Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Sozze fångläger

PolitikPosted by Leo Sat, January 26, 2019 19:02:52






De socialdemokratiska koncentrationslägren.


Vad som många inte vet än idag är att det fanns över 30 koncentrationsläger i socialdemokraternas Sverige under 40-talet där människor placerades utan domstol och tidsbestämda straff. Vad som varit ännu mer dolt för allmänheten och strängt hemligstämplat är det faktum att det var den socialdemokratiske partiledaren och statsministern Tage Erlander som var högste chef för de svenska koncentrationslägren.

Det var aldrig meningen att allmänheten skulle få veta något. I största hemlighet drev socialdemokraterna på uppdrag av samlingsregeringen under ledning av statsminister Per Albin Hansson (s) koncentrationslägren för politiska fångar i Sverige under 1940-talet. Flera av lägren fanns kvar och nya inrättades även efter krigsslutet 1945, när socialdemokraterna helt hade återtagit regeringsmakten.

Uppskattningsvis fanns omkring 3 000 personer frihetsberövade utan rättegång och utan att veta vad de anklagades för. De hölls inspärrade på obestämd tid i läger som bevakades av beväpnade vakter. Lägren har varit hemligstämplade i 50 år och deras existens är fortfarande till stor del dold under en svart mörkläggningsfilt. De flesta av byggnaderna är rivna, spåren utplånade och offentliga handlingar och lägerarkiv är hårt gallrade. När nazisterna föll i Tyskland hann de inte sopa igen alla spår efter sina illdåd, de hade bara timmar eller dagar på sig men socialdemokraterna i Sverige hade 50 år på sig att sopa igen alla spår. Inte konstigt det mesta idag är sopat under mattan och något tex Stefan Löfven aldrig talar öppet om när det gäller sitt ”anständiga” parti.

1944 utsågs Tage Erlander till biträdande socialminister och 1945 till ecklesiastikminister. Året därpå skulle han komma att utses till statsminister efter Per Albin Hanssons hastiga bortgång. Uppdraget att svara för koncentrationslägren utförde han i nära samarbete med Karl Johan Höjer, tillförordnad generaldirektör för socialstyrelsen 1939-46 och bror till en av Erlanders gamla studiekamrater.

Tage Erlander sägs ha varit en iskall pragmatiker som bl.a. avskedat en lägerchef som han ansett varit ”för vek” mot fångarna. Fångarna var till exempel anti-nazister, utlänningar och tyska desertörer där de tvingades till hårt straffarbete och övervakades av beväpnade vakter. Lägren har fram till för några år sedan varit hemligstämplade för det svenska folket av gamla Socialdemokratiska regeringar och än idag inget som står i de svenska skolelevernas historieböcker. Ytterst få spår och lämningar finns idag på de hemska platser där koncentrationslägren fanns.

Lägren är en skamfläck i Sveriges historia, och de ansvariga har aldrig ställts till svars. I sina memoarer, publicerade i sex volymer 1972-82, nämner Tage Erlander inte med ett enda ord sin roll som högste ansvarige tjänsteman för de slutna lägren på de 215 sidor som handlar om hans arbete under krigstiden. Han förbigår helt den centrala roll han själv hade i utformningen och driften av lägersystemet. Genom fakta som han själv förteg men som har kommit fram långt efter hans död framstår han som något helt annat än den folkkäre statsminister som berättade Värmlandshistorier i Hylands hörna 1962 och satt på sin post under en rekordlång period av 23 år.

I dag är spåren av lägren nästan helt utplånade. När historikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg letar lämningar är det en del av arbetet med boken ”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga”, den första och såvitt känt hittills enda breda historiska och journalistiska kartläggning av lägren som har gjorts. Lämningarna av en statshemlighet är ordentligt bortsopade. ”Sekretessen fungerade. Enskilda svenskars minnen av internerna, lägren och de som drivit dem bleknade snabbt. Rösterna från de människor som direkt hade att göra med lägren har i de flesta fall tystnat” skriver Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i bokens förord.

De två första slutna koncentrationslägren inrättades i Långmora utanför Långshyttan och i Smedsbo i Dalarna, i mars 1940. Beslutet hade tagits av den samlingsregering som styrde Sverige under krigsåren 1939-45. Socialdemokraterna ville till varje pris undvika benämningen koncentrationsläger som kunde ge obehagliga associationer. Man ville istället använda benämningen ”interneringsläger”. Enligt Nationalencyklopedin präglas koncentrationsläger av "slavarbete", "grymma bestraffningar" och ”olidliga levnadsförhållanden” men de ska aldrig förknippas med nazitysklands förintelseläger eller rena avrättningsläger. Men koncentrationsläger var i praktiken vad de var. Vem som skulle interneras avgjordes godtyckligt och nyckfullt från fall till fall. Något fastställt regelverk fanns inte.

Fångarna hölls inspärrade på obestämd tid utan rättegång eller dom och behandlades illa och strängt. Alla läger var inhägnade och vakthållningen sköttes av beväpnade vakter. Fångarna tvingades bära särskilda fångkläder och underkasta sig ett strikt reglemente med dagsrutiner som började med väckning och uppstigning klockan 7:15. De skickades på hårt skogs- eller vägarbete, deras pengar beslagtogs och all post censurerades.

Försök till rymning och andra brott mot reglerna bestraffades hårt, först med en varning, sedan inlåsning i två månader. Det kallades ”tagande i förvar”. Riksdagens revisorer krävde en förlängning av maximistraffet, eftersom ”det i många fall visat sig icke hava åsyftad verkan”. Vad som verkligen hände innanför den hårt bevakande taggtråden vet vi mycket lite om idag, som sagt; det mesta hann regeringen förstöra. Soldater och vakter men även andra som arbetade vid koncentrationslägren vittnar om att misshandel och tortyr ofta förekom. Slag med påkar eller gevär var vanligt. Man gav inte fångarna mat så de inte skulle få kraft att göra motstånd eller att man låste in dem i oisolerade celler mitt i vintern tills de nästan frös ihjäl. Vissa har i efterhand hävdat med bestämdhet att de bevittnade hur fångar avrättats.
En man som arbetade som vakt vid ett läger strax utanför Eksjö avslöjade på 1980-talet hur han såg en grupp officerare och soldater på sex personer sent en kväll släpa ut två tyska fångar i snön där de först misshandlades och sedan sköts med pistol. Efter avrättningen gick de tre officerarna tillbaka in i baracken medan de tre soldaterna beordrades att släpa upp liken på en traktorvagn som de sedan körde iväg i riktning norrut från lägret. Senare fick mannen höra att de två avrättade hade vägrat bli utlämnade till Baltikum och börjat bråka. Mannen hade inte vågat berätta för någon vad han sett och under alla år senare skämts att han inte hade vågat berätta. När han låg inför slutet ville han berätta för sina anhöriga vad han bevittnat. Händelsen ska ha skett i januari eller februari 1945.

Efter den tyska ockupationen av grannländerna Norge och Danmark i april 1940 steg regeringens rädsla till skräck och panik. Vid den här tiden rådde dessutom i flera länder en utbredd syn på koncentrationsläger som ett bra och nyttigt verktyg i den politiska verktygslådan. Tyskland gick före och visade vägen. Där hade en socialdemokratisk regering redan 1923, alltså långt innan Hitler fick makt över landet, internerat tusentals fångar i så kallade Schutzhaft (skyddshäkten).

Lägrens viktigaste funktion var, precis som med alla former av frihetsberövande, att avskräcka och isolera. I Sverige placerades koncentrationslägren i glest befolkade skogs- och jordbruksbygder med minimala möjligheter för fångarna att ta sig därifrån. S-regeringen ville dessutom undvika att allmänheten och media fick kännedom om lägren och att det skulle uppstå debatt om deras existens.

I den så kallade Tillsynskungörelsen, daterad den 1 september 1939, samma dag som nazisterna invaderade Polen, beslutade regeringen att införa ”särskild tillsyn över utlänningar”. Ett halvår senare, den 25 februari 1940, tog man nästa steg och beslutade om möjlighet att ”omhändertaga utlänningar i förläggning”, det vill säga utan rättegång låsa in dem i särskilda läger. Bara en månad senare var lägren i Långmora och Smedsbo igång.

Det har inte gått att fastställa exakt från vem eller varifrån initiativet kom, men högste ansvarige politiker för lägerverksamheten blev Gustav Möller (S), en av veteranerna inom arbetarrörelsen som i egenskap av socialminister och ansvarig för flyktingpolitiken hade drivit en ytterst restriktiv linje under hela 1930-talet. Tyska judar som flydde Hitlerregimen kunde enligt svensk lag inte åberopa några politiska asylskäl för att få stanna i Sverige.

