Leo-Bloggen

Satans egen Moore Guns Johansson! Politik

Posted by Leo Sun, February 18, 2018 13:14:15


Blog image

Fria medier är grundläggande i en demokrati och därför måste våra grundlagar värnas. Men grundlagarna måste också kunna ändras om det finns goda skäl, skriver justitieminister Morgan (More Guns) Johansson (S) på SvD Debatt som någon form av kommentar till de senaste dygnens debatt i sociala medier. En debatt där kritik mot förändringarna framförts. Ett försvar som, för den politiskt insatte, vittnar om hur regeringen genomför något som kan liknas vid en mjuk statskupp mot fri och oberoende media och medborgarnas rättigheter. Med absoluta idioter som medspelare.

Det som blir apart är att Johansson hänvisar till nätets utveckling medan bland annat Centerpartiets ledamot i Konstitutionsutskottet skyller på EU. Någon har snurrat upp Centerpartiet på läktaren, något annat är inte rimligt att anta. När inte ens en KU-ledamot, som skall granska lagen, och justitieministern klarar av att hänvisa till samma skäl styrker det ett mönster i lagstiftningsarbetet som varit närvarande i åtta år.

Även om syftet är gott med förändringarna, att stävja integritetskränkande näthat, går Johansson över ån efter vatten. De strukturer som skulle kunna räcka finns redan idag genom PON, Pressens Opinionsnämnd och det pressetiska regelverket, samt Nämnden för Radio och TV. Regeringen och justitieministern hade kunnat gå en annan väg genom att ge dessa nämnder, där även hovrättsråd är ledamöter, en tydligare och tyngre roll i granskning och lagföring av olika medier som begår övertramp. Istället väljer Morgan Johansson att driva igenom de mest omfattande ingreppen i Yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, och Tryckfrihetsförordningen, TF, i modern tid.

Det som få aktörer uppmärksammat är att Morgan Johansson, S, varit den som i praktiken reglerat de senaste årens lagstiftning på samtliga områden. Inte bara som justitieminister utan kanske främst som ordförande i riksdagens justitieutskott. Regeringen Reinfeldt II regerade i minoritet och var helt i händerna på Johansson för att få igenom varje enskild lag de föreslog. Johansson stoppade aktivt bland annat Staffan Danielssons motion mot resande stridande under riksdagsåret 2013/14. Hade den gått igenom hade Sverige idag haft en adekvat lagstiftning mot återvändande jihadister på plats. Det har vi inte.


Blog image

Morgan Johansson har i dessa sammanhang, införandet av repressiv lagstiftning mot terrorist-relaterad verksamhet, farit med direkt oriktiga uppgifter i relation med Ledarsidorna.se. Den 18 december 2014 utlovades ett färdigtlagförslag inom området terrorismresor till den 18 juni och så sent som den 23 maj 2015 försäkradejustitieministern Ledarsidorna.se på twitter att ingen sinkade arbetet och att lagförslaget skulle komma på utlovat datum.

Bara tre veckor senare kom ett annat besked. Den 17 juni 2015 deklamerade de två ministrarna under pukor och trumpeter på DN debatt att nu minsann skulle det tas krafttag mot terrorismresor genom ett tilläggsdirektiv till den levererade SOU:n.

Det kom aldrig något lagförslag, trots justitieministerns löfte ett halvår tidigare och som han bekräftade själv så sent som tre veckor innan. Ledarsidorna.se källor på justitiedepartementet levererade avsevärt mycket mer precis information än Morgan Johansson. Framför allt både mer sanningsenlig och heltäckande än den information som Morgan Johansson delger journalister och väljare. Att fara med direkt osanning, eller ljuga, offentlig bör inte ses som en merit för en justitieminister. Det ligger inte i ämbetets natur.

Sverige har fortfarande inte infört någon heltäckande lagstiftning mot bland annat ”återvändarna” som med sitt våldskapital nu etablerar sig i de särskilt utsatta områdena som Vivalla i Örebro, Rosengård samt på Järvafältet i Stockholm utan egentlig inblandning. Hänförda politiska journalister från de sex största aktörerna ställer inga kritiska frågor. De tar till sig det Johansson låter göra gällande utan att se eller vilja rapportera om att inga lagar stiftats. Eller att lagarna när de väl kommer kraftigt försenade ser ut som Schweizerostar. Lagstiftningsarbetet inom migrationsområdet de senaste åtta åren, den period Morgan Johansson i två olika roller haft det yttersta ansvaret, har fått förödande kritik från Riksrevisionen.

Något som styrker justitieministerns aktivistiska politiska profil är de samtal som Ledarsidorna fick motta hösten 2015 från tjänstemän på Statsrådsberedningen. Det visar sig, i efterhand, att många av de alarmrapporter från såväl Migrationsverket som Landstingsförbundet som sammanställdes av MSB, Myndigheten för Samhällsberedskap, fastnade på justitiedepartementet. När sagda tjänstemän ställer en fråga som

”Johan, vad är det som händer i landet?”

borde det peka på något för den politiske journalisten. När oberoende grävande journalister har tillgång till bättre information än statsministerns stab har något dåligt skett i regeringskansliet.

Regeringen Löfven har visat sig vara senfärdig i att driva igenom lagstiftning mot sådant som hotar statens vårdmonopol, som våld riktat mot ”Blåljuspersonal” och stöd till terrorister. Detta tarvar en viss förklaring.

Såväl Miljöpartiet som Socialdemokrater för Tro och Solidaritets verksamhet skulle omintetgöras i grunden. Professor Ulf Bjereld, ordförande för Tro och Solidaritet och regeringens utredare av stöd till trossamfunden under Alice Bah Kuhnkes miljödepartement, baserar delar av sin verksamhet och politiska makt på samarbete med terrorklassade turkiska IHH och Hamas för att ta ett exempel. Detta är i allra högsta grad applicerbart på MP:s företrädare Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan som har som gemensamt att ha blivit avvisade från Israel för samröre med Hamas och Ship to Gaza. Ship to Gaza har bland sina organisationer det terrorklassade turkiska och regimtrogna IHH. Sådant samröre skulle försvåras avsevärt med repressiva lagar mot terrorism.

Det är ur detta perspektiv som regeringens ingrepp i Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen bör ses. Justitieministern har själv ingen historia som kan kopplas till att återge en korrekt bild varför Alliansen borde ställt sig frågan om vems sida de själva egentligen står långt tidigare. Vems agenda de understödjer.

Medborgarnas. Eller om Alliansen står på Morgan Johanssons sida. Centerpartiet har i varje fall snurrats upp på läktaren redan varför någon vidare aktivitet från Annie Lööfs sida inte är att förvänta. Lööfs öppning för samarbete med Stefan Löfven nästa mandatperiod är inte ologisk. Det räcker med att ett Alliansparti, Centern, går med på regeringens politik för att Morgan Johansson samt såväl Miljöpartiet som Socialdemokrater för Tro och Solidaritet som de senaste åtta åren lyckats sätta agendan i allt lagstiftningsarbete ska skörda ytterligare en vinst. Centerpartiet kan mycket väl bättra på sina odds för att återinträda i Rosenbad genom att ge sitt stöd till grundlagsförändringarna och den repressivitet det kommer innebära i relation till väljare och medborgare. .

Moderaterna har i sitt interna arbete försökt lätta upp förslaget genom en *ventil* vad avser *professionella/seriösa* aktörer och innefattar i den kategoriseringen också en kvalificering av *medier*. Här uppstår ett betydande problem, nämligen att dra en gräns mellan *seriösa* och *oseriösa journalister* En gränsdragning som i sin potentiella förändring kan leda till auktorisation/licensiering av journalister/medier. En företeelse som inte är okänd i totalitära stater.

Nu är grundlagsförändringen nära förestående. Och flera är aviserade genom SOU 2017:70. Går den igenom, och de andra aviserade, kan Ledarsidorna.se nu med viss precision räkna dagarna tills vi kommer läggas ned.


