandla oss. Och samtidigt som vi betraktar den där tvåsamheten som bland det viktigaste i våra liv, utbildar vi oss i precis allt möjligt utom just det. Som om vi inte tycker om oss. Men det gör vi väl? Vi köper ju dyrt smink because ”I´m worth it”. Vi renoverar våra hem för att vi gillar oss. Vi lägger ner stormycket pengar på att ta hand om våra kroppar. Vi köper rätt mat och spenderar timme efter timme på gymmen och slänger in lite ekologisk botox på vägen hem. Men hur mycket tid lägger vi ner på att ta hand om våra själar? Och vad skulle hända, om vi la ner lika mycket tid på att få vår själ att växa, som vi nu lägger ner på att få vår mage att krympa? Jag vet att ordet själ är ett jättekonstigt ord. Vad fan är själ?

Men ni fattar vad jag menar. Att det finns en insida där, och att det är insidan som bestämmer hur vi agerar på den utsida – vi är så otroligt kulturellt betingade att snöa in på. I veckan hände något i Trollhättan. Något djupt smärtsamt. Det vore osmakligt att dra några politiska poänger på det. Men samtidigt omöjligt att inte förhålla sig till.
Så min enda tanke blir:
Kärlek är så mycket mer än vår privata lilla kokong av doftljus och skidsemester. Kärlek är en dagligen aktiv kraft. När den fallerar, fallerar så mycket mer. Vi behöver varandra. Vi behöver lära oss hur man gör för att styra upp detta varandra. För säga vad man vill om våldet, men inte fan beror det på att det saknades några doftljus. Eller parkettgolv. Eller trimmade biceps. Förmodligen saknades något helt annat. Ingen lek.

1. Att älska är att ge upp makten, kärlek kräver kapitulation från båda parter. Det är ingen lek. Man måste kasta ut en hängbro av hopp och tillit. . Man måste mötas halvvägs. Stå där på mitten och fatta att kärleken är så stark att den också när man står så helt stilla forsar som tusan under fötterna. Ingen lek.

2. Och sedan gå ut med soporna förstås. Och sedan diska rent förstås. Och sedan dansa på taket förstås. Och sedan demontera romantiken förstås. Och sedan låta smärta välla in och fram förstås. Och sedan ge vad man inte fick förstås. Och sedan böja sig in förstås. Och sedan ta ansvar för mörkret förstås. Och sedan låta bli att prata om vädret för mycket förstås. Och sedan bära sin skam förstås. Och sedan knyta skorna förstås. Och sedan gulla som om man inte vore klok förstås. Och sedan äta långsamt förstås. Och sedan resa sig upp förstås. Och sedan gå ner i vikt förstås. Och sedan tänka på viktigare saker förstås. Och sedan erkänna sitt monster förstås. Och sedan be det hålla käften förstås. Och sedan skälva till som en jordplatta av själ och kött och förlåtelse förstås. Och sedan aldrig glömma aldrig att den viktiga kärleken inte är den man får. Och sedan aldrig glömma aldrig att den viktiga kärleken inte är den man får utan den man ger. Och sedan ge den förstås. Ge den till någon som inte verkar förtjäna den förstås. Och sedan sitta kvar och undra förstås. Varför det tar så jävla lång tid att slappna av. Förstås.

Och sedan låta bli att tro på din röst som väser att du älskar en idiot förstås. Och sedan gå ut på bron ge upp allt gammalt och tungt inte förstå något förrän det är försent men se det positivt ändå att man inte är direkt smart men efterklokare än de flesta. Förstås.

Och sedan ramla in i sig själv med en öppen hand stå ut med att det aldrig var den andre aldrig den andre som skulle kliva in för att nudda dit blommorna och lugnet i ditt hjärta den punkt av ljus som hela tiden låg där inne väntade in din upptäckt av att allt redan var på plats hur älskad du hela tiden varit men inifrån. Att kärleken aldrig mer nu skulle kunna överge dig eftersom det hela tiden var du du som gav den till oss.