Leo-Bloggen

DÖ - eller Leva! Politik

Posted by Leo Sun, November 04, 2018 11:07:22

Blog image

Utifrån åtta års empiri råder ingen tvekan: att inte ta upp känsliga frågor för att SD också talar om dem, att inte lägga fram sin egen politik, att i stället göra allt för att isolera SD, leder bara till att SD växer samtidigt som övrig politik lamslås.

Text: Alice Teodoresco i GT 2018-11-04

Undrar hur många väljare som känner sig besvikna, som undrar varför de alls skulle sätta sig in i sakfrågorna och gå och rösta? Undrar hur många som ens skulle rösta på samma sätt igen, med den vetskap som de nu har, eller med den vetskap som de kommer att ha den dagen när en ny regering väl är på plats? I dagens Sverige finns bokstavligt talat miljontals förlorare, oavsett hur de röstat, eftersom ingen tycks vilja ta ansvar för det uppenbara resultatet: I riksdagen finns en 60-procentig icke-socialistisk majoritet som röstat bort den sittande vänsterregeringen.

I Sverige har vi val vart fjärde år vilket ger väljarna möjlighet att utkräva ansvar för det som varit genom att rösta för vad som ska komma. Det DÖ(d)-läge som legat för handen sedan valnatten är en skymf mot alla som gjort sin plikt. Mest oseriösa framstår vissa av allianspartierna som haft fyra år på sig att förbereda sig, enas - eller ge upp. Trots att väljarna serverat dem regeringsmakten vägrar de, eller snarare vissa av dem, att ta den. Det är fegt, omoget och det kommer att straffas av väljarna.

Man kan nämligen inte bedriva valrörelse, efter fyra år av ihållande gnäll över hur dålig sittande regering är för att sedan, när det väl gäller, glömma att politik handlar om… politik. Den lovvärda ambitionen att inte ge Sverigedemokraterna inflytande har resulterat i att partiet har fått större inflytande än någonsin. Det visar att goda ambitioner inte alltid för med sig goda resultat. Ändå fortsätter de partier som gjort isoleringen av SD till sitt raison d’être på den inslagna, men ack så kontraproduktiva, vägen. Varför? Vad talar för att väljarna i valet mellan att det egna partiet driver sin egen politik och att det enbart fokuserar på att utestänga SD från inflytande skulle välja det sistnämnda i längden?

Det samtliga partier, men främst Centerpartiet och Liberalerna, nu gör är att gambla med väljarnas förtroende. Ingenting av det som framkommit sedan den 9 september är nytt. Faktum är att spelplanen är identisk med den som rådde efter valet för fyra år sedan. Skillnaden är bara att SD är ännu större - trots eller kanske tack vare alla isoleringsförsök. Nu måste C och L släppa den riksdag de tagit som gisslan och bekänna färg.

Om man inte kan tänka sig att rösta fram Ulf Kristersson (M), vilket är detsamma som att man säger nej till den egna politiken (eftersom ett sådant upplägg kommer behöva i vart fall SD:s passiva stöd), får man ta kniven i vacker hand och släppa fram Stefan Löfven i stället. Att man därefter får kommande fyra år på sig att förklara för väljarna varför man lämnat Alliansen, för att i stället samarbeta med den regering som man bara några veckor tidigare avsatte, är ett senare bekymmer.

Drömmen, eller snarare mardrömmen beroende på hur morbitt lagd man är, om en samlingsregering bestående av S och Alliansen/S och M kommer aldrig att realiseras. Om Alliansens partier inte vill utplånas totalt, Liberalerna ligger som bekant risigt till, måste de skyndsamt agera. För varför skulle väljarna i framtiden, ännu en gång, rösta på partier som inte vill regera? Fokus borde därför vara på hur Alliansen ska kunna få genomslag för så mycket borgerlig politik som möjligt: lägre skatter, avskaffad värnskatt, marknadshyror, reformerad arbetsrätt bara för att nämna något.

Till syvende och sist kokar det hela ner till vilken roll SD ska ha framöver. Och om det är rimligt att svensk politik enbart kretsar kring vilken relation man inte har till SD. Personligen är jag helt övertygad om att SD är här för att stanna - så länge man inte lär sig något kring orsaken till att de alls kom in i riksdagen.