Blog image

Den ”Mjuka Statskuppen”. Allt orkestrerat sedan snart åtta år av en enda LITEN, ynklig person. Det är inte utan en viss beundran för precisionen och prestationen. Såväl YGL som TF har tjänat arbetarrörelsen väl sedan mer än 100 år. Nu låter arbetarrörelsen Morgan Johansson pulvrisera dessa. Utan att fråga arbetarrörelsen om lov. Bakom ryggen på partimedlemmar och partikongresser. Utan protester eller debatt. Något han dessutom lyckats förmå såväl Moderater, Centerpartister, Liberaler och Kristdemokrater till som spelar med.

Som absoluta idioter. Som en travesti på den svenska vodkan Absolut.

Absolut Idiot

TEXT:Johan Westerholm 2018-02-16





Bilden av Sverige - en bok!Feministiska initiativ

Posted by Leo Sun, February 18, 2018 12:33:02



Samhällsnytt intervjuar författaren och journalisten Katerina Janouch som målar upp en mörk bild av Sveriges framtid, drar paralleller mellan Sovjetens Tjeckien och dagens Sverige och menar att valet 2018 kan vara en sista chans att stoppa landets förfall. Janouch funderar på att lämna Sverige för gott och erkänner att hon inte identifierar sig som svensk – trots 43 år i landet. Katerina Janouchs nya bok ”Bilden av Sverige” släpps 28 februari, men går redan nu att förboka på internetbokhandlarna.

Blog image

Efter en intervju i Tjeckien för ett år sedan blev du mer eller mindre förklarad statens fiende. När du tittar tillbaka nu – vad var det för något: bara en personlig vendetta som satte igång journalistkårens mobbningsinstinkter eller var ändamålet med denna kampanj mot dig att statuera ett exempel, sätta gränser för vad man får säga och inte?

– Det är nog flera delar i det. Jag tror det handlar ganska mycket om en viss typ av medier med vänsteragenda där man varit och är väldigt mån om att invagga folket i lugn och inte tala om tillståndet i landet, för att de etablerade partierna ska få behålla makten. Bara för 15-20 år sedan granskade journalister makten åt folket. Idag är det tvärtom – journalister samarbetar med makten och jagar enskilda individer, den lilla människan.

-Jag tror att det är självbilden de haft, att Sverige är så feministiskt, humanitärt och allmänt felfritt som gjort att de har fått storhetsvansinne. Jag brukar jämföra Sverige med en missbrukarfamilj – på ytan kan det fortfarande se bra ut. Det finns delar av Sverige som fungerar – med startups, nya idéer, unga människor med framgångsrika projekt, men det betyder inte att hela landet mår bra bara för det. Det finns också en gammal statistik som visar Sverige som ett framgångsrikt land, men de här undersökningarna har inte riktigt hängt med det som hänt sedan hösten 2015.

Varför samarbetar journalister med makten?

– Jag funderar mycket på det här självskadebeteendet, att man har gjort på det här sättet i många år och fortsätter att göra så, men jag kan inte ge alla svar på varför. Dels har de fortfarande ett narrativ i sig att de tror att de gör någonting bra, dels drivs de av ett önsketänkande. Det är klart att man blir väldigt besviken när man ser att någonting man trott på visar sig inte fungera.

– Men det är också en värderingsfråga – det är svårt att förändra sin självbild. Man vill upprätthålla en vision av sig själva som ideologisk ledstjärna. Inte alla människor klarar av att rannsaka sig själva, erkänna att haft fel. Men vi ser fler och fler som byter åsikt. Även om inte alla vill kännas vid att de bytt sida utan bara hoppas att folk ska ha glömt vad de nyss propagerat för.

Är det någonting som din nya bok kommer att beröra?

– Den kommer att omfatta en period från januari 2017, när drevet hade börjat till, till början av 2018… en vändning kom ju den 23 december 2017 när Magdalena Andersson sa att integrationen inte fungerar utan att flyktingar ska söka sig till andra länder. Min bok är både politisk, men även personlig på det sättet att jag beskriver mina privata erfarenheter under den här tiden och på det sättet speglar Sverige. Jag hänger ut mitt förlag (skrattar – anm.)… jo, eller skriver i alla fall väldigt öppet om vår relation. Man kan se det som en krönika över en polariserande tid. Jag är ju ingen politiker, jag är författare och beskriver verkligheten som jag ser den, men pratar även med andra som bygger bilden av den verklighet vi lever i nu.

När ska man kunna läsa den?

-Den släpps den 28 februari, men går att förhandsboka redan nu. Jag hoppas den ska hamna på topplistorna trots att de stora bokhandelskedjorna numera väljer att inte lyfta fram mina böcker. Många har förhandsbokat boken, vilket är väldigt roligt. Jag hoppas den blir köpt och läst, en motståndshandling mot vansinnet i samtidens Sverige och ett bevis på att etablissemanget inte bestämmer allt.

-Sanningen har blivit en känslig fråga i dagens Sverige. Det kostar ganska mycket att vara så pass ärlig och frispråkig som jag varit – trots att vi har formell demokrati och yttrandefrihet i Sverige.

-Man blir kanske inte misshandlad eller satt i fängelse av staten – inte än i alla fall – men att bli stigmatiserad, förlora uppdrag, ta emot hot, att du hela tiden ifrågasätts, att det är fritt fram att smutskasta, trakassera och håna dig… det blir som en kollektiv bestraffning som man historiskt använt i byar. Det är otroligt smärtsamt att bli utstött eftersom vi människor behöver varandra.

-Mitt sätt att hantera det är att gå till attack – och jag sätter mig inte i någon offerposition.

Om du skulle kunna beskriva den svenska offentligheten med bara ett ord – vilket ord skulle det bli?

– Ängsligt. En ängslig offentlighet och ett ängsligt land.

Vad beror det på?

– Sverige är fredsskadat, man är konflikträdd, människor saknar en tradition av högljudda sammandrabbningar där det är okej att inte vara överens om allting. Man tror att man måste hålla med varandra. Man är väldigt rädd för dålig stämning. Man lever i någon slags illusion om att fred är något som kan tas för givet, att den kommer alltid att bestå per automatik och utan att man ska behöva jobba för den.

– Historiskt är man också väldigt lydig mot staten. Staten har ersatt partner, familj, släkt, vänner… Vi har förlorat bundsförvanter i våra relationer och ersatt dem med staten som ska ta hand om allt. Förr var det inte så problematiskt: när man uppfyllde sin del av samhällskontraktet så har det fungerat. Problemet nu är att samhällskontraktet är brutet. Staten sviker medborgarna – men fortsätter att kräva lojalitet och pengar i form av skatt utan att ge motsvarande tillbaka. Medborgarna sviks och lämnas åt sitt öde, som om föräldrarna skulle slänga ut barnen på gatan.

– Man kan jämföra det här förhållandet med djur i en hage: det är ändå varmt och tryggt trots att man kanske inte är nöjd med alla regler. I Sverige kanske man inte ens förstår vad frihet faktiskt är…

Menar du att svenskarna egentligen inte har uppfattning om vad demokrati är?

-Nej, precis, man är fredsskadad och har levt i en symbios med staten som man litat blint på.

Idag driver du Katerinamagasinet – en egen sida. Hur skulle du definiera den?

– Den är ett alternativt medium. Det var någon som sa att NyheterIdag är en tabloid, Ledarsidorna står för den intellektuella analysen, och Katarinamagasinet är som en coffeetable-book. Det lät roligt. Jag är dock väldigt folklig trots att min webbtidning är elegant. Förr fanns en folklig gemenskap i Sverige. Idag har det uppstått ett otrolig förakt mot många av dem som kallas ”folket”, det vill säga den breda massan människor som utgör stommen i landet. Medier och opinionsbildare hånar arbetarklassen, man förlöjligar även medelklassen, det har bildats en självutnämnd elit som tycker sig veta bäst. Dessa hånar gärna dem som inte skriver grammatiskt perfekt, dem som uttrycker en oro över utvecklingen i landet. Det skapar en enorm klyfta mellan makten och folket. Det är bland annat det jag försöker att belysa i mina texter.