Varje läger hade en föreståndare som tillsattes på politiska grunder. Exakt hur rekryteringen gick till är höljt i dunkel. I socialstyrelsens arkiv finns bara uppgifter om personer vilkas namn börjar på A till och med S. Övriga är utrensade.

Mot slutet av kriget ökade antalet tyska desertörer som flydde till Sverige och internerades i läger. Det hårdaste av lägren låg i Rengsjö utanför Bollnäs, kringgärdades av ett 2,1 meter högt taggtrådsstängsel och patrullerades av sju uniformerade och beväpnade vaktkonstaplar. Här placerades ”observationsfall” från Norge och Danmark som inte kunde avvisas eftersom deras hemländer var ockuperade av nazisterna. Internerna sattes i hårt kroppsarbete, bland annat stenbrytning.
Efter en rymning 1944 infördes nattliga visitationer. En gång i timmen lyste vakterna antingen internerna i ögonen med ficklampor, eller också tändes belysningen i hela logementet. Internerna övervakades också när de åt. Som bestraffning utmättes bland annat minskade matransoner ner till miniminivå. För att förhindra relationer mellan interner och kökspersonal rådde förbud att besöka köket och samtalsförbud med kökspersonalen, som utgjordes av kvinnor.

Lägerverksamheten fortsatte även efter krigsslutet 1945, och två nya läger byggdes, därav ett för kvinnor. Det sista lägret avvecklades inte förrän 1948.

Kvinnor som haft samröre med den tyska ockupationsmakten i sina hemländer utgjorde ett problem, ansåg regeringen, liksom arbetsovilliga och lösaktiga kvinnor. För de här kategorierna inrättade socialstyrelsen ett läger i Tjörnarp i Skåne, som även det var inhägnat av ett två meter högt taggtrådsstängsel. Skälen till att kvinnorna internerades var diffusa och godtyckliga, och blandningen av kvinnor med vitt skilda bakgrunder bäddade för svåra konflikter.

I Tjörnarpslägret blandades kvinnor som hade goda skäl att hata varandra; överlevande från de nazistiska koncentrationslägren, både judinnor och icke-judinnor, och norska kvinnor som haft förhållanden med soldater i de tyska ockupationsstyrkorna och hade flytt till Sverige i samband med Tysklands kapitulation 1945.

Ortsbefolkningen var förbjuden att komma i närheten av kvinnolägret. Det avvecklades efter bara ett år – inte för att myndigheterna plötsligt ifrågasatte det lämpliga i att spärra in kvinnor i läger av moraliska skäl, utan på grund av den lockelse som de kvinnliga internerna ansågs utgöra för Tjörnarps manliga befolkning. Kvinnorna i Tjörnarp menade att lägret var ”ett hot mot deras äktenskap” och lyckades få kyrkoherden i församlingen att skriva till utlänningskommissionen för att få lägret avvecklat eller flyttat. Oron för den äktenskapliga lyckan i Tjörnarp tog skruv. Lägret stängdes den 27 juni 1946 med bara en dags varsel….

Ju mer som kommer fram om socialdemokraternas brunsmetiga historia, desto fler blir lössen i den röda fanan. Inget annat parti i Sveriges historia har haft ett så ingående samarbete med nazismen som Socialisterna. Ett parti som idag står och anklagar andra partier för sin egen bakgrund. Om statsminister Stefan Löfvens bildningsiver oväntat skulle komma att utsträcka sig till att ta del av den information som finns om den socialdemokratiska historien kan vi kanske vänta oss att han i fortsättningen iakttar viss återhållsamhet med att beskylla andra partier för att ha ”nazistiska rötter”. Socialdemokraterna är allt annat än ett ”anständigt” parti. Vi kommer alltid fortsätta granska och berätta sanningen om Sveriges mest oanständiga parti.

De svenska koncentrationslägren 1939-48 under Socialdemokraternas ledning: (kan ha funnits fler)

Storsien, Kalix (1939-40)
Naartijärvi, Haparanda.
Öxnered, Vänersborg (1941-42)
Grytan, Östersund.
Vindeln, Västerbotten (1943)
Kovaksberg, Västerbotten (1943)
Stensele, Västerbotten (1943)
Lövnäsvallen, Sveg.
Axmar, Gästrikland (1945)
Ede, Hälsingland (1943–48)
Florsberg, Hälsingland (1943–48)
Hälsingmo, Hälsingland (1943–48)
Ingels, Dalarna (1942-46)
Kusfors, Västerbotten (1944–45)
Långmora, Dalarna (1940-45)
Rengsjö, Hälsingland (1942–45)
Smedsbo, Dalarna (mars 1940-45)
Sunnerstaholm, Hälsingl. (1945–46)
Säter, Dalarna (1943–46)
Sörbyn, Västerbotten (1944–45)
Tjörnarp, Höör, Skåne (1945–46)
Vägershult, Uppvidinge (1942–45)
Ränneslätt, Eksjö
Bökeberg, Ystad
Backamo, Uddevalla
Grunnebo, Uddevalla
Lagerlingen, Havdhem, Gotland
Rinkaby, Kristianstad
Gälltofta, Kristianstad.
Loka Brunn, Örebro län.
Sjöbo, Skåne
Krampenlägret, Skinnskatteberg

(Läs gärna boken: ”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga” av Tobias Berglund, Niclas Sennerteg)

Tack för Du delar och följer ”Socialdemokraterna & Sanningen”. Kom gärna med tips och idéer om socialisternas sanna historia som vi bör berätta!

Bilden från Backamo koncentrationsläger utanför Uddevalla 1945.

// Blenda W






  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post219

SWE = FOLKMORD !

PolitikPosted by Leo Sat, January 26, 2019 14:44:04



DEBATT. Antingen så ljuger politikerna för folket, för de vill inte berätta sanningen, att den pågående massmigrationen inte är bra för Sverige, eller så vet inte politikerna vad de talar om när de säger att Sverige mår bra av massinvandringen. Sverige brottas med enorma samhällsproblem på grund av massinvandringen.

Text: Erik-Wiklund

Sanningen är att Sverige sedan år 2000 har tagit emot fler än 1,2 miljoner invandrare – och de flesta av dem har inte asylskäl utan är ekonomiska migranter. Detta säger flera initierade personer – t.ex. den italienska polisens talesman Renato Cortese säger, år 2015:

“Sveriges bidragssystem är skyldig till tusentals migranters död i Medelhavet” och “Till Sverige dras migranterna på grund av de generösa bidragen och skattefinansierade livsförsörjande uppehälle för de som varken kan eller vill arbeta”.

Även UNHCR rapporterade i september 2015 att; av de syrier som i sin vandring norrut hade kommit till Turkiet så uppgav två tredjedelar av dem att de söker sig till andra länder på grund av dålig ekonomi och arbetsbrist – och att 90 % av dem ville komma till ett EU-land, helst Tyskland eller Sverige.

Även den Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontexs talesperson Fabrice Leggeri säger, år 2018, till nyhetsbyrån France 24:

“Det är främst ekonomiska migranter och unga män från Afrika som nu söker sig till Europa.”

Svensk personal som arbetar med nyanlända säger att den första frågan som de nyanlända ställer till dem är: “Hur mycket bidrag kommer jag att få?”

Migranterna flyr inte ifrån krig, som politikerna säger, utan de kommer till Europa och Sverige för att få bidrag. Aallt fler migranter hör nu talas om Sveriges generösa bidragssystem och vill därför komma till Sverige.

I april 2018 varnade chefen för FN:s Världsmatprogram, David Beasley att Europa snart skulle kunna möta en ny massiv invandringsvåg från Afrika, han säger:

“Mitt budskap till européerna är att – om ni tror att ni nu har problem med migranter så vänta bara tills Sahel-regionen i Afrika med 500 miljoner människor börjar röra sig mot Europa. Européer, ni måste vakna nu”, varnar Beasley.

Vårt gamla fina Sverige håller nu snabbt på att försämras på grund av den stora invandringen. Sverige var förr ett lugnt och tryggt land med ärliga och försynta svenskar som inte ens brydde sig om att låsa ytterdörren.

Konsekvenser av massinvandringen

I dagens Sverige har destruktiva krafter tagit plats i form av:

  • kvinnoförtryck,
  • hedersmord,
  • äktenskapstvång,
  • könsstympning,
  • gaturån,
  • åldringsrån,
  • gruppvåldtäkter,
  • bilbränder,
  • skjutningar i förorterna,
  • stenkastning mot polis och bussar,
  • segregation,
  • terroristresor,
  • dödshot mot tjänstemän på Migrationsverket,
  • storbråk mellan folkgrupper vid föreningslokaler,
  • hotfulla invandrare på akutmottagningar,
  • sexuella ofredanden på badhus och festivaler samt
  • misshandel och våld på flyktingförläggningar.
Många svenskar upplever helt enkelt att Sverige har blivit ett råare land i och med inflyttningen av människor som kommer från främmande kulturer, bl.a. från ickedemokratiska stater där moralen många gånger är lägre än vad den är bland svenskar.