Sverigedemokraterna liksom Vänsterpartiet av i dag är, trots sina rötter i nynazism liksom i kommunism, inga nazistiska eller kommunistiska partier. Partiledaren Jimmie Åkesson är inte Adolf Hitler lika lite som Jonas Sjöstedt är Josef Stalin. Proportioner spelar roll, annars riskerar historierevisionismen att devalvera nazismen, Hitler och historiens värsta folkmord. Att jämföra en nationalistisk populist i Sverige med Hitlers totalitära mördarideologi på 30-talet är inte att inskärpa allvaret i situationen utan att reducera Hitlers monstruösa ondska till en bisak.

Samtidigt ska man komma ihåg att Sverigedemokraterna lyckades attrahera ytterst få väljare när det var ett parti av och för nynazister. Att det lyckades ta sig in i riksdagen, trots - inte tack - vare sin historia, beror på ett antal ogenomtänkta politiska beslut fattade av de övriga sju. Att SD sedan kunde erövra positionen som landets tredje största parti, också när de övriga återgick till sina traditionella ståndpunkter i frågor rörande migration och lag/ordning, beror på den alltmer avancerade isoleringsstrategin som mynnade ut i Decemberöverenskommelsen.

Detta är en fundamental lärdom. Den migrationspolitik som det rådde konsensus om tidigare, som partier som V, MP, C och L delvis fortfarande förordar, är motorn bakom SD:s framgång. De etablerade partiernas ovilja, feghet, kalla det vad ni vill, är orsaken till att man länge blundade för diskrepansen mellan väljarnas syn på sakernas tillstånd och politikernas. Det är skälet till SD:s uppgång och övrigas försvagning.

Slutsatsen blir med andra ord följande: om intentionen är att förhindra SD:s inflytande bör tillvägagångssättet inte vara samma som det som gjorde att partiet alls växte. Utifrån åtta års empiri råder ingen tvekan; att inte ta upp känsliga frågor för att SD också talar om dem, att inte lägga fram sin egen politik av rädsla för att SD ska rösta för den, att göra allt för att isolera SD trots partiets styrka i opinionen, leder bara till att SD växer samtidigt som övrig politik lamslås.

Att inte ta till sig detta förhållande och i stället fortsätta hänvisa till 1930-talets återkomst kommer på sikt att leda till att SD blir ännu större och därmed svåra att hålla tillbaka. Det är således inte den lovvärda ambitionen i sig som är intressant utan hur väl man lyckas uppnå det önskade utfallet. Att hävda att man står på rätt sida av historien för att man poserar med sitt avståndstagande samtidigt som ens val göder det man tar avstånd ifrån är knappast särskilt anständigt.


Blog image





SverigesyndrometLife in Balance

Posted by Leo Thu, October 25, 2018 15:14:31

Blog image

Sverige är det ultimata gränslösa samhället där allt är flytande – gränser, normer, roller, kön, uppgifter, ansvarsroller, funktioner, lag och rätt. Allt löses upp till en kaotisk otrygg röra. Förståelse har blivit synonymt med det “finare godare” begreppet tolerans vilket innebär att allt automatiskt också ska tolereras. Det oacceptabla blir accepterat.


Aggressorn – den våldsamme starke triumferar på alla andras bekostnad. Identifikation med aggressorn kallas inom psykologi/sociologi, vilket är internationellt vedertaget, för Stockholmssyndromet med Norrmalmstorgsdramat 1973 som historisk bakgrund. Exempel på det är när inte kvinnan lämnar sin misshandlande partner utan förstår och identifierar sig med honom istället för att värna om sitt eget bästa och sig själv.

Blog image

Det sker en normalisering genom att avvikande normer, genom att de dessa blott förkommer, likställs med något som är “normalt”. Det avvikande anses alltså som något redan är normalt och det normaliseras på det viset i det normbrytande samhället. Allt “normalt” enligt denna princip som avviker från normen hyllas som normbrytande och som subversivt, fint och bra (progressivt/omstörtande).

Gamla normer ses som fula förlegade omoderna och dessa tabubeläggs. Nytt och udda är fint. Denna hållning har sociologiskt övertagit konsumtionssamhällets pådrivande mekanismer dvs “köp, slit och släng”-normer. Allt som är stabiliserande ersätts och det enda stabila blir den ständiga förändringen gällande allt.