Hur många besökare har sidan i nuläget?

– Cirka 500 000 i månaden. Det har blivit mer på senare tid.

Om jag ska få definiera dig så är du en av de främsta opinionsbildare på högerkanten i Sverige i nuläget. Du når ut till väldigt många genom dina kanaler – kanske till fler än många etablerade tidningar – och har en förmåga att sätta ord på det som bekymrar många svenskar. Är det en farlig position i dagens Sverige?

-Ja, du… Min bil har blivit vandaliserad vid två tillfällen. Det skedde i december. Sedan är jag ju i opposition med regeringsstödda rörelsen #jagärhär som också är en maktfaktor. Det finns många politiker, journalister och andra makthavare med i gruppen – det är de som bestämmer tonen i dagens Sverige. De har många gånger större och kraftfulla plattformer än jag.

– Men farligt…? (tystnar för en stund)… man ska kanske inte ropa på trollen… kanske är det farligt. Jag erkänner att jag inte känner mig trygg i Sverige. Jag vidtar en del säkerhetsåtgärder. Och det känns inte bra…

Igår publicerade DNKultur – för övrigt samma kulturredaktion som har startat drevet mot dig – ett öppet brev till den nytillsatta polischefen Anders Thornberg. Över 400 kulturpersoner skriver under en vädjan som handlar om att införa censur i Sverige och använda polisens resurser för att bekämpa ”näthatare” – ett nyspråk för regim- och samhällskritiker. Tror du att det finns en risk för regelrätta repressalier i Sverige?

– Ja, det tror jag. Repressalierna i Sverige idag handlar väldigt mycket om ekonomisk bestraffning, sånt som hotar en individs existens. Jag får ständigt brev från mina läsare som skriver till mig att de önskar de kunde vara lika modiga som jag, men att de har barn att försörja. I Tjeckoslovakien under sovjetåren fungerade det på samma sätt – makten gick först på den ekonomiska försörjningen. Då skapades en parallell ekonomi för att hjälpa försörjningen av dissidenter. Det första man slår på är försörjning och där är Sverige redan nu. Sedan använder man också stämpling som rasist vilket kanske inte är lika effektivt idag men som ändå syftar till att omöjliggöra en människa.

Vad blir nästa steg då?

– Nästa steg är att åtala för åsikter – och det har vi redan här också. De som kritiserat islam eller invandring blir anmälda och dömda. Tex Peter Springare blir anmäld av egna polisledningen för något han sa vid en privat föreläsning… Nästa steg är att man inte bara förlorar uppdrag, jobb och anseende utan riskerar även att bli lagförd för att man uttryckt åsikter som strider mot den mångkulturella doktrinen.

LÄS ÄVEN: 71-årige Denny kallade islam för ”fascistisk ideologi” – åtalas för hets mot folkgrupp

Vad kommer att hända efter det här?

– Överhängande risk finns att man blir tystad genom att bli avstängd från alla sociala medier, eller kanske till och med frihetsberövad. Där kan man titta på Turkiet som sätter författare och journalister i fängelse. Så är det inte i Sverige än, men man vill utvidga begreppet hatbrott på ett väldigt otydligt sätt som öppnar för ett totalitärt samhälle. En av de föreslagna grundlagsändringarna syftar också till att beskära journalisters möjligheter att kritisera makthavare.

– Man kan komma att i ännu högre omfattning än nu rensa ut litteratur som strider mot värdegrunden, man kommer att stänga medier, man kommer att införa regelrätt censur – om vi tillåter de grundlagsändringarna som är på gång. Man kommer framställa läromedel för skolan som är mycket mer värdegrundsorienterade. Man kommer att stänga ute misshagliga individer från utbildningar…

Det finns ju vissa inslag av allt detta i Sverige redan nu?

– De finns, men än så länge är det inte officiella riktlinjer. Man låtsas ju att det inte är på det sättet. Utvecklingen i denna riktning har dock accelererat enormt under de senaste 2-3 åren. Vi befinner oss nu i ett vakuum där vi fortfarande kan protestera, påverka och försvara yttrandefriheten – men den luckan kan stängas snabbt.

– I forna kommunistdiktaturer fanns nätverk av frivilliga agenter som sysslade med angiveri. Och vi har redan samma system om man bara tittar på #jagärhär. Risken finns att vi får ett mer polariserat samhälle där angivarverksamhet kommer att frodas – och då rasar tilliten mellan medborgare.

Om vi byter ämne lite grand – vad skulle du göra först om du blev Sveriges statsminister imorgon?

– Det tycker min mamma att jag ska bli! (skrattar). Jag skulle genast stoppa all utländsk finansiering av religiös verksamhet – alla bidrag till religiösa samfund som har extremistiska inslag, det allra första.

Du framstår för mig som en oerhört stark kvinna – kanske som en förebild för en verklig feminist. Men du understryker ändå i dina texter att du är sårbar. För någon månad sedan spred flera vänsterpersoner skärmdumpar från din personliga profil på Tinder på Facebook i syfte att håna dig. Hur kändes det?

– Jag tyckte det var lite roligt, det visade deras desperation. Det var lyckligtvis bra bilder de spred (skrattar). Jag fick fler killar på Tinder efter det här. Good try – men det gick inte så bra.

– Jag tar egentligen mest illa vid mig när man kallar mig nazist – jag är judinna med släkt som avrättats i koncentrationsläger. Det visar bara på deras okunskap. Jag känner mig dock väldigt trygg med mig själv och försöker att inte ta åt mig. De har nu lärt sig att den där taktiken inte riktigt funkar med mig, jag möter dem mest med ironi. Faktiskt är deras attacker till nytta för mig, ju mer de skriver om mig, desto fler följare får jag. Jag blir mer känd, jag får mer uppbackning.

-Dessutom får jag ännu mer internationellt erkännande, från alla möjliga länder, Storbritannien, Tyskland, USA, Australien – så mobbningsstrategin är ganska kontraproduktiv för mobbarna själva. Och samtidigt är mitt jobb värt allt besvär. Många människor får mod av det jag säger och skriver och det är min avsikt – att ge folk bättre självförtroende.

Det är många identitetsfrågor som är i fokus i debatten just nu. Tex SD fortsätter med sitt koncept av inkluderande svenskhet. Du är ju född utomlands men har bott nästan hela ditt liv i Sverige. Tror du på en inkluderande svenskhet?

– Jag tror på en inkluderande svenskhet under ansvar. Det betyder att man ska följa svensk lag och svensk värdegrund – att kvinnor och män är jämlika, att religion är en privatsak. Traditionellt sett ställde ju Sverige krav på invandrare. Som tex min familj. Vi integrerade oss snabbt och mycket väl.

– Men sedan vill jag tillägga att inkluderande svenskhet i all ära, men Sverige behöver ett asylstopp nu. Sverige behöver återhämta sig. Vi tar fortfarande in väldigt många människor varje vecka, det finns en desinformation från regeringens sida – det talas om att en tvärvändning skett. Men det är bara fråga om en retorisk tvärvändning: Om man tittar på siffrorna så är invandringen till Sverige fortfarande mycket hög, störst i Skandinavien, och inget tyder på att dessa siffror ska sjunka.

Det jag tänker på är att vissa – vi kan väl kalla dem meningsmotståndare – skrev till dig och önskade att du hade ”åkt hem till ditt hemland” vilket du uppmärksammade på Twitter. Det vill säga samma typ av människor som räknar illegala invandrare som åkt tunnelbana i Stockholm som svenskar. Är inte begreppet ”svensk” för flexibelt?

– Jo, absolut, det är det. Sedan är det märkligt att man har rasism mot svenskar, man särbehandlar svenskar på ett negativt sätt. I mina ögon är nationalitet eller ursprung inte föränderligt.
Man kan leva hela sitt liv i ett land, man kan leva i Sverige och vara svensk medborgare… men man blir inte svensk för det. Inte infödd svensk i alla fall. Jag är svensk medborgare, men jag är tjeckisk och rysk av ursprung. Jag kommer aldrig att bli en pursvensk person, hur mycket sill jag än äter och hur mycket jag än älskar Sverige.