Det handlar om invandrare som är förslagna, burdusa, våldsbenägna, kriminella och invandrare som ondgör sig över det kristna svenska samhället.

Magnus Norell, forskare med inriktning på terrorism och säkerhetspolitik, varnar för att ett islamistiskt parallellsamhälle i tysthet håller på att växa fram i Sverige.

Rikspolisen säger att polisen har så mycket arbete att de går på knäna och att brottsutredningarna tar mycket längre tid numera och som en följd av att invandrare är mer benägna att begå grov brottslighet än vad svenskar är så består mer än 80% av Sveriges fängelseinterner av första och andra generationens invandrare.

I massmedias nyhetsrapportering handlar, i genomsnitt, vart tredje nyhetsinslag om problem med invandringen och problemen läggs på hög – det finns t.ex. inte längre bostäder för bostadssökande, varken för svenskar eller invandrare.

De svenska skolorna har meddelat att de har stora segregationsproblem, där svenska föräldrar flyttar ut sina barn från skolklasser som har stökiga invandrarelever. De flesta invandrare går arbetslösa eller så har de låtsasjobb eller bidragsjobb, för de får inga riktiga jobb därför att den svenska arbetsmarknaden inte är anpassad för lågutbildade asylinvandrare.

Det är bekräftat av Arbetsförmedlingen att endast 5% av invandrarna har fått ett riktigt jobb efter en tvåårig introduktion.

Personal på socialkontoren går på knäna på grund av det stora antalet invandrare. Och socialstyrelsen konstaterar att det stora antalet asylsökande är påfrestande för sjukvården, där vårdköerna nu är mycket långa. Köerna till tandläkare har också ökat dramatiskt över hela landet, på grund av invandringen.

Allt detta, sanningen, borde våra politiker nu ta tag i och berätta för oss, att Sverige mår mycket dåligt av massinvandringen. Då kanske vi kan börja lita på dem.

Text: Erik-Wiklund



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post218

Hotet mot Demokratin

PolitikPosted by Leo Thu, January 24, 2019 16:48:20


Hotet mot demokratin kommer i olika skepnader

Demokratin är en spröd institution som inte kan tas för given. Därför ska man vara uppmärksam mot alla hot mot den, oavsett om hoten kommer från totalitära ledare eller från demokrativänner som i sin iver att skydda demokratin undergräver dess trovärdighet.

Är demokratin hotad i västvärlden? Visst finns det anledning att oroas över Trumps arroganta och hårdföra framfart i USA liksom Orbáns totalitära tendenser i Ungern, AfD:s framväxt i Tyskland liksom valet av Bolsonaro i Brasilen. Det ligger i demokratins dilemma att mer eller mindre icke-demokratiska krafter kan bli valda i demokratiska val och därigenom, helt i enlighet med demokratins spelregler, få makten att avskaffa själva demokratin.

Alla som levt i totalitära samhällen vet att demokratin inte kan tas för given. Det är emellertid förhållandevis enkelt att vara uppmärksam på hårdföra ledare med totalitära idéer. Svårare är det att se sådant som vid första anblick inte ser ut som ett hot. Men tilltron till demokratin, och på sikt demokratin i sig, kan också naggas i kanten av de goda krafternas agerande inför de hot som ger dem (befogad) anledning till oro.

Den så utdragna svenska regeringsbildningen är ett exempel på en sådan process som kan visa sig få konsekvenser för synen på svensk demokrati. Redan dagarna innan Stefan Löfven (S) återigen valdes till statsminister under fredagens votering kom en undersökning som visade på ett stort tapp rörande förtroendet för politiker efter höstens turer. I Novus-mätningen som genomfördes under onsdagen, samma dag som Löfven nominerades för andra gången, svarade 70 procent att deras förtroende för politiker minskat eller minskat kraftigt (SVT 17/1).

Samtidigt visar en Sifo-mätning att oviljan att samarbeta med SD minskar: 53 procent tycker att de övriga partierna ska samarbeta med SD i frågor där de har överensstämmande synpunkter. Samma mätning visar att 56 procent anser att partierna ska samarbeta med Vänsterpartiet. Något fler säger nej till samarbete med SD (39 procent) än med V (33 procent) (SvD 15/1). Det intressanta är således att en större andel faktiskt vill ha samarbete med de så kallade ytterkantspartierna än som är emot. Ändå sluts en pakt med motsatt syfte.

När det övergripande målet för nästan samtliga partier har blivit att utestänga SD från inflytande har en osund princip etablerats. Oavsett vad man tycker om SD:s eller V:s historia, eller samtid för den delen, bör man fundera på om det är principiellt rätt att så många väljares röster ska diskvalificeras från demokratiskt inflytande. Ett inflytande som de nämnda partierna har fått av väljarna, inte av de andra partierna. Om man är osäker bör man fundera på hur man skulle ha resonerat om man själv tillhört ett parti som hanterats enligt så tveksamma principer.

Som huvudregel bör alla partier i en demokrati vara beredda att förhandla och kompromissa med alla andra partier som man sakpolitiskt kan komma överens med. Det demokratiska styrelseskicket syftar till att under fredliga former erbjuda olika åsikter, idéer och perspektiv en möjlighet att brytas mot varandra. Det innebär givetvis inte att man måste vara lika villig att samarbeta eller ge alla partier lika mycket inflytande. Att respektera denna ordning, bortom vad som kan sammanfattas i en högtravande portalparagraf, kan i praktiken vara svårt. Men vad är alternativet?

Hur illa jag än tycker om forna nazister och kommunister så känns nuvarande upplägg principiellt fel av precis samma anledning som Decemberöverenskommelsen (DÖ). Vidare är det fel att, som C och L, hävda att de är oppositionspartier när de ingår i regeringsunderlaget och har förhandlat fram den politik som ska föras. Det är att vilseleda kring den i en demokrati så centrala oppositionsrollen.

Fel är också att, som V, påstå att partiet kommer att fälla den regering som man nu har släppt fram om den för den politik som den röstats igenom på av kammaren. Lika fel är det att påstå, som C och L gör, att man kommer att fälla regeringen om den inte håller sig till överenskommelsen. De sista två påståendena är dessutom inkonsekventa eftersom de förutsätter M:s, KD:s och SD:s stöd - ett stöd som man gjort ett stort nummer av att man ej vill ha. Så varför skulle Löfven känna sig det minsta orolig?

Sverige har nu äntligen en regering. Det är bra. Centern och Liberalerna har fått med sig Socialdemokraterna på en rad viktiga liberala reformer (bra!) och desto fler utredningar om andra liberala reformer (kan bli bra!). Det kunde på det stora hela ha varit värre. Men det räcker inte att det kunde ha varit värre. Anledningen till överenskommelsen är att de fyra partierna, plus V som välsignat den oheliga alliansen, vill stoppa SD:s potentiella inflytande.

Om konstellationen håller under hela mandatperioden kommer den att lyckas med sitt uppsåt, den vinner så att säga slaget. Men vinner den det långsiktiga kriget, det vill säga, kommer SD att sluta växa eller rentav krympa tack vare uppgörelsen? All empiri talar emot detta, liksom de opinionsmätningar som kommit de senaste dagarna som, tvärtom, visar på en ökning för SD och ett stort tapp till en placering under riksdagsspärren för L och MP.

Demokrati bygger på tillit, maktväxling och representativitet. För att styrelseskicket ska behålla sin legitimitet i majoritetens ögon får det inte råda några som helst tvivel om att meningsmotståndarna behandlar varandra med respekt och att samma spelregler gäller för alla. För trovärdighetens skull spelar det således roll om väljarna först röstar bort Stefan Löfven och sen ändå får hålla till godo med samme Stefan Löfven fyra månader senare. Varför då rösta alls?

I de forna kommunistiska länderna fanns ett populärt skämt som löd: "Vi låtsas arbeta och ni låtsas betala oss". Efter den här regeringsprocessen är parallellerna uppenbara.

TEXT : Alice Teodorescu







  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post217

Detta - får vi inte TÄNKA!

PolitikPosted by Leo Thu, December 13, 2018 10:33:04


“Medborgarna vilseleds genom fokus förflyttning – en medveten strategi för att dölja problemen”



Nej, Sverige har inte alltid sett ut som det gör idag. Tvärtom har samhället radikalt förändrats till det sämre på kort tid, trots att mainstreammedier och politiker anstränger sig för att övertyga medborgarna om att läget är under kontroll. Att dupera människor genom att rikta fokus på budbärarna och smutskasta dem istället för att erkänna de verkliga problemen i landet, är dock ett konstgrepp som tyvärr alldeles för många låtit sig vilseledas av. Författaren Eva-Lisa Dezmin skriver idag om lömsk desinformation och vill ha svar på en rad relevanta frågor. Bara genom att ärligt erkänna problemen kan en förändring till det bättre ske.

Djävulens största trick var att övertyga världen om att han inte finns.” Citatet är välanvänt, även om de flesta kanske känner igen det från filmen De misstänkta. Talesättet innebär att man lurar någon att denne har fel i sin uppfattning, eller överreagerar, genom att istället rikta fokus på något betydligt mer harmlöst och utse det som en större fara. På så vis kan den verkliga ondskan fortsätta verka ostört i det tysta.

Det är exakt vad etablissemanget ägnar sig åt när de hävdar att alla som kritiserar den förda invandringspolitiken är rasister eller högerpopulister och att det egentligen inte finns några problem med invandringen, det är ”fascisterna” som är problemet. Detta trots all nyhetsinformation som dagligen presenteras i olika medier och på diverse digitala plattformar. Det spelar ingen roll hur mycket statistik som plockas fram, eller hur många händelser som radas upp, meningsmotståndarna har som sitt främsta vapen att statistiken inte stämmer, eller att Sverige alltid har sett ut så här. Men det finns statistik och Sverige har inte alltid sett ut så här, för om det hade gjort det skulle ingen reagera på förändringarna. De har förvisso skett lite i taget, men ser vi tillbaka bara 20 år och jämför med nu, tror jag de flesta kan se vilka enorma omställningar landet erfarit. Att dupera människor genom att rikta fokus på budbärarna och smutskasta dem istället för att erkänna de verkliga problemen i landet, är ett konstgrepp som tyvärr alldeles för många låtit sig vilseledas av.

Därför är det hög tid att ställa en rad frågor kring problemen, som enligt politikerna och mainstreamjournalisterna, inte finns eller åtminstone är alltför oansenliga för att uppmärksammas. Nedanstående tio punkter är busenkla att svara på om de endast är imaginära påfund och åsikter utan förankring i verkligheten. Om alla frågor har svaret: ”Det stämmer inte”, eller ”Det är inget problem”, erkänner jag att jag levt i en villfarelse de senaste två decennierna. Men då vill jag också ha en grundlig motivering till varför det inte stämmer och varför det inte är något problem.

1. Varför är vapenamnestin plötsligt så viktig, samtidigt som illegala vapen okontrollerat flödar in i landet? De kriminella bryr sig ju inte om någon amnesti, så vem förlorar på att lämna in vapen som de egentligen inte får ha?

2. Varför minskas polisens resurser och befogenheter, samtidigt som våldet mot medborgarna ökar (granatattacker, sprängningar, skottlossningar, fler våldtäkter, gruppvåldtäkter, rån, etc)? Och varför tycks svaret på detta vara att folk får stanna inomhus i den mån det går, eller att ordningsmakten ska grilla korv med buset i hopp om att få dessa på bättre tankar? Vilka vinner på att polisen tappar kontrollen?

3. Varför åläggs inte migranterna några skyldigheter att göra rätt för sig när vi redan nu kan se vad en kravlös flyktinginvandring innebär ekonomiskt? Vilka gynnas av det här?

4. Varför ska vi ta in ännu fler olönsamma människor, när sjukvården och skolorna redan går på knäna och vårdköerna och bostadsköerna växer? Och varför ska sjukvård och tandvård vara gratis endast för den som illegalt uppehåller sig i landet och aldrig betalat någon skatt, medan den som betalat skatt debiteras fullt pris?

5. Varför tillåts den som sökt skydd i Sverige att återvända hem på semester? Är man så trygg i landet man flytt ifrån, kan man väl stanna där och bostaden man fick när man gick före i bostadskön, får istället gå till någon som studerar, eller varför inte till en fattigpensionär.

6. Varför bestraffas inte den som farit med oriktiga uppgifter kring sin ålder eller sin identitet? Att ljuga för myndigheter är faktiskt brottsligt. Åtminstone för oss som redan bor här och betalar skatt. Varför är lagen inte lika för alla?

7. Varför utvisas inte grovt kriminella invandrare när de suttit av sitt straff? Vad ska de bidra med när de kommer ut, menar man? Med stor sannolikhet är deras enda insatser i samhället när de friges, mer kriminalitet som drabbar oskyldiga. Och varför ska man gulla med återvändande jihadister, samtidigt som man lägger tid på att gå efter någon individ som skrivit av sig sin frustration på nätet, bara för att denne använde några illa valda ord eller dåliga formuleringar?

8. Varför tvingas medborgarna och svensk lag att anpassa sig till folk som kommer hit? Varför är våra traditioner och vår kultur så förnärmande att man inte kan acceptera den, om man nu valt att komma hit? Vilka är förlorarna här? Och vad är baktanken med detta?

9. Varför undertecknar Sverige FN:s flyktingavtal när vi redan har stora problem med just migrationen? Det är kanske inte så konstigt om folk börjar undra vilken agendan egentligen är.

10. Varför riktas resurser och varför ägnas så mycket tid åt att smutskasta de som uppmärksammar ovanstående punkter, istället för att ta tag i problemen och orättvisorna? För om problemen inte finns, hade det jag radat upp endast varit vanföreställningar i mitt eget huvud. Det i sin tur hade inneburit att jag varit helt ensam i min uppfattning, vilket jag inte är.

Djävulens största trick var att övertyga världen om att han inte finns. Och vi som genomskådat bluffen sedan länge, har blivit påminda om att han även sitter i detaljerna (och kanske hos Risk Dags Buset också).

Den första lösningen på problemet är nämligen att få majoriteten att inse vilket det påtagligaste hotet är, något som visat sig vara lättare sagt än gjort. Först då får vi politiker som styr landet i rätt riktning. Det i sin tur är en förutsättning för att förändringen ska kunna ske på demokratisk väg.

EVA-LISA DEZMIN

Eva-Lisa Dezmin, 47, är författare i Swedunce!

Bildresultat för image: EVA-LISA DEZMIN



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post216

PROVOKATION

PolitikPosted by Leo Thu, December 06, 2018 16:59:04
Detta ÄR en PROVOKATION - mot Makteliten - men Hjärtekramar för FOLKET

Tappar vi känslan för vårt samhälleliga ansvar på grund av att vi inte förstår systemen – och därmed har allt svårare att känna gemenskap i annan mening än som undersåte till något komplext och obegripligt – har vi lättare att falla för auktoritära ledare också om de har ondskefulla, rent av rasistiska och nyfascistiska, avsikter. Jag är övertygad om att det inte ”bara” är ökande sociala och ekonomisk klyftor som ger extremhögern luft under vingarna. Utan också känslan av utanförskap som uppkommer när man inte förstår systemen.

Begreppet ”demokrati” kan ha onekligen olika innebörd, det har vi ju sett i länder som Tyska demokratiska republiken (Östtyskland hette så officiellt) eller Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea heter så officiellt). I mer anständiga länder kan den politiska demokratin vara av två huvudinriktningar: direkt demokrati eller representativ demokrati. Direkt demokrati – som exempelvis handuppräckning på torgen i antikens Grekland eller i form av folkomröstningar i schweiziska kantoner – har, hur trevligt den än kan tyckas vara, lagts på hyllan i de flesta nationer. Istället har representativ demokrati blivit det normala i länder som inte är diktaturer.

Inom ramen för den representativa demokratin kan man finna allt från elitdemokrati eller diskursiv demokrati. Elitdemokrati utgår från att samhället är så komplext att det krävs experter för att förstå det. Medborgarna roll blir att rösta på partier - eller om man skall vara elakt: eliter - med jämna mellanrum. Diskursiv demokrati innebär tvärtom att medborgarna är aktiva, intresserade och antas begripa sig på systemen. För det krävs ett aktivt medborgarskap, en inbjudan från de politiska eliterna att inte bara lyssna på oneliners, ta del av politikerdueller i Agenda, enminutersinlägg i Expressen-TV eller få färdiga tankar serverade av kommenterande experter som berättar vad just politikerna sagt och menat. Eller än värre, politiska ledare som i valdebatters slutrond tittar rakt in i kameran och säger: ”Lita på mig”. När hen borde sagt: ”Tänk själva!”

Vi kan väl, handen på hjärtat, vara överens om att vi närmat oss elitdemokratin trots flödet av åsikter inom de små nätbubblor som förekommer. Det är en farlig utveckling.

För att ta sitt ansvar krävs vanligen att man åtminstone känner sig inbjuden. Hur inbjuden känner man sig när de system man är beroende av, eller har rättighet till, är så komplexa och svårgreppbara att experter, coacher, mellanhänder krävs för att förklara och leda rätt? Ibland, när den sidan sätter till, får jag en känsla av att eliterna gillar system som får ”vanligt folk” att känna sig lite dumma. Kanske är det som Andreas Cervenka påpekat i en intervju om det ekonomiska systemet - med alla sina finansiella instrument som tappat all förankring i den reella verkligheten: desto mer komplext och krångligt det uppfattas, ju mer kan ”experterna”, ta betalt för att lotsa. Är det populistiskt att hävda det? Är det rent av populism att tala om förståelsesamhälle?

De system som tjänat oss väl under många år har blivit så komplexa och sårbara - och så föga anpassade för det nya samhälle som växer fram - att vi borde börja samtala om hur vi skall röja upp i den systemsörja vi nu lever med. Målet borde vara ett förståelsesamhälle. Förståelse för hur systemen fungerar är grunden för att medborgarna skall känna tillit. Och för att demokratin skall fungera. Vi behöver helt enkelt rensa, förenkla och förtydliga. Skapa mer robusta system. Mindre sårbara. Mindre utrymme för mygel. Som myndigförklarar medborgare, ökar friheten men också ökar förutsättningarna att kunna behålla välfärdssamhället

De politiska partierna borde ta sig tid att föra samtal med medborgarna om detta istället för att vara helt uppslukade av att lappa och laga i system som sett sitt bäst-före-datum. Det behövs ett totalt omtag. Och, hör och häpna, det behövs systemförändringar som av kritiker kommer att kallas populistiska.

För att nå ett förståelsesamhälle måste vi nog byta ut flera av de system vi lever med idag.

Skattesystem - låt de första 120 000 kronorna av årsinkomsten på arbete och pension bli skattefria. Finansiera främst genom att rensa kraftigt i Skatteverkets avdragslexikon (inkl räntedavdrag och reseavdrag), genom införande av sådant som är vanligt i andra länder: förmögenhetsskatt, arvsskatt samt breddad skatt för juridiska personer (bolag).

Trygghetssystemen (det finns nästan 50 olika förmånsslag) bör ersättas av mer generellt, transparant, och administrativt lätthanterat system i form av någon variant av medborgarlön. Allt fler kommer att pendla mellan jobb, studier och så kallad arbetslöshet.

Den sentida globaliserade kapitalismen måste tyglas och det ekonomiska systemet rensas från finansiella instrument som tappat all förankring i den reella verkligheten. Det nuvarande ekonomiska systemet är såväl alltför komplext som "kreativt" för såväl sitt eget som samhällets bästa. Vi har att välja på att antingen låta det kollapsa, med enorma följder för människor, eller brytas oss loss från det och återvinna en ny tids blandekonomi där friheten för kapital begränsas.

Det borde vara den här typen av frågor de som idkar regeringsförhandlingar borde ägna sig åt, inte gå i motsatt riktning vilket nu tycks vara fallet. (

PS! Hannah Arendt är den av mina husgudar som påpekade att människan i grunden är en politisk varelse och att vi alla som individer har ett ansvar för den offentliga sfären, det kollektiva, genom såväl beslutsfattande som socialt uppförande.

När vi som individer glömmer bort detta – eller att normer fjärmar oss från sådant som ligger utanför den privata sfären – tar vi inte vårt ansvar. Vilket riskerar att leda till en förfärande och rent ondskefull utveckling. Hanna Arendt tar Nazityskland som exempel. Utifrån detta byggde hon sin väv om att ondskan är något som kan bli en del av oss alla när vi av intellektuell lathet lyder auktoriteter, springer i flock, följer med strömmen, inte vill uppfattas som anomalier när normen förskjuts till det absurda, eller till slut rent av ondskefulla.

Text. Birger Schalug

Föreläsning kan bokas april - maj 2019: schlaug.provoka@gmail.com

  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post215

Swe-Mena

Life in BalancePosted by Leo Mon, December 03, 2018 15:15:21


David Ahlin: ”Invandringen har förändrat Sveriges befolkning i grunden.”

Nära var sjätte elev i nionde klass lever under någon form av hedersförtryck, visar en kartläggning av forskare vid Örebro universitet som intervjuat 6 000 elever i Stockholm, Göteborg och Malmö. Nyheten presenterades häromdagen i Ekot. Studien, och sättet den presenterades på, ett sakligt konstaterande och en kort beklagande kommentar från en kommuntjänsteman, fick mig att tänka på talesättet att man ibland inte ser skogen för alla träd. Vi uppmärksammar detaljer och enskildheter, men ser vi helheten?

Hur många känner till omfattningen av den demografiska förändring som pågått i Sverige under de senaste decennierna? SCB:s befolkningsstatistik bekräftar att invandringen under de senaste 30 åren har förändrat Sveriges befolkning i grunden.

Vid årsskiftet var antalet utrikes födda 1 877 000. Som andel av befolkningen på 10,1 miljoner var 18,5 procent födda utomlands. Antalet, och andelen, har ökat kraftigt under de senaste decennierna. 2007 var antalet 1,3 miljoner, 1997 var det 950 000 och 1987, 30 år sedan, var antalet 690 000, eller 8,2 procent av befolkningen. SCB har statistik sedan 1960, innan arbetskraftsinvandringen tog fart. Då var antalet utrikes födda 300 000 vilket motsvarade 4 procent.

SCB redovisar även statistik för utländsk bakgrund, det vill säga utrikes födda samt inrikes födda med båda föräldrarna födda utomlands. I slutet av 2017 var 2 439 000 av utländsk bakgrund vilket motsvarar 24,1 procent. Denna grupp har ökat ännu snabbare och andelen har fördubblats sedan början av 1990-talet. SCB redovisar invandring efter födelseland och invandringsår och statistiken visar att en stor andel av invandringen skett från muslimska länder i Asien, Mellanöstern och Afrika.

Faktum är att den kraftiga befolkningsökningen under de senaste 30 åren till stor del utgörs av invandring. 1987 var Sveriges befolkning 8,4 miljoner, varav utrikes födda var 690 000. Idag är vi 10,1 miljoner, varav 1,9 miljoner är födda utomlands.

Oavsett om man är positiv eller negativ till de senaste decenniernas invandring så bör de flesta kunna enas om att en stor invandring från länder med annorlunda kultur, religion och politiska system påverkar det svenska samhället. Många människor som invandrat hit vill fortsätta leva ungefär som de gjorde i sina hemländer. Alla är inte intresserade av att integreras i det svenska.

Invandringen förändrar Sverige. Men förändringen sker långsamt. Processen är utdragen över många decennier. Vi ser detaljer, men orkar vi se helheten? Jag undrar om våra politiker nu är redo att bjuda in oss väljare till ett samtal om de kommande 30 åren. Hur stor ska invandringen vara? Ska andelen utrikes födda fortsätta att öka i samma takt? Vilket utrymme ska religionen ha i det svenska samhället? Det är svåra frågor. Men de förtjänar en öppen och respektfull diskussion.








  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post214

Annie Högmod-Hybris

PolitikPosted by Leo Mon, December 03, 2018 10:09:38




Denna text borde leda till DEBATT.... MEN - det gör den inte!

Det är nu 80 dagar sedan svenska folket gick till val och valde nya riksdagsledamöter för de kommande 4 åren. Efter valet samlade sig M, KD, L och Cp och röstade med stöd av SD gemensamt bort den sittande regeringen, varefter landet gick in i en regeringskris. Observera att alla de övriga partierna tacksamt tog stöd av SD för att kunna avsätta Stefan Löfvens regering.

. Hon påstår sig nu efter 80 dagars intrigerande, på vissa villkor vara beredd att stödja Löfven som hon tidigare varit med om att avsätt med stöd av SD. Den fråga man måste ställa sig är varför hon inte direkt efter valet erbjöd sig att stödja Löfvens fortsatta regeringsinnehav om han uppfyllde samma villkor? Varför 80 dagars meningslöst intrigerande?

Jag har en hypotes om en orsakskedja som går några år tillbaka.

Sedan Anna Kindberg Batra tagit över som moderatledare efter Fredrik Reinfeldts snöpliga valförlust 2014 fortsatte moderaterna att backa i opinionen, vilket oroade ledande personer i finansvärlden. Man hade förväntat sig att opinionen skulle vända efter att Löfven bildat sin svaga regering med stöd av Decemberöverenskommelsen.

Men den vändningen kom inte, varför man började misströsta om en kommande alliansregering ledd av Batra. Golvet rycktes undan under henne. Blicken riktades då istället mot Centerpartiets ledare Annie Lööf som seglade upp i stark medvind i opinionen. Hon var därtill en svuren anhängare av det globala politiska program som den internationella finansvärlden lobbat för i decennier. För den internationella finansvärlden var hon en idealkandidat till statsministerposten.

Strategin från finansvärlden blev mot denna bakgrund, att istället för Batra backa upp Lööf. För att säkra henne för sina politiska mål bjöds hon som brukligt in till ett möte sommaren 2017 med den slutna globalistiska lobbyorganisationen Bilderberggruppen. Den som höll i inbjudan var sannolikt Jacob Wallenberg som sitter i lobbygruppens styrelse. Vid detta möte fick Lööf möjlighet att frottera sig med några av världens mest förmögna finansmän. Det visade sig inte svårt att få Lööf att lojalisera sig med de rikaste av de rikas mål och syften. Man lyckades till och med få henna att låta sig inväljas i en annan av globalisternas slutna lobbygrupper – den Trilaterala kommissionen.




Umgänget med detta rika och mäktiga sällskap blev sannolikt för mycket för den unga Annie Lööf. Hennes självbild svällde upp och hon drabbades av vad som nog bäst kan beskrivas som storhetsvansinne. Hon såg sig som utvald av världens mäktigaste finanselit till att leda Sverige.

Med ett kraftigt uppblåst självförtroende stormade hon sedan in i den svenska politiska debatten. Det är bara att gå tillbaka ett år och studera hennes uppträdande i bland annat partiledardebatter, så förstår ni vad jag menar.

För Jacob Wallenberg och de övriga Bilderbergarna blev nog valet en besvikelse. Deras statsministerkandidat fortsatte inte att segla uppåt i opinionen som planerat utan hennes parti pös ihop till bara 8 procent, knappast ett tillräckligt underlag för en blivande statsminister. Problemet är dock att Annie Lööf själv inte insett detta, utan fortfarande ser sig själv som utvald.

För att kunna nå statsministertaburetten måste Lööf alltså till att börja med få bort Löfven från den stolen. För det ändamålet tog hon stöd av SD och den övriga alliansen.
Eftersom Moderaterna var näst största parti gick budet att bilda en ny regering till deras partiledare Ulf Kristersson. Kristersson var beredd att utnyttja ett passivt stöd från SD på samma sätt som man gjort när man avsatte Löfven. Eftersom Lööf ju inte var intresserad av att låta Kristersson bli statsminister markerade hon att nu var det slut med att ta stöd av SD. Hon lyckades locka med sig den vilsegångna Björklund i Liberalerna och röstade nu emot allianskollegan Kristersson.
Efter detta svek mot Kristersson erbjöd Lööf planenligt sig själv som regeringsbildare. Hon tvingades dock tillfälligt att erkänna att hon inte lyckats få ihop något regeringsunderlag och skyllde detta på att de två partier som är två-tre ggr större än Centern, självklart ansåg att det var något av dem som skulle utse statsminister
Nu gör hon detta falska utspel, där hon låtsas kunna stödja en ny Löfvén-Regering på vissa villkor. De villkor hon satt upp är att socialdemokraterna skall ge upp i stort sett alla sina hjärtefrågor. Detta för att vara säker på att Löfven skall tvingas tacka nej hur gärna han än vill komma tillbaka.

När Löfven planenligt tackat nej går så bollen tillbaka till alliansen, som inte längre är en allians. Lööf kommer i det läget att säga sig gå med på att de fyra partierna på nytt försöker bilda en regering, men hon kommer då att kräva att Miljöpartiet skall ingå i den regeringen. Och vips så kommer Miljöpartiet att säga att det kan vi tänka oss på ett villkor. Nämligen att man inte utser en moderat statsminister utan att Lööf blir satsminister.

Så nu vet ni varför den här regeringsbildningen kommer att ta över 100 dagar. Orsakerna är en ung oerfaren partiledare som drabbats av totalt högmod och bara bryr sig om sin egen egotripp och struntar i hur det går för Sverige. De kretsar i finansvärlden som blåst upp den unga damen har nog anledning att rannsaka sitt oskickliga agerande. De är medansvariga till landets allvarligaste regeringskris någonsin.

Text: Lars Bern







  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post213

Våga INTE säga emot!!!

Life in BalancePosted by Leo Mon, November 19, 2018 12:05:13

Joakim Lamotte – Sveriges modigaste journalist!



Har du hört talas om Joakim Lamotte? Inte? Han är Sveriges i särklass modigaste journalist och reporter. Han gör idag ett jobb ingen annan journalist längre vågar göra. Joakim Lamotte är en rakryggad man med mod att våga ge sig ut i den svenska verkligheten med sin filmkamera och låta vanligt folk komma till tals hur de upplever det nya mångkulturella Sverige.
Joakim tar sin bil och sin kamera och åker ut till en svensk stad och live-filmar verkligheten så som den faktiskt ser ut, låter folk berätta hur de upplever och känner sig i samhället. För denna självklara journalistik har nu Joakim och hela hans familj hotats till livet! Varför och av vilka? Varför är det så provocerande att filma verkligheten och vilka ligger bakom dödshoten?

Detta ska vi försöka reda ut!

Joakim Lemotte gör bra det som andra journalister BORDE göra men inte längre VÅGAR göra. Istället för att sitta bakom tangentbordet på en unken tidningsredaktion och försöka måla upp en förskönad bild av ett Sverige som inte längre existerar så åker Joakim ut och filmar den, men för detta arbete har han nu under lång tid hotas till livet och även hela hans familj med fru och barn. Varför är det då knäpptyst i media när en svensk journalist hotas till livet? Vaför är Joakim så provocerande för vissa individer och vilka är alla dessa hatare? Vi ska försöka ge ett svar;

Joakim åker till Växjö där folk får berätta sin åsikt om stadens arabiska böneutskrik på 110 dB över den småländska staden. Han åker till Västra Frölunda för att snacka om bilbränderna, blir direkt omringad av ett gäng invandrare som hotar, provocerar och ger honom långfingret. I Malmö kommer kvinnor fram och berättar gråtmilda hur de blivit misshandlade och hotade, hur folk skrikit nedsättande för de är svenska kvinnor, hur de tvingats springa för ungdomsgäng som kastat sten efter dem. I Strömstad berättade pensionärer att de inte längre kan gå ut om kvällarna för de blir attackerade av aggressiva invandrande ungdomsgäng. När Joakim gjorde ett reportage om stenkastning mot blåljuspersonal i Uddevalla började hoten direkt när han klev ur bilen. Ja i princip vid varje live-sändning som gjorts senaste åren får Joakim nya dödshot. I Perstorp, i Trollhättan, i Södertälje, i Staffanstorp, i Lysekil, i Värnamo, samma sak…

I Nyköping hade ett innebandyläger för unga tjejer delat lokaler med ett muslimskt konvent med mestadels arabpojkar i en arenabyggnad. Någonting obehagligt inträffade vid damtoaletterna – det var ofredande av tjejerna men uppgifterna gick isär. Lokaltidningsjournalistiken gjorde knappast händelsen rättvis då man i sann PK-anda bara frågade de vuxna och arabpojkarnas version. Joakim Lamotte tog istället fram sin kamera och lät även flickorna ge sin bild av vad som inträffade. Är det inte så här ALL journalistik ska vara? Joakim fick ett nytt hatdrev efter sig när den obekväma sanningen hade kommit fram. Inte helt oväntat var det invandrarkillar och tonårstjejerna från gap & skrikvänstern som stod för hatet mot Joakim.
”Det kunde faktiskt lika väl varit svenska killar…” försvarade en av tjejerna bland nätkommentarerna.
Är dagens nya Sverige så skrämmande att vi hellre skyller allt på en journalist som bara gör ett bra jobb och kallar honom ”rasist” än vågar erkänna hur sanningen faktiskt ser ut i dagens nya Sverige? Varför och vilka är det då som hotar Joakim och hans familj?

-Ok, vi börjar med frågan; VARFÖR.

Vi måste gå långt bakåt i tiden för att förstå sambandet; Vi svenskar har under decennier med socialistiskt styre blivit så indoktrinerade av våra makthavare att vi till slut tror på allt de säger. Om politiker och media tillräckligt många gånger upprepar att kriminalitet och mångkultur är något bra så tycker vi till slut det.

Vi skulle under 50, 60 och 70-talet bygga upp ett rättvist, solidariskt och tryggt välfärdssamhälle. Alla arbetsföra skulle arbeta och lägga skatt som skulle finansiera vår gemensamma välfärd. Vi byggde ett samhälle där vi tog hand om de svaga, de sjuka och skadade. Vi bestraffade kriminella och laglösa. Vi skapade världens bästa skola för att utbilda nästa generation svenska medborgare. Vi skapade världens bästa sjukvård så vi snabbt skulle vara tillbaka i livet igen. Vi levde i ett tryggt, säkert, homogent, solidariskt, jämställt och välmående land med en kristen historia, en kristen tradition och en kristen grundsyn. Ett land som vi själva skapat och förvandlat med hårt arbete från ett fattigt bondesamhälle till en rik industrination - och allt detta på mindre än hundra år!

Men så någon gång under 80–90-talet skulle man plötsligt radikalt lägga om kursen för konungariket Sverige. Politikerna bestämde utan folks godkännande att Sverige skulle förvandlas till oigenkännlighet. Man påstod att hela vår välfärd snart skulle kollapsa om vi inte blev betydligt fler invånare väldigt, väldigt snabbt. Vi skulle råka ut för en total systemkollaps inom en snar framtid, påstods det från politikerna. Lösningen på de fruktansvärda samhällsproblemen politikerna påstod sig se i sin spåkula (men som ingen annan kunde se minsta tecken på) stavades; massinvandring!

Genom att ta hit redan högutbildade och kvalificerade (?) människor från tex Irak, Somalia, Eritrea och Afghanistan skulle de ta de jobb som politikerna påstod vi svenskar inte längre ville ha. Invandringen var lösningen på ett problem som aldrig fanns. Invandrarna skulle nu jobba i vår sjukvård, köra våra bussar, städa våra offentliga inrättningar och laga vår mat, ja allt sådant som politikerna påstod vi svenskar inte längre klarade av eller ville arbeta med. Sverige var i skriande behov av denna påstådda arbetskraft påstod makthavarna, trots att vi redan hade en arbetslöshet som var högre än på flera årtionden…

Det generösa bidragsystemet vi byggt upp för oss svenskar spreds som en löpeld ner till fattiga länder och snart började hundratusentals människor välla in och leva i vårt land. För att klara den extrema anstormningen (Sverige är idag det EU-land som tagit emot flest invandrare per capita!) massproducerades stora förortsområden där alla de nyanlända skulle bo. Att klumpa ihop de hitkomna till samma områden hade många fördelar;
De lärde känna fler egna landsmän, de kunde lättare bevara sina gamla traditioner, sin kultur, sin religion, sin syn på svenskar och västvärlden och sitt språk. De slapp bli en del av det land de frivilligt valt flytta till.
Nackdelen var att de inte blev de hårt arbetande skattebetalande svenskar vi trodde de skulle bli. Vi hade bara flyttat hela Mellanösternkonflikten hit. Den konflikt mellan öst och västvärlden, mellan judendom och islam som vi tidigare bara sett på tv-nyheterna kunde vi nu plötsligt se utanför vårt fönster. Snart började det ställas krav på moskéer, böneutskrik, halalslaktat kött, koranskolor, slöjtvång och könsseparerad skolundervisning. Kriminaliteten i form av balkongkastning, könsstympning, gruppvåldtäkter och bilbränder blev också en bieffekt i dessa områden. Plötsligt hade vi skapat ett parallellsamhälle vi inte ville ha…eller rättare sagt, ett parallellsamhälle vi inte vågade kännas vid…

(-Ok, men vad har allt detta med Joakim Lamotte att göra kanske Du nu tänker…lugn...vi kommer snart till det….)

När svenska folket under 90-talet började se den negativa och farliga utvecklingen i dessa utsatta områden var det redan för sent. I stället för att erkänna sina politiska misslyckande skulle alla som protesterade mot den mångkulturella utvecklingen bli kallade för rasister, nazister, fascister och främlingsfientliga. Sanningen blev plötsligt socialismens värsta fiende och hela det vänsterliberala media-etablissemanget följde blint med.

På tidningsredaktioner lång ifrån den osvenska förorten satt journalister som Åsa Linderborg, Anders Lindberg, Jan Guillou, Jan Helin och Thomas Mattsson och skrev spaltkilometrar med hat och hot mot alla svenskar som inte såg massinvandringen som frälsningen på den påstådda samhällskollapsen. Alla som inte marscherade i takt med socialismens nya mångkulturella Sverige fick epitet som rasister, nazister eller främlingsfientliga av det politiska vänsteretablissemanget.
Media började medvetet mörka, förvränga, ljuga och smutskasta allt som inte var politiskt korrekt. På nätet började ”alternativ media” skriva om det som gammelmedia inte längre ville kännas vid och dessa sidor fick snabbt epitet som ”högerextremistiska rasistiska hatsajter”. Till och med på Facebook blev (och blir än idag!) personer som delar regimkritiskt innehåll blockerade och avstängda efter hårda påtryckningar från Socialdemokraterna på Facebooks och dess ägare Google!

De politiskt korrekta bestämde nu vilka som var de goda och vilka som var de onda. De goda var alltid vänster. De goda var alltid de som försvarade massinvandringen - även dess negativa effekter!

Våldet i förorten var ju naturligtvis den svenske vita mannens fel som inte anställde invandrare på sitt företag… Gruppvåldtäkter i förorten kunde ju precis lika gärna utförts av svenska killar...Våldtäkterna ökade inte, det var bara anmälningsbenägenheten bland invandrarkvinnor som ökat… Vandalismen var inte större i ghettona, det var bara de rasistiska hatsajterna som förstorade upp problemet... Bilbränderna i förorten var egentligen samordnade attacker av sverigedemokrater…
Våld, hot och kriminalitet var plötsligt inte alls så dåligt, det var en nödvändig kulturberikning för oss svenskar så länge den kom från den goda sidan! Sverige skulle bli lite mer som övriga omvärlden - inte tvärt om!

Joakim Lamotte är en av alla dessa mycket modiga unga män som fortfarande vågar avslöja sanningen om det nya mångkulturella Sverige och därför är han (och hans familj) ett direkt hot mot hela det socialistiska indoktrineringsmaskineri med gammelmedia som främsta fanbärare, som med hot, trakasserier och -om så krävs- våld, ska tysta ner massorna!

Vilka är då dessa individer som går i socialismens skönmålade fotspår och är så indoktrinerade att de försvarar vårt nya Sverige med alla dess gruppvåldtäkter, gängkriminalitet, bilbränningar och dödsskjutningar?
En sak är säker; de är inte de vanliga svenska skattebetalare som byggt upp detta land och förvandlat det från ett fattigt bondesamhälle till en världsledande industrination på mindre än hundra år! De är påfallande ofta människor som annars säger sig vara välsignat fördomsfria och representera "den goda sidan" som avskyr Joakim. Drevet mot honom är bitvis extremt osmakligt. Efter att tittat igenom många av Joakims live-videor som finns upplagda på Facebook och läst hans egna ord kan man ganska lätt kategorisera in hatet i tre olika grupper som vi symboliserar med tre olika färger:

1 - De svarta:

Svartskäggiga invandrarpojkar i förorten med minimalt ordförråd och analysförmåga som tycker alla svennar, poliser och makthavare är främlingsfientliga rasister. Kräver att få allt de pekar på men vägrar själva ställa upp för samhället och landet de tycks hata. Vill helst lösa konflikter med hot, våld, provokation, misshandel och bränder. De saknar all form av utbildning, uppfostran, empati och svenskhet. Kommer aldrig bli den vinstmaskin för samhället som politikerna utlovade. Tror att respekt är något man kan hota sig till från andra. Syns ofta i Tv-program som Efterlyst, Tunnelbanan eller Södertäljepolisen. Har ofta namn som Muhammed, Ismet, Ali, Rashid eller Musa.

2 - De Rosa:

Ofräscha, tatuerade och piercade tonårstjejer från den liberala gap & skrikvänstern som färgar håret grönt, blått eller rosa. Stylar sina schaskiga kläder med regnbågsfärger och vänsterextremistiska symboler som de inte har en aning om vad dessa symboler står för. Gapar, skriker, skränar och svär på allt och alla i hemmagjorda videor de själva lägger ut på Facebook och tror sedan vanligt folk ska ta dem på allvar. Hatar svenskar, hatar män, hatar gamla, hatar rika, hatar hetero, hatar höger, hatar politiker, hatar utbildade. Anser de står för allas lika värde men hatar i själva verket allt och alla som inte sympatiserar exakt just med deras egna vänstervridna Fi-åsikter. Försvarar våld, kriminalitet och våldtäkter med; ”Det kunde precis lika väl varit svenska killar…” Har ofta namn som Zara, Fiona, Rebecka, Leila, eller Carolina.

3 - De grå:

Vuxna och äldre som ser sig själva som lite bättre, lite mer högutbildade, lite mer intellektuella och lite ”finare” än övriga folket. Titulerar sig gärna advokat, journalist, författare, artist eller komiker men är i själva verket bara gamla bittra svennar som är frustrerade över att Olof Palmes vision om ett tryggt socialistiskt, solidariskt och sammanhållet Sverige i stället blivit dess raka motsats. Skyller istället socialismens totala misslyckanden på alla de människor som vågar avslöja sanningen och kritisera utvecklingen. Kallar uppvaknande svenskar för ”rasister” och skyller allt på Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Sitter hellre bakom tangentbordet på en unken tidningsredaktion än vågar möta den sanna svenska verkligheten. De grå har oftast också passande gamla grå svenska namn såsom Åsa, Jonas, Henrik, Malena, Filip, Fredrik, Jenny, Sven eller Kjell.

En av de allra värsta Lamottehatarna är Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg som också är öppet kommunist. De senaste tio åren har hon suttit i de välbevakade och smala åsiktskorridorerna på Aftonbladets trygga redaktion bakom tangentbordet och skrivit spaltkilometrar med hat om de uppvaknande svenskarna som vågat kritisera samhällsutvecklingen. Hon har i årtionden beskyllt stora delar av den svenska befolkningen för att vara rasister, nazister, fascister och främlingsfientliga för att nämna några av hennes favoritepitet. Hon har skönmålat upp en bild av det nya mångkulturella Sverige som ingen annan än en indoktrinerad kommunist kan se. Hon har förminskat och förlöjligat människor som råkat ut för grov misshandel, våld och våldtäkter. Hon har ursäktat och viftat bort mord och gängskjutningar och skyllt allt negativt i samhället på ett nyanlänt parti och dess partiledare…

När rekyleffekten av allt hennes hat slog tillbaka som svarsmail fick stackars Åsa direkt ett eget Tv-program på bästa prime-time i SVT där hon oemotsagt kunde sitta och gråta ut om det fruktansvärda näthat hon helt plötsligt och oförståeligt drabbats av. Gråtande kunde hon berätta om mail som innehöll såväl fula svordomar som kränkande könsord. [snyft]
Att Åsa Lindeborg själv i åratal skrivit spaltkilometrar med hatpropaganda om alla svenskar som vågat kritisera världens mest oansvariga massinvandringspolitik nämndes förstås inte. Något ifrågasättande från SVT varför detta näthat plötsligt uppstått eller vad Åsa själv skrivit under flera års tid om svenska befolkningen kom naturligtvis inte på tal i oberoende och opolitiska public service kanalen. Allt var ju de onda högerextremistiska sverigedemokraternas fel…

Åsa tillsammans med kollegan, Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg har också gjort narr av att Joakim Lamotte försöker finansiera en del av sina utlägg via donationer och swish, som de föraktfullt kallar ”tiggarjournalistik”. Åsa och Anders (båda tillhörande hatkategoiri 3 – de grå) kommer från tidningen som för några år sedan hyllade de då nyhitkomna tiggarna som satt som entrévärdar utanför varje svensk matbutik och tjänar pengar för arbetet med att säga ”häjj-häjj” till butikskunderna.
Tiggarna var en positiv kulturberikning och en viktig samhällsfaktor i det nya mångkulturella Sverige, menade de. Man hyllade det organiserade zigenartiggeriet men hånar en som vill finansiera ett mycket viktigt och farligt journalistiskt arbete -som de själva inte klarar av- via frivillig donation. Man ska alltså hellre skänka pengar till en utlänning som bara sitter utanför Konsum och mumlar "häjj-häjj" dagarna i ända men inte till Joakim som vågar stå upp för demokratin, svenska folket och som gör ett modigt och farligt jobb, ett jobb som de fega grå i de smala åsiktskorridorerna inte längre vågar göra!

Det blir än mer patetiskt när Åsa och Anders själva får sina feta månadslöner betalda via det statliga presstödet. Utan detta statliga presstöd från alla tvångsbeskattade svenska skattebetalare (som de så uppenbart avskyr och hatar och kallar för rasister och främlingsfientliga) hade kvällsblaskor som Aftonbladet och Expressen för länge sedan varit ett minne blott!

En annan PK-tidning som skrivit mycket nedsättande och kränkande mot Joakim Lamotte är den kommunistiska vänstertidningen Arbetaren. I ett reportage om Joakim kallade man honom för ”vredespredikanten”, ”väckelsepredikant” och ”enenmansalarmist”. Man anklagade honom för att INTE göra reportage om det ”vanliga sexuella våldet” i samhället! Precis som om kommunistiska Arbetaren publicerat spaltkilometrar i detta ämne – och vad f*n menar Arbetaren med ”vanligt sexuellt våld”? När har en tidning rätt att bestämma vad en självgående journalist ska skriva om? Vidare skriver man om Joakim i den presstöds finansierade Arbetaren;

”… Ibland undrar man vad som egentligen är läskigast – en väckelserörelse grundad primärt på lögner och fantasier, eller en uppbyggd runt verkliga och allvarliga samhällsproblem, men med dessa omstöpta i en spekulativ, selektiv och verklighetsfrämmande form, i en inramning ägnad att förvirra och förleda…”

Är det verkligen de svenska skattebetalares skyldighet att finansiera den här typen av journalistisk dynga?

Du har sett och hört reportage i nyheterna om journalister, reportrar, författare, bloggare eller andra kulturarbetare som hotas, trakasseras, förföljs eller fängslas i demokraturländer som t.ex. Venezuela, Etiopien, Eritrea, Kina, Ukraina eller Saudiarabien (opps.. att de 9 gånger av 10 råkar vara just vänsterstyrda länder är naturligtvis bara en olycklig slump media helst inte pratar högt om…) men hur många gånger har Du hört om de hot och den hatstorm Joakim Lamotte och hans familj tvingas utstå i Sverige 2018?

Ska vi komma överens om en sak?

Varje gång vi hör ett reportage på SVT, på Sveriges Radio eller på TV4-Nyheterna om en förföljd, hotad journalist, reporter, författare eller annan kulturarbetare i världen så swishar vi Joakim Lamotte och hans familj en femtiolapp! En femtiolapp till de som PK-media inte anser är värdiga journalister. En femtiolapp för det modiga och farliga arbete som bara EN journalist fortfarande vågar göra i Sverige! En femtiolapp för att ge den svenska vänsterliberala demokraturmedian ett långfinger! Är vadet taget?

Varje gång Du tänker ge "häjj-häjj" mannen utanför Konsum en slant, swisha Lemotte en tia istället, varje gång du funderar på att köpa en Åsa Lindeborgs uppdiktad kvällsblaska, swisha Lamotte en tjuga istället!

En rättrogen journalist och reporter skulle skämmas för att kalla sig journalist om man mörkade hur samhällsutvecklingen ser ut, och det gör många rejält förbannad att vissa inte låter Lamotte utföra sitt arbete i fred. Ofta är dessa personer dessutom så fega att de inte vågar möta Joakim i direktsändning. Däremot kommer de fram efteråt och försöker bråka, hota, eller till och med stjäla hans utrustning. Hittills har de inte lyckats eftersom det krävs rätt mycket för att Joakim skall backa. Samtidigt är det här ett hot mot det fria ordet och yttrandefriheten.

Hade journalister på SVT, DN, Expressen eller Aftonbladet utsatts för något liknande skulle det blivit uppror bland Sveriges media och journalistkår. Men när Joakim Lamottes arbete hotas är det knäpptyst från etablerade medier. För vad händer den dagen Sveriges sista sanna modiga journalist släcker sin kamera för gott? Vad händer när kommunister och vänsterliberala ”journalister” på Aftonbladet och Expressen helt kan styra vad du ska tycka och tänka? Vad händer om vi inte längre får se sanningen hur vårt nya mångkulturella svenska samhälle egentligen ser ut inifrån?

Låt Joakim Lamotte kunna fortsätta låta oss vanliga svenskar få en chans att säga vår mening rakt in i hans kamera!

Följ Joakim Lamottes Facebook-sida, swisha honom en slant för det goda arbete han vågar göra!

(Bilden; Joakim Lamotte, flankerad av hatet från de rosa och de grå)

DELA gärna denna artikel och följ Facebook-gruppen ”Min Åsikt”.
Tack!





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post212
« PreviousNext »