Alla gamla normer ska ständigt ersättas av nya. Till slut finns inga sammanhållande normer kvar i samhället och bärande strukturer kraschar därför. Överförståelse blir till övertolerans där det omstörtande elementet medges handlingsytor på bekostnad av flertalets välbefinnande, bejakande och trygghet.

Hyllandet av och vurmandet för den ideologiska normkritiken leder till katastrof och är lika sjukt som om den misshandlade kvinnan hyllar sin misshandlande partner för hans fantastiska, alternativa och normbrytande beteende.

Blog image

Det som är högst tragiskt är att barnen drabbas och utsätts för övergrepp av denna normkritiska hållning. Deras föräldrars heterosexualitet ses som en förtryckande norm och något mindre värd än normbrytande relationer som lyfts fram. Men även majoriteten av barnens egna könstillhörigheter och sexualitet utifrån biologiska grundförutsättningar ska stå tillbaks för det normbrytande som hålls upp som ett slags “ideal”.

Detta sker genom att det är på det avvikande och udda som prioriteras och placeras i strålkastarljuset som något positivt, vilket lyfts fram inför barnen i oproportionellt hög utsträckning. I jämförelse med det som förekommer i absolut till största majoritet i barnens vardag, väljer pedagoger att bortse från majoritetens vardag.

Dessa slags övergrepp på barn sker generellt på dagis, skola, bibliotek och i media. Föräldrar som vårdnadshavare fråntas rätten av skolans pedagoger, och andra, från att skydda sina barn från sexualisering.Romantiseringen av normbrytande beteenden.
Dessa slags övergrepp på barn sker generellt på dagis, skola, bibliotek och i media. Föräldrar som vårdnadshavare fråntas rätten av skolans pedagoger, och andra, från att skydda sina barn från sexualisering.

Blog image

Det normbrytande beteendet
framställs i ett romantiskt och revolutionärt hjälteskimmer och blir därför i den progressiva toleransens anda som något bra. Individuella samhällsomstörtare och normbrytare beundras av normkritiska grupptänkande kollektivister.

Det subversiva normbrytande beteendet premieras framför de “gamla förtryckande normativa normerna”. Det vanligt förekommande betraktas som något fult och dåligt. Det nya, annorlunda och avvikande framställs som det fina. Det unika i det avvikande följer även konsumtionssamhällets drivande och inneboende mekanismer där det normomstörtande och normavvikande uppfattas på liknande sätt som om de vore exklusiva unika lyxvaror.

Samhället sett som ett ekosystem av normer skövlas när konsumtionssamhällets värsta destruktiva mekanismer muterat ideologiskt och sociologist till att dekonstruera allt som utgör det som är sammanhållande och grundläggande i ett samhälle.

Både tragiskt och illustrativt är det att Sverige gör anspråk på att ha en feministisk regering med en feministisk utrikespolitik. Svenska samhället har blivit som kvinnorna som dras till de farliga och som de störda kvinnorna som uppvaktar och förlovar sig med fängelseinterner.

Blog image

En extremt sjuk reaktionsbildning pågår i landet
jämte alla andra grundläggande psykologiska och primitiva försvarsmekanismer som härjar ohindrat och dessa primitiva psykologiska försvarsmekanismer har perverst nog blivit tongivande och vägledande för den svenska samhällsutvecklingen.

Kunskap och reflektion kan väcka till sjukdomsinsikt. Primitiva psykologiska försvarsmekanismer går som hand i handske ihop med den ideologiska normkritiken. En bra start är att förstå de psykologiska försvarsmekanismerna, reflektera och spegla dessa mot de attityder, uttryck och företeelser som nu dominerar i det offentliga rummet och i samhällsdebatten.

Text: Annika Gran Charmolu


Blog image










Islam - Världens Frälse ?Life in Balance

Posted by Leo Tue, October 23, 2018 17:25:20


Vi vägrar att bli islamiserade!

Blog image

Text: Jenny Piper, Ystad

Igår kväll fick jag mottaga att obehagligt samtal från en man som inte uppskattade att jag tycker att Sverige bör förbjuda böneutrop. Eftersom jag misstänker att min belackare läser mina texter, så tänkte jag framföra min ståndpunkt i skrift.