Hur kändes det att bli kallad utlänning efter hela ditt liv i Sverige?

– Jag har alltid levt med det. Det är ingenting ovanligt med det egentligen. Jag har ju alltid betraktats som invandrare – oavsett hur bra jag skriver på svenska, oavsett om jag firar jul och har en svensk man och svenska barn. Jag har alltid varit en invandrare och det är okej.

-Jag hade ett problem med det i tonåren då jag verkligen ville bli äktsvensk, men sedan insåg jag att man inte kan bli det, helt enkelt. Det är som att vilja sjunga opera fast man saknar rösten. Det är ju ingen som förväntar sig att man kallar sig för kines efter ett år i Hongkong, eller att jag blir nigerianska efter ett år i Nigeria. Så varför förväntar man sig att varenda människa ska bli svensk när man invandrat till Sverige? Folk kanske inte ens vill bli det.

Kanske därför att att vara svensk uppfattas av många som finare än att vara kines eller nigerian?

– Men just det visar ju i så fall på en märklig rasistisk människosyn, hela den här diskussionen om varför det är så viktigt att känna sig svensk. Jag behöver inte vara svensk för att jag ska må bra med mig själv. Många läsare säger till mig att jag har en fördel – ett annat hemland och medborgarskap, men vart ska vi svenskar ta vägen då? Den diskussionen pågår – vad ska ske om landet verkligen brakar ihop, vart ska de fly då – till Danmark, Norge? De andra länderna kanske inte kommer att släppa in dem, eftersom svenskarna kan komma att betraktas som en säkerhetsrisk. Då kanske det slutar vara så ”fint” att vara svensk.

En svepande fråga – är svenskar rasister?

Det här är en fråga som har flera olika svar. Från myndigheters håll ska vi beskrivas som toleranta – och det är sant. Men samtidigt växer det en främlingsfientlighet eller misstro för att man upplever att invandrare beter sig illa. Det är ganska lätt att man reagerar känslomässigt om man själv drabbas, till exempel om man blir misshandlad av en invandrare, att man då blir misstänksam mot människor som ser ut på samma sätt… En känsla av ”vi och dem” gror. Det är en sorglig konsekvens av en urspårad migrations- och kriminalpolitik.

Har du tänkt på att faktiskt följa dina kritikers råd och lämna Sverige för gott?

– Ja, absolut. Jag funderar i de banorna. Idag delar jag min tid mellan Sverige och Tjeckien – det är kanske bättre om jag ger mig av helt (skrattar). Njä, det kanske delvis också handlar om min egen längtan tillbaka till mina rötter. Det är också skönt att vara i Tjeckien eftersom jag inte känner mig trygg i Sverige längre. I mitt gamla hemland känner jag att makthavarna bryr sig om sitt folk. Det är konstigt att befinna sig i ett land som inte är i samklang med dem som bestämmer, att man känner att de sviker folket. Så känner jag mig i Sverige numera.

Om vi tittar några år framåt – hur kommer Sverige att se ut om tio år tror du?

– Det beror ju helt på vilka beslut politikerna tar… Men om det bara fortsätter på som idag utan avgörande beslut om vilka man släpper in i landet så finns det en bild av ett islamiserat, splittrat Sverige där svenskar kanske drar norrut och invandrare – söderut, och så delas landet, på sikt kanske det resulterar i en islamisk republik. Det kan bli ett trasigt land med många motsättningar där segregationen och polariseringen tar ytterligare några steg framåt.

-Det kanske blir ett mer aggressivt inbördeskrig, de konflikter som redan pågår lågintensivt i flera utanförskapsområden kan förvärras. Det blir ännu mer våld och folk kommer att tvingas skydda sig själva – som en följd av tilltagande otrygghet och en försvagad stat. Kanske förlorar staten kontrollen helt och hållet och Sverige blir ännu mer som vilda västern. Det kommer också att märkas ekonomiskt med företag som inte längre vill satsa på Sverige, med kvalificerad arbetskraft som flyr landet osv… Det är den mörka bilden.

– Den ljusa bilden är att vi sätter stopp nu – vi börjar lagföra kriminella, ställa krav på nyanlända, sluta dalta med religiösa extremister, att vi återskapar Sverige helt enkelt.

Hur troligt är det att det blir det ljusa scenariot?

– Tyvärr är jag inte så optimistisk. Jag ser ingen politisk vilja till förändring i nuläget. Valet 2018 kommer att bli avgörande på många sätt. Men det som skett, med en plötslig tillökning av befolkningen på en halv miljon, sätter press på makthavarna, så det kan bli en politisk förändring redan före valet.

Nu kommer jag att ställa en av de tre förbjudna frågorna i Sverige. Men det är nog tillåtet eftersom båda vi inte är svenskar – eller i alla fall inte i mångas ögon. Vilket parti kommer du att rösta på i september?

– Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag känner inte för något parti. MED ligger nog närmast mina åsikter, men jag har inte bestämt mig än. Jag kan dock garantera att jag inte kommer att rösta på de rödgröna. Jag önskar det fanns fler seriösa, radikala alternativ.

Kommer det att bli ett land som du vill att dina barn och barnbarn ska bo i?

– Inte som det ser ut idag , inte med den här utvecklingen…


Blog image





Swedunce sedd i DanmarkLife in Balance

Posted by Leo Sun, February 18, 2018 12:26:47



Blog image

SVERIGEBILDEN. Danske regeringspolitikern Mads Fuglede talar klarspråk. Danmark vill drastiskt minska invandringen och Sverige är ett avskräckande exempel. – Vi vill inte att Danmark ska bli mer som Mellanöstern. Vi vill att det ska förbli danskt. I Sverige är man på väg i motsatt riktning.

På andra sidan sundet. Så nära, men så stora skillnader. Det säger också Mads Fuglede, regeringspartiet, det borgerliga Venstre, i en intervju i SVT under torsdagskvällen.

– Målet är att Danmark inte ska sluta som Sverige, säger han med en osentimental rättframhet, så främmande för svenska politiker.

– Vi vill se en åtstramning på en rad områden för att få ner antalet asylsökande till Danmark, fortsätter han och hävdar att det hjälper att strama åt på bred front, att antalet har betydelse och att det måste bli oattraktivt att söka asyl i Danmark.

Redan ligger flera förslag, som burkaförbud, att Danmark inte ska ta emot asylsökande utan att de ska förflyttas till FN-läger i exempelvis Afrika, och att Danmark istället kan ta emot kvotflyktingar. De som bor i gettona (svenska: utanförskapsområden) ska inte få ta emot anhöriga makar, för att inte förvärra den allvarliga situationen.

Problem
– Alltför många som kommer från Mellanöstern kommer bara för att leva på bidrag och leva i parallellsamhällen. Det är problem med kvinnosynen. Könen uppfattas inte lika. Det finns ökad kriminalitet och många andra problem, preciserar han osentimental och rättfram.

Mads Fuglede fortsätter med att tala om att arbetslösheten är alltför hög, särskilt bland invandrade kvinnor.

– Man anammar inte – eller struntar i – de värderingar som vårt samhälle bygger på.

”Statistiken ljuger inte”
SVT-reportern frågar om det inte är fel att generalisera om en hel grupp.

– Statistiken ljuger inte. I Danmark, i motsats till Sverige, för vi statistik över vilka som begår brott, och vi ser att det här inte är gripet ur luften. Det här är ett allmänt och stort problem som måste tas på allvar för att Danmark inte ska bli ett annat samhälle än det är idag.

SVT: Men beror det inte på socioekonomiska faktorer?

– De spelar också in, men kulturella mönster spelar också in. Det är inte socioekonomiska faktorer som gör att man inte uppfattar kvinnor och män lika, säger han, samt att det krävs en kulturomläggning.