Sverige är ett fritt och demokratiskt land med yttrandefrihet, även om det alltmer börjar likna en demokratur. Sverige har sedan lång tid tillbaka ansetts vara ett av de mest sekulariserade länderna i världen, eftersom svenskar i sig inte ansett sig vara särskilt religiösa och de som valt att bosätta sig här har accepterat att leva sekulariserat. Vi har religionsfrihet i landet och det har fungerat utmärkt eftersom alla hanterat sitt religionsutövande privat, ända fram till slutet av 1990-talet när det började komma fler och fler migranter från MENA som ställde krav på att det svenska samhället skulle anpassa sig till deras kultur.

Källarmoskéer fungerade bra under både 1980- och 1990-talet samt de få riktiga moskéer som fanns höll sig på sin kant. Sedan hände något under 2000-talet med fler och fler moskébyggen som godkändes – trots att de uppenbarligen hade radikal islam (salafism och wahabism) som inriktning och de boende i området protesterade högljutt mot byggplanerna. Nu har vi moskéer lite varstans och tyvärr alldeles för många med extremistisk underton samt hatpredikanter som uppviglar till hat och våld. Dessutom är dessa moskéer sedan länge klassificerade som rekryteringsplats för jihadister.

Detta har dock inte varit nog utan man måste gå steget längre och kräva böneutrop – något som i dagsläget finns hos tre moskéer (Växjö, Botkyrka/Fittja, Karlskrona). Det finns inget som motiverar detta beslut! Det går att ordna med annan teknik – till exempel appar på smartphones som kallar till bön, vilket redan förekommer på vissa platser i MENA. Religionsfrihet innebär att man ska sköta sin religion i hemmet/privat, utan att det påverkar andra. Muslimska böneutrop påverkar definitivt många andra!

I Stockholm har man den senaste tiden kunnat läsa att två kyrkor inte längre får ringa i kyrkklockorna vissa tider för att det ansågs störande av vissa boende i området som klagat och fått gehör, men när någon opponerar sig mot böneutrop som definitivt upplevs som störande och verkligen inte hör hemma i ett land med kristna värderingar så stämplas man som rasist och islamofob!

Jag anser personligen att alla som vill bosätta sig i Sverige och göra rätt för sig är välkomna, så länge man förstår att man inte kan fortsätta att leva som man gjorde i sitt hemland. Bosätter man sig i ett land där demokrati, frihet och jämställdhet mellan könen råder så måste man vara beredd på att leva sekulariserat! Tillbed vilken gud Du vill, men håll det inom hemmets väggar eller i Din kyrka. Påtvinga inte oss andra er religion! Kvinnor ska inte tvingas täcka sig när de lämnar hemmet, små flickor är inga sexuella varelser som måste draperas i tält för att inte väcka männens lustar, det är inte ok att könsstympa flickor och heller inte att gifta bort dem mot sin vilja – dessutom är det helt oacceptabelt att döda i hederns namn. Hat mot judar och homosexuella såväl som ett djupt kvinnoförakt hör inte hemma i vårt samhälle!

Klarar man inte av att leva enligt våra premisser så har man inget att göra i Sverige och då finns det andra alternativ – res hem till Ditt eget land igen eller bosätt Dig i ett land där islam och kvinnoförtryck sätts på piedestal, det finns hur många som helst. Men för allt i världen – kom inte hit och kräv att vi ska anpassa oss efter Din religion samt kultur! Vi vägrar att låta oss islamiseras och våra döttrar skall aldrig behöva krypa i stoftet eller tvingas bära slöja/hijab/burka/niqab!

Problemet är dock att vi har för svaga politiker som inte vågar sätta ned foten i dessa frågor av rädsla för att stöta sig med vissa grupper. Hade det varit lite mer tåga i våra makthavare så hade vi nog kunnat få bukt med en del av dessa problem!

religon.jpg


Hundar begravs i Risk Dagen! Politik

Posted by Leo Tue, October 23, 2018 17:17:40



Etablissemangets rädsla för att SD ska få inflytande över svensk politik börjar gå till överdrift – här ligger MINST en hund begraven! Säkert en hel Kennel...



Blog image

Oktober 16, 2018

En bekant till mig brukar säga att om något verkar konstigt och orimligt så är det största felet man kan göra i dagens PK-Sverige att ifrågasätta och försöka tänka realistiskt. Detta verkar vara symptomatiskt för svenska folket som under allt för lång tid blivit utsatta för hjärntvätt av massmedia och lismande politiker. Några har lyckats ta sig ur järngreppet men de flesta ligger fortfarande i dvala och köper i stort sett allt som gammelmedia serverar.