Lever i verkligheten
När reportern undrar om det inte är diskriminering att de som bor i gettona inte ska få ta hit sin partner, svarar han:

– Vi lever i verkligheten och det här är ett praktiskt problem som vi måste lösa. Alltför många familjeåterförenade från Mellanöstern lever i ett parallellsamhälle. Det vill vi inte betala för längre. Det är inte så vi skapar bättre integration, det förvärrar bara.

SVT: Hur ser ni på Sverige?

– Sverige har tagit emot uppemot en miljon invandrare sedan 1995. Danmark har tagit emot 170 000. Vi vill inte att Danmark ska bli mer som Mellanöstern. Vi vill att det ska förbli danskt. I Sverige är man på väg i motsatt riktning. Om befolkningsökningen fortsätter så här fram till 2050, så kommer Sverige att vara ett helt annat samhälle ä det varit.

SVT: Är det inte svartmålning?

Mads Fuglede svarar att Sverige har varit ett driftigt land, duktigt på att skapa ekonomisk framgång och att industrin är en av de finaste i Europa.

– Det är det som gör att man kan komma undan med att var 10:e svensk inte har rötter i Sverige. Men det är inget vi vill kopiera i Danmark, slår han fast.


Blog image





Vad menas med RADIKALISERAD? Life in Balance

Posted by Leo Fri, February 09, 2018 15:24:18




Att bli kallad radikaliserad är idag en komplimang. Jag bär epitetet med stolthet. Ser mig själv i spegeln och sträcker på mig. Gratulerar mig själv, min röst har trängt igenom och gör avtryck. Självklart har jag radikaliserats i takt med att situationen i samhället förändrats till det sämre. Jag är radikalt emot att maktmissbruket och nedmonteringen av Sverige tillåts pågå. Jag anser att radikaliserade tider kräver en radikaliserad kamp. Och jag radikaliseras gärna ytterligare. Motståndet mot oss som vågar se verkligheten utan att blunda gör mig bara starkare.

TEXT: Katerina Janoush

Blog image


De som fortfarande inte förstår att vårt samhälle befinner sig i kris tycker att jag, och andra radikaliserade som öppet säger vad de anser, är ett hot mot deras förljugna världsbild. Det betyder att det jag gör är rätt. Deras attacker och försök till karaktärsmord är ett kvitto på att min – vår! – kamp är välbehövlig. Precis som suffragetterna som brände behåar var ett hot mot ett mossigt patriarkat, precis som Rosa Parks var en nagel i ögat på rasisterna, precis som partisanerna som slogs mot Hitler var radikala och radikaliserade och hatade av dem som representerade diktaturen, precis som de modiga kvinnorna i Iran som sliter av sig den förtryckande slöjan utmanar mullorna som avskyr kvinnors frihet.

Åh vad jag älskar att tillhöra den sidan, det vill säga folket, som fått nog. Det är riktigt vackert att vara radikaliserad! Att stå upp för de svaga, för dem som saknar en röst. Fattigpensionärerna, de misshandlade, de våldtagna, de förtryckta, de rädda. Det visar att vi vägrar acceptera övergrepp och förtryck. Det är ett tecken på att vi höjer våra röster i protest mot de övergrepp som just nu pågår mot vårt land.

Jag är radikaliserad i det att jag, liksom många andra, avskyr importerad kriminalitet och vill bjuda motstånd mot ansvarslös politik som tillåtit den gro sig allt starkare. Jag är radikaliserad när jag anser att överfallsvåldtäkter och gängvåldtäkter, som till 90% utförs av män med utomeuropeiskt ursprung, är ett allvarligt hot mot vårt samhälle. Jag är radikaliserad när jag säger det rätt ut utan att backa: Det finns kulturer där kvinnor anses mindre värda. Av dessa kulturer med sjuka värderingar har mängder av män släppts in i Sverige. De kriminella element som finns bland dessa förnedrar Sveriges flickor och kvinnor och hotar vår trygghet. Jag är gärna radikaliserad när jag vägrar tramsa med och säga “alla män våldtar”. För det gör de inte. Alla män våldtar inte. Tvärtom har ni, ansvarslösa politiker, importerat våld och förödelse som nu drabbar landets medborgare i stor skala och på ett sådant sätt att vi alla måste skydda oss med de medel som står till buds.

Jag är radikaliserad, absolut. En radikal försämring av landet kräver radikala åtgärder. De metoder som fungerade förr är i dag verkningslösa. Rättsväsendet har abdikerat. Polisen går på knäna. Jag efterlyser fler radikaliserade, radikala politiker! Jag efterlyser mod och handlingskraft. Att bli radikaliserad är en reaktion när inget annat återstår. Det är etablissemangets lamhet och lögner som fört oss hit. Det är ni, som ljugit, mörkat och tillåtit förfallet, som är de skyldiga.

De som en gång var verkligt radikala, vänstern, de har somnat in. De sitter nu och tramsar med i det jolmiga mainstreamsnacket, ängsligt sneglande åt olika håll, måna om att vara till lags. Vindsvåningsvänstern, kaviar- och champagnekommunisterna, ja, vi kan kalla dem allt möjligt, dessa tröga bromsklossar som dessvärre infiltrerar kommuner, landsting och förvaltningar och som förstör generationer av ungdomar med sina förvridna idéer. Deras föräldrar var ute och gick med plakat, de slogs mot förtryck, de protesterade högljutt på gator och torg mot lite allt möjligt, de till och med ockuperade hus. De samlades och smidde planer. Kanske hade de inte alltid rätt, men de var i alla fall aktiva och deras energi var beundrandsvärd, liksom deras mod. Men deras barn har tjockat på sig och blivit tröga och räddhågsna. Fega. De vägra ta in det som sker, förblindade av sin medelklassiga bekvämlighet. Kanske är ni inte ens vänster. Kanske är ni bara ett gäng ynkryggar som inte begriper ett skvatt av vad som pågår, och tror att era ord fortfarande har relevans.

Tiden är radikaliserad och radikaliserande. Samhället befinner sig i något som mycket snart kan kallas tipping point. Morden avlöser varandra, liksom våldtäkterna. Skolan är i fritt fall, vandaliseringen av allt som vi respekterar pågår för fullt och tilltar. Det är ont om poliser, ont om vuxna människor som kan ställa sig upp och kavla upp ärmarna för att åstadkomma en förbättring.Radikaliserad är det nya normala. Det är ett svar på vansinnet, på maktmissbruket, på propagandan, på den strypta yttrandefriheten, på förtvivlan, på nonchalansen, på urspårningen, på det faktum att den svenska samhällsutvecklingen påminner om en kärnkraftsolycka i slow motion.

Att fortsätta leva i förnekelse fungerar inte längre!!!!

Hur mår DU egentligen, - > DU som ännu inte har förstått?


Blog image







I Swedunce är barn = 25 år, enligt Annie Lööf! Life in Balance

Posted by Leo Fri, February 09, 2018 15:14:40


Blog image
TEXT: KERSTIN HOFGREN INGASDOTTER

Många förundrades över Annie Lööfs politiska magplask i SVT:s Agenda 20180204

En av dem är Kerstin Hofgren Ingasdotter, som undrar varför nästan alla politiker köpt lögnen om att vuxna män som sökt sig till Sverige är minderåriga barn. “Ingen av de män jag känner skulle lämna sina kvinnor och barn för att resa till väst. Min empati sträcker sig så långt att jag vill att rätt ska vara rätt. I det ingår inte att man ljuger och utnyttjar ett generöst land”, skriver hon i dagens krönika.

Den absoluta botten nåddes i gårdagens Agenda då Centerns partiledare Annie Lööf framträdde och pratade om ”barnen”. ”Barnen” som till minst 85 % visat sig vara över 18 år, tillika så är majoriteten av dem män. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att något är absolut fel här. Så kallade ”barn” (män) som tagit sig över halva världen till Sverige för att här helt plötsligt bli helt utan egna initiativ, utan egen kraft. Nej, det är något som inte stämmer. Män som reser över många länder har kraft och initiativförmåga. De är definitivt inga ”barn” som behöver beskydd och stora ekonomiska bidrag av svenska staten. Jag tänker direkt på de kvinnor och verkliga barn som de lämnat efter sig. De kvinnor och barn som nu ska leva under påvra levnadsförhållanden, och även krigiska tillstånd där ingen människa går säker. Männen har lämnat kvinnorna och barnen, själva har de flytt till väst! Vad säger det om dessa människor? För mig så säger det att dessa män är personer utan empati, utan de värderingar som karaktäriserar en människa. Ingen av de män jag känner skulle lämna sina kvinnor och barn i krigiska tillstånd, INGEN!

Det jag tycker är absolut förskräckligt är att Annie Lööf, liksom nästan alla våra partiledare utan undantag, verkar ha köpt lögnen om att det är barn som kommer hit till Sverige. Det är inga barn, och i de fall det är barn, så är dessa extremt resursstarka. Vilken av våra svenska 13-15-åriga pojkar skulle kunna ta sig över halva världen, utan pengar, utan möjligheter? Ja, jag tror nog att det finns ett antal som skulle kunna göra det. Och de som skulle kunna göra det är i så fall väldigt priviligierade.

Den naivitet som Annie Lööf, Stefan Löfvén med flera uppvisar i denna fråga är detsamma som att säga: Kom till Sverige, här har vi svenska värderingar, dvs om någon säger en sak, så tror vi på det. Den svenska värdering som jag varit uppvuxen med, haft som ledsagare hela mitt liv. Att man litar på varandra. Idag har vi en helt annan verklighet. Vi har människor som utan vidare kan ljuga en annan människa rätt upp i ögonen. Något vi svenskar inte ens kan tänka oss att man kan göra. Ljuga?! Om än så tagen på bar gärning – blåneka! I Sverige så blir du trodd på ditt ord. Så om något ”barn” säger att han är 17 år, så tror vi naturligtvis på den personen. När det sen visar sig att 17-åringen är en 27-årig ekonomisk flykting från Afghanistan - så blir vi helt mållösa. Nej, men det kan väl inte stämma? Han sa ju att han var 17 år…

Samma ”17-åring” med en religiös och kulturell syn på kvinnor som mindre värda, samma ”17-åring” som trakasserar unga flickor och utsätter dem för sexuella övergrepp under parollen: Icke-täckta kvinnor är horor. Svenskar står där med tappade hakor och förstår ingenting! Naiviteten och okunnigheten om andra kulturer är häpnadsväckande.

Empati? Har du ingen empati Kerstin, låter det här och där. Jo, svarar jag. Jag har empati för de människor som byggt upp Sverige, som i sitt anletes svett byggt detta land. Samma människor som idag karaktäriseras som ”fattigpensionärer”. Människor som inte har råd med varken sjuk- eller tandvård. Samtidigt som de s k ensamkommande ”barnen” och andra får kvalificerad tandvård för 50 kr. Min empati sträcker sig så långt att jag vill att rätt ska vara rätt. I det ingår inte att man ljuger och utnyttjar ett generöst land.


Blog image

KERSTIN HOFGREN INGASDOTTER

Kerstin Hofgren Ingasdotter, 60, är pensionerad samhällsvetare, f d organisations- och ledarskapskonsult med passion för frihet, jämlikhet och rättvisa. Det politiska engagemanget har varit starkt sedan ungdomsåren. Hon har hela sitt liv varit engagerad i frågan om kvinnors rättigheter och jämlikhet mellan könen, något som ånyo väckt hennes engagemang i samband med dagens aktuella politik.



Yttrandefriheten blir ett gungfly när åsiktspoliserna rycker ut.Politik

Posted by Leo Thu, February 08, 2018 19:33:52


Blog image
TEXT: Lotta Gröning, SVT Opinion

Demokratins och yttrandefrihetens ställning har urholkats successivt under lång tid. Att vi idag har en åsiktskorridor som är mycket smal och trång i Sverige hänger samman med den svenska statens kvalitet och politikernas kompetens.

Den amerikanska statsvetaren Francis Fukuyama hävdar att vare sig marknadsekonomi eller demokrati kan blomstra om inte staten är stark och kompetent.

När politikerna tappade greppet över välfärdsstaten och när klyftorna ökade och folkhemmet fick sina styvbarn blev missnöjet och kritiken allt svårare att hantera.

Jag har alltid varit kärringen mot strömmen, jag minns när jag som politisk chefredaktör kom till Norrbotten på 90-talet och krävde att inlandsbanan skulle bibehållas och utvecklas, då fick jag min första reprimand av det socialdemokratiska partidistriktet.

När NSD sedan blev Nordens största tidning som drev nej till EG/EU kom krav på att jag skulle avsättas och ledande politiker slutade hälsa.

Efter folkomröstningen rensades också EU-kritiker bort ur alla partier som bestämt sig för att hoppa på EU-tåget.

I samband med EU-omröstningarna kom också beslutet att väljare inte skulle kunna stryka politiker från vallistorna utan bara kryssa de som de ville lyfta fram.

Idag har flykting och integrationsfrågorna splittrat landet och partierna har inte samma åsikter som sina väljare. SOM-institutet har visat i mätningar under 2000-talet att varken politiska partier eller medierna har något större förtroende när det gäller hur de hanterar invandring och flyktingpolitik.

Vi har en historia i Sverige att vara mot rasism och för invandrare. Erfarenheterna av arbetsinvandring från vallonerna på 1600-talet till italienare, jugoslaver och finländare fram till 70-talet var övervägande positiva för landet som helhet.

I rädslan för att skapa rasism har känslomässiga positiva argument om invandring dominerat det politiska samtalet, länge fanns ingen debatt alls. Det räckte med att någon sa att invandringen är för stor för att denne skulle stämplas som rasist.

Idag debatteras invandringen på ett helt annat sätt. De politiska partierna som gick till val på att vi skulle öppna våra hjärtan och ha en generös flyktingpolitik har backat bandet och Sverige har numera en av EU:s mest restriktiva politik på det området.

Men frågan är fortfarande oerhört känslig. Etablerade partier har skrämt bort sina egna väljare till främlingsfientliga partier. Fortfarande gäller det dock att väga sina ord på guldvåg när man talar om Sverige och flyktingar för att inte hamna utanför åsiktskorridoren och bli stämplad rasist.

Några har valt att ta steget och bestämt sig för att våga säga vad de tycker. Jag tänker speciellt på Katerina Janouch, Ann Heberlein och Tino Sanandaji.

Det är tre kända personer som utmanat åsiktskorridoren, tre personer som alla är uthängda, skinnflådda och nedvärderade i egenskap av sina åsikter. De har gått utanför ramarna och fällan har obönhörligt slagit igen. Yttrandefriheten blir ett gungfly när åsiktspoliserna rycker ut.

Jag menar inte de som kritiserar vad som sagts och skrivits och tar avstånd, det tillhör också yttrandefrihetens spelregler. Åsiktspoliserna är något annat. De går över gränsen, drar kritiken så pass hårt att det liknar förföljelse och häxjakt.

De för politiken ansvariga folkvalda förblir tysta. De har pekat med hela handen, tappat kontakten med sina väljare och inte varit medborgarnas representanter. Staten har kapitulerat, klyftorna har ökat och osäkerheten breder ut sig.

Framtiden känns för många oviss. USA valde Donald Trump som president. Han har lovat slänga ut alla illegala mexikanare och bygga en mur mot Mexico.

Han ska registrera alla muslimer och han hade hjälp av Ku Klux Klan i valet. Hans mål är att göra USA till en enpartistat.

Han har republikansk majoritet i senaten och han har snart republikansk majoritet i Högsta Domstolen. Det är Donald Trump som EU:s ledare inklusive Stefan Löfven grattar till segern.

De ska alla ge honom en chans. Det är skillnad på folk och fä. Heter du Katerina Janouch och kritiserar Sverige och flyktingpolitiken i tjeckisk tv då tar bokhandlare bort dina böcker och du blir uppsatt på åsiktskorridorens skamlista.



Den populistiska pendelnPolitik

Posted by Leo Thu, February 08, 2018 11:08:31


TEXT: Johan Westerhom - 2018-02-08

är sedan 2006 medlem i Sveriges socialdemokratiska arbetarepart (SAP) och har under många år deltagit aktivt i den politiska debatten som bloggare och debattör.

Blog image

Danska socialdemokraterna vill avskaffa möjligheten att söka asyl i Danmark, rapporterar DR och Expressen. Partiet föreslår i stället att asylsökande skickas till danskdrivna flyktingläger under utredningstiden. Det danska utspelet sätter fingret på den svenska debatten om debatten. Om vänster- respektive högerpopulism.

“Det är nödvändigt att skapa ett flyktingsystem som är mer humant än det vi har i dag”, säger partiledaren Mette Frederiksen till DR.

“Vi kommer med det här utspelet för att vi, liksom resten av det danska samhället, kan se att vi har stora utmaningar med integrationen. Det är enligt vår uppfattning den största utmaningen i det danska samhället i dag”, säger hon.

Statsminister Stefan Löfvén (S) ställer sig lite frågande och svarar undvikande på om en sådan lösning helt kan uteslutas för svensk del även om han framhåller att antalet asylsökande har minskat med regeringens omläggning. Dock kommer andelen anhöriginvandrare ligga på en fortsatt hög nivå även under nästa mandatperiod. Antalet migranter kommer, enligt Migrationsverkets egna prognoser, ligga på minst 250 000 under nästa mandatperiod. Läggs antalet asylärenden, med okänt utfall, till landar siffran på drygt 400 000 totalt för nästa mandatperiod eller 100 000 migranter per år med en tyngdpunkt på 2018-2019.

De lägre siffror som regeringen gång på gång hänvisar till tar inte med den anhöriginvandring som blev effekten av 2015 års migrationstopp.

Den svenska migrations- och kriminalpolitiken har under mandatperioden präglats av det som Paul Collier, professor i nationalekonomi vid universitetet i Oxford, klassat som ”Panikpunkten” i sin bok Exodus från 2013. Ängsliga politiker som inte vill ta i frågan i tid hamnar, när verkligheten kommer ikapp, i en situation och en psykotisk stämning där förslag läggs som inte alltid hänger ihop. Sverige befinner sig sedan 2015 i denna punkt, en punkt som kunde undvikits om den svenska debatten tillåtit kritiska frågor komma fram istället för att rasistmarkera dessa.

Migrationsöverenskommelsen 3.0, den där ljugande unga män får stanna under amnestiliknande former, är ett exempel på detta. Panik över att behöva hantera en högljudd opinion samtidigt med panik över ett system under stress pressar fram särlösningar som inte hänger ihop med övrig förd politik. Paniklagstiftningen har fått kraftig kritik från Riksrevisionen.

En kritik som Ledarsidorna.se i praktiken var ensam att rapportera om.

Debattörer som Merit Wager, Tino Sanandaji men även ledarsidorna.se har inte haft fel på en enda avgörande punkt sedan 2012. Alla varningar för en mättnad i mottagningssystemet och arbets- respektive bostadsmarknad avfärdades av bland annat Aftonbladets och Dagens Nyheters respektive ledarsidor som rasistiska eller alarmistiskt populistiska.

Idag ägnar sig dessa ledarsidor mer åt sjukvård och oro för miljön och även om enstaka pip kan höras om migrationsdebatten. Nu menar Leonidas Aretakis på DN Kultur att konservativa har ett opportunistiskt förhållande till yttrandefriheten vilket skulle bli uppenbart för den som blickar ut i Europa; se bara på Polen och Ungern menar han. Att det är de konservativa krafterna som med sin populism dominerar det offentliga samtalet ivrigt understödda av kommersiella aktörer. Aretakis missar dessvärre målet helt. Det är dels inte en fråga om att höger- respektive vänsterpopulism som är det stora problemet i debatten. Vänsterpopulismen tryckte undan kritiska frågor från det pragmatiska mittfältet fram till 2015 men även en bra bit in på 2017 genom sin rasiststämpling av allt och alla som förde fram kritiska synpunkter på migrationens systempåverkan. Den förment vänsterliberala, globala, rörelsen är i allra högsta grad medskyldigt till att vi hamnat i panikpunkten och en debatt där nu moderata debattörer anklagas för populism och oförmåga till ett vuxet samtal..

En annan, i sammanhanget pikant, detalj är att den liberala vänsterpopulistiska rörelsen i mångt och mycket vilat på folkkära kulturprofiler. Kulturprofiler som försökt sig på komplexa nationalekonomiska resonemang med pizzor och netflix-abbonemang som valuta är idag tysta eller oroar sig för att de äter för mycket kött eller att de någon gång av misstag flugit i ett flygplan. Animaliska produkter och problematiken med flygcharter har ersatt deras tidigare primära fokusområden som de högljutt förfäktade sina åsikter runt.

Men rena högerpopulister har inte heller lösningen, om det nu finns en sådan. Det som bägge rörelserna, höger- och vänsterpopulism, gör är att de polariserar debatten och tystar en pragmatisk mitt. Som i rädsla för att bli stämplade för att antingen vara dödsknarkarfascister eller översexualiserade blomsterhattstanter i klimakteriet hellre håller sig borta. Vad de vänsterliberala debattörer gör är att de skjuter in sig på debattörer som Ann Heberlein som försöker föra fram sakliga argument i en infekterad debatt och måla ut dessa som högerpopulistiska i försöken att ta tillbaka debatten. I detta fall har Dagens Nyheters Lisa Magnusson och DN Kultur ett särskilt ansvar för att ha satt den lägsta nivån av bildning, stil och stringens. Magnusson satte hela DN:s kvalitetsnivå genom att visa att hon saknade egentlig kunskap om något av det hon anförde. Trots uppmaningar på olika sociala plattformar har såväl DN som Magnusson valt att negligera alla frågor om vad de baserar sina resonemang och tolkningar av vederlagda definitioner på.

En arrogant tystnad som Dagens Nyheters ansvarige utgivare sannolikt anser vara ett vinnande koncept när sakargumenten tryter. Om inte annat är DN en av de medieaktörer som får dela på 13,5 MSEK från statliga Vinnova under året för att motverka “fake news” med såväl kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) som näringsminister Mikael Dambergs (S) godkännande. Vinnova sorterar under Dambergs näringsdepartement. Dagens Nyheter sorterar som juvelen i kronan under huvudägaren Bonnier.

Lisa Magnusson, DN, kritik mot Heberlein vittnar om hur lite ledarredaktionen i grunden har förändrats. DN Ledarredaktion sätter sig sällan in i motståndarens argument och gör direkta vantolkningar av akademiskt belagda grunddefinitioner av begrepp som nihilism. Något de delar med Aftonbladets kulturredaktion som inte ens bemödar sig att läsa böcker de sedan recenserar. Som i fallet med Heberlein. Torsten Kälvemark, Aftonbladet, kritiserade Heberlein för att inte ta upp Kanada som exempel. Trots att mer än en fjärdedel av boken på över 200 sidor berör och i allra högsta grad resonerar kring den kanadensiska migrationspolitiken ur ett jämförande perspektiv.

Några stigmatiserande av de mer tongivande aktörerna finns i allra högsta grad kvar. Dagens Nyheter och Aftonbladet. Heberlein är bara ett exempel som Dagens Nyheters ledarsidor och kultursidor i allra högsta grad numera gjort sitt bästa för att stämpla som högerextrem är långt ifrån detta.

Det är möjligt, kanske till och med troligt, att pendeln slagit över till migrationskritikernas fördel för tillfället men den riskerar att slå ut ytterligare. Det politiska landskapet är långt ifrån stabilt och de pragmatiska lösningarna är långt ifrån presenterade ännu. Det kommer inte krävas mycket för att att pendelns skall svänga ytterligare och förstärka panikpunkten eller svänga tillbaka och ge vänsterpopulismen förnyad kraft.

Sverige kan i alla väsentliga delar numera tjäna som ett exempel på hur rätt Paul Collier hade 2013 när han skrev Exodus. Vi uppfyller samtliga hans tidigare empiriska studieresultat och slutsatser om framtida utveckling. Och hur fel de då dominerande vänsterpopulisterna hade. De som inte finns alls enligt Aretakis på DN Kultur. En tidning som inte alls var populistisk.

I varje fall inte när de själva sätter betyg på sin egen insats.









"När överheten bestämmer hur vi som undersåtar ska göra uppror, vara normkritiska osv – kan en sann rebell motstå att inte lyda?”Politik

Posted by Leo Mon, February 05, 2018 20:05:45


KONSTNÄRER – DAGS ATT REVOLTERA!

Text: Jonas We Andersson

Det svävar alltjämt en aura av modig rebelliskhet över de förment fria kulturutövarna. Ingenting kunde vara mer fel. Vi ser hur kulturinstitutioner, museer, myndigheter och universitet står för ensidig politisk propaganda. Med fega och ängsliga konstnärer som springer maktens ärenden får vi fattig konst som inte värnar yttrandefriheten.

När vi hör om åsiktsstyrning, statlig ideologisk propaganda, hämmande av yttrandefriheten och uteslutning av människor med icke-godkända åsikter brukar vi tänka på totalitära stater. Men en åsiktsdiktatur kan även ha en mjukare framtoning. I en sådan kastas inte folk i fängelset eller torteras, utan tvingas istället att genom i första hand ekonomiska sanktioner (försörjning och arbete), och i andra hand offentlig “shaming”, inrätta sig i ledet och ansluta sig till de rätta lärorna. Sverige är idag en sådan stat.

I den så kallade kultursfären, som egentligen bäst kan beskrivas som en enorm och mycket kostnadskrävande ideologifabrik, sker propagandan dygnet runt, år ut och år in. Detta knippe politiska åsikter, omdöpt till ”värdegrund”, som utgör kärnan i praktiskt taget varje kulturevenemang i Sverige idag, från museernas seminarier, teatrarnas uppsättningar, förlagens barnboksutgivningar, Public service’s ”kulturnyheter” eller konsthögskolornas examinationsutställningar, synkroniserar närmast perfekt med de åsikter som den högsta politiska makten, kulturminister Bah Kuhnke, missionerar för. Centraliseringen och samordningen av propagandan är utan motstycke, jämfört med länder som kallas icke-totalitära.

Man brukade prata om avant gardet, de modiga förtrupperna inom konst och kultur som vågade utmana makten. Fortfarande hör man ibland uttrycket ”den fria konsten”. Det svävar alltjämt en aura av modig rebelliskhet över de förment fria kulturutövarna. Ingenting kunde vara mer fel. Faktum är att det har blivit precis tvärtom. Makten kallar sig “rebellisk” samtidigt som den köper konstnärernas lojalitet. Makten gynnas av att utropa sig som underordnad och smycka sig med avantgardistiska attribut. På så sätt kan den också befästa sin maktposition ytterligare.

Det är naturligtvis skrattretande. Men samtidigt förödande, både för konsten, demokratin och samhället i stort.

Åsiktsknippet jag refererar till, om någon nu undrade, är den giftiga cocktail av radikalfeminism, intersektionalitet, postkolonialism, socialism och identitetspolitik – smörjd av postmodernistisk relativisering och faktaresistens – som vi har sett sprida sig som en löpeld i västvärldens akademier de senaste decennierna. Men kanske ingen annanstans är genomslaget så definitivt och autokratiskt som i Sverige. Här har trossatserna dessutom spridit sig djupt in i de borgerliga partierna, vilket har gjort att kulturpolitiken inte påverkats nämnvärt vid tidigare regeringsskiften. Monstret har kunnat växa obehindrat.

Vi vet att svenska museer idag har politiserats så till den grad att de mer eller mindre används som renodlade propagandahus för att skola befolkningen in i ”den rätta värdegrunden” (läs: de korrekta politiska åsikterna). Man möblerar om bland artefakterna och tar bort sådant som inte passar in i den ideologiska berättelsen. Public service fungerar på samma sätt i etern. Målet är att omskola och uppfostra medborgarna i det rätta tänkandet, även om det innebär att historien skrivs om.

Från akademierna har jag min egen berättelse, där jag bland annat jobbade som universitetslektor på Konstfack i fem år, fram till 2010, och där jag satt i både lärarförslagsnämnder och studentantagningsgrupper. Professuransökningar handlade i slutändan nästan enbart om den sökandes politiska hemvist. Detta förfarande har på senare år accelererat, vilket Academic Rights Watch nu också skriver om. Jag protesterade högljutt, inte minst för att det hela skedde vid sidan av protokollen (och blev utfryst, vilket ledde till att jag sade upp mig). I dagsläget ser det ut som att denna sekt (ja, det är en sekt), har tagit över helt.

Nu uppmärksammas även den djupa politiseringen av Svenska Filminstitutet, med Anna Serner vid VD-posten. Att statligt filmstöd åtminstone sedan Serner blev chef villkorats gentemot ideologiskt ”korrekta” idéer kommer ju inte som någon överraskning för någon som är insatt. Men nu handlar det alltså även om att potentiella filmskapare tvingas gå en politisk kurs (som bland annat går under namnet ”normkreativitet”), där de instrueras i det tänkande som kan möjliggöra filmstöd.

Eva Hamilton, ordförande för Film&TV-Producenterna, har reagerat på detta, vilket är bra, även om hennes reaktion känns minst sagt principlös. I ett brev till styrelsen för SFI skriver hon bland annat:

”OM Filminstitutet börjar ställa som krav för filmstöd att upphovspersoner ska genomgå mer värdebaserade utbildningar, befarar vi att det statliga Filminstitutet beträder farliga vägar. Då öppnas dörren för att införa tvingande utbildningar som i en annan regeringskonstellation eller i en annan tid kan innebära begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet.”

Problemet för Hamilton, före detta VD på SVT, är uppenbarligen inte att den tvingande kursen i sin nuvarande form innebär en begränsning av konstnärlig frihet och yttrandefrihet (att man idag de facto utestänger potentiella filmskapare med icke-korrekta åsikter), utan att kurserna och institutet under en framtida regering kan komma att användas för att sprida icke-korrekta åsikter – och DÅ alltså innebära en begränsning av konstnärlig frihet eller yttrandefrihet… Hon fortsätter:

”Det finns redan nu riksdagsmotioner som pläderar för att målet för filmstöd ska vara att ‘levandegöra det svenska kulturarvet, och då inte enbart genom restaurering av gamla svenska filmer, utan även genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer’.”

Hamilton verkar alltså inte särskilt bekymrad över den politiska styrningen i sig, utan mer över att denna styrning framöver kan vara av en oönskad politisk art. Skräckscenariet – att historiska svenska miljöer skulle skildras – låter hon i sammanhanget illustrera det otillständiga i en sådan utveckling.

Personligen saknar jag berättelser från historiska svenska miljöer och ett levandegörande av det svenska kulturarvet, också genom film. Det är vårt arv och det förtjänar givetvis en plats i berättelsen om oss själva och vår samtid. Men jag är samtidigt av den åsikten att kulturlivet måste präglas av en mångfald av perspektiv, narrativ och verklighetsgestaltningar, befriade från politisk styrning. Att som i Sverige idag använda museer, kulturinstitutioner, myndigheter och universitet för ensidig politisk propaganda är inte bara alarmerande ur ett demokratiskt perspektiv – och med säkerhet olagligt – det leder också till en urvattnad, fattig och ointressant konst.

En feg och ängslig konstnär som springer maktens ärenden – och samtidigt kallar sig avant garde – är löjeväckande. Men kanske kan vi snart hoppas på ett konstnärligt uppvaknande? Eller som Torbjörn Elensky skrev häromdagen på sin Facebooksida:

”När överheten bestämmer hur vi som undersåtar ska göra uppror, vara normkritiska osv – kan en sann rebell motstå att inte lyda?”


Blog image