På mina barns skola, som har barn från årskurs 0-6, är till exempel Sverigedemokraterna väldigt stigmatiserade och i min äldsta sons klass är nog han den enda som inte baktalar partiet. Övriga är helt inkörda på domedagsbilden som media gladeligen tutat i allmänheten det senaste decenniet. Att höra från ett barn i tredje klass att SD är som Hitler är ändå rätt absurt och självklart kommer det från föräldrarna. Det finns dock lysande undantag på skolan – till exempel en kille som hade en SD-tröja på sig tre dagar i rad.

Men när blev det så här illa och när blev skolan så politisk? Jag minns när jag själv gick i tredje klass på 1980-talet och det var skolval – inte fanns stigmatiseringen inom politiken på samma sätt. Det enda vedertagna var väl att Vänsterpartiet var kommunister och det var inte bra. BSS (Bevara Sverige Svenskt) var på frammarsch men inte satte det skräck i folk, utan det var helt enkelt ett parti som inte var invandrarvänliga. Det var väl lika normalt som att lyssna på Ultima Thule på den tiden.

Jag kan förstå att motståndet mot Sverigedemokraterna fanns där från början när de precis kommit in i riksdagen och människor inte visste vad de hade att vänta sig. Men nu har de funnits i riksdagen i åtta år och är ett demokratiskt invalt parti som alla andra. Ändock finns hela tiden beröringsskräcken där och man är övertygad om att allt som SD kommer att röra vid blir till sten samt helvetet på jorden blir en realitet om man ger dem minsta lilla chans att påverka Sveriges politik.

Det är så skrattretande löjligt att man tar sig för huvudet! Alla människor som har läst partiprogrammet vet att det inte finns något att invända emot och är man det minsta påläst så vet man också att Sverigedemokraterna inte kan beskyllas för det samhälle vi har fått eftersom de har varit utestängda från maktens boningar i alla år. Sunt förnuft ger därför vid hand att hela etablissemangets bild av Sverigedemokraterna är påhittad – fake news så det skriker om det!

Även om det talas tyst om det så har man i flera kommuner samarbetat med Sverigedemokraterna den senaste mandatperioden – till exempel Vellinge och Landskrona. I den sistnämnda har det till och med pågått i flera mandatperioder. Vad jag vet har ingen människa tagit skada av detta och kommunerna står kvar om jag inte missminner mig. Allt fler röster inom Moderaterna har på senaste tiden höjts för att man ska börja samtala med SD, men partiledningen vägrar att lyssna på det örat, istället gav man makten åter till Socialdemokraterna och har vi otur kommer snart fru Lööf att kunna titulera sig vice Statsminister.

Summa summarum så framstår hela etablissemangets skräck för SD som både fånig och orealistisk. Hur kan man döma ut ett helt parti som man aldrig gett chansen och hur kan man känna förtroende för sju partier som har demolerat allt som våra förfäder byggt upp en gång i tiden? Hur kan människor köpa att man agerar på det här sättet utan underlag för sina påståenden?

Det är ett faktum att Centerpartiet och Socialdemokraterna varit aktiva inom nazismen, men Sverigedemokraterna har aldrig var inblandade i varken nazism eller fascism – trots att Stefan Löfvén älskar att vältra sig i dessa uttryck! Det enda partiet kan beskyllas för är att man en gång i tiden grundades av otvivelaktiga personer som för länge sedan lämnat partiet, så hur kan den lilla parentes svärta ned och utestänga ett helt parti från det politiska arbetet – trots att de röstats fram av svenska folket i ett demokratiskt val?

Återigen är vi tillbaka vid min grundtes om realism och sunt förnuft – det är uppenbart att väldigt många medborgare inte använder sig av detta! Istället för att skärskåda fakta så sväljer man bara lögnerna rakt av och sedan sprider man det vidare till sina barn.

Alla människor med förnuftet i behåll måste förstå att det här bara är dimridåer från etablissemangets sida för att se till att partiet utestängs och man vill till varje pris hålla dem borta från rikets nycklar – men varför, vad är det man vill dölja? Jag tycker att det osar katt!

TEXT. Jenny Piper



Vad är ett liv? Life in Balance

Posted by Leo Mon, October 22, 2018 13:14:37


Blog image

Why do I live - why do I die?

Why do I live - why do I cry?
Here is the SOS of a man in distress


I've never had both feet upon the ground
I'd rather be a red Kite ( or Merlin)
I don't fit into this skin
I'd like to see the world turned upside down
If ever it were beautiful
It's lovelier from above, from above
I've always confused life
with the comic strips
Even wished I could transform
I feel something
That draws me
That draws me
That draws me up

Into the great Lotto of the Universe
I don't have the right numbers
I don't fit into this skin
I don't want to be a robot
Eating, working, sleeping

Why do I live, why do I die
Why do I live, why do I cry
I think I'm catching waves
From the another world
I've never had both feet upon the ground
I'd rather be a bird
I'd like to see the world turned upside down
I'd rather be that bird

Sleep, man, sleep

Red Kite = Röd Glada, Merlin = Lärkfalk



SWEDUNCE - landet utan gränserLife in Balance

Posted by Leo Thu, October 18, 2018 20:27:38


Var beredd att vad som helst kan hända i Sverige

Hur tänker sig regeringen, riksdagen, samhällsbärarna, medborgarna och visionärerna – om sådana över huvud taget finns – att livet här ska te sig om tjugo eller femtio år? skriver journalist och författare Lars Åberg.

Det är inte utan att jag förundras över hur snabbt Sverige har gått från planerad förutsägbarhet till planlös perspektivlöshet. Även om vi en gång varit duktiga på social ingenjörskonst tycks vi nuförtiden inte veta hur man använder en skiftnyckel.

Detta är landet där tågen står still på linjen, posten inte kommer fram och gangsters tränger sig före i vårdkön. Erfarenheterna av försämrade samhällsfunktioner är så spridda att de inte kan förminskas genom uppfostrande tilltal eller förklaras som utslag av rädsla för det främmande. Det senare framstår som ett falskt orsakssamband eftersom det som människor uttrycker oro för är sådant, som de märker av i sin vardag och därför faktiskt känner till.

Ingen som helst koll

Hur vet man då om ett samhälle börjar gå sönder?

Första gången jag tänkte tanken var den inte alls påverkad av migrationskriser eller handfallna myndigheter utan kopplad till de brister i samhällskunskapen som jag mötte hos elever på högstadiet. Niondeklassarna jag träffade i en stor skola i en större svensk stad visste inte särskilt mycket om hur samhället var uppbyggt, hur dess institutioner grep in i varandra och hur beslut fattades. En del trodde att socialförvaltningen och socialdemokratin var samma sak. Några av dem var säkra på att barnbidraget kom från FN. De allra flesta hade ingen som helst koll.

En undran väcktes då hos mig: om man inte känner till hur saker och ting hänger ihop, hur märker man då när de faktiskt inte längre gör det?

Klivet ur det gamla klassamhället togs med medvetna steg. Det var ett lyft som gjordes med fötterna kvar på jorden och blicken riktad framåt. Bröd och bildning. Rösträtt och rättvisa. Skötsamhet och självständighet.

Någon motsvarighet till detta inhemska biståndsprojekt har vi aldrig tidigare sett.

Det omvandlingsprojekt som landet nu deltar i bärs inte av någon motsvarande ideologisk övertygelse. Snarare än en rörelse är det en lång serie reaktioner på förändringar i omvärlden. Hundratusentals nyinflyttade människor har blivit föremål för våra samhälleliga insatser. Någon motsvarighet till detta inhemska biståndsprojekt har vi aldrig tidigare sett.

Svensk politik har de senaste åren ägnat sig åt att låtsas som om en redan förändrad verklighet vore oförändrad och som om varje form av problematisering vore ett hot mot det orubbliga hos denna verklighet. Där samhällsdebatt tidigare setts som en väg till reformer, en förändrad verklighet, har den i stället kommit att uppfattas som skadlig för det redan uppnådda.

Missionerande drag

Precis som amerikanerna betraktar sig svenskar gärna som bärare av något existentiellt annorlunda, en exceptionalism. Den ser ut på olika sätt i USA och Sverige, men i vår egen självbild framträder ett missionerande drag som möjliggjort att den gamla biståndspolitiken i det som då kallades Tredje världen har kunnat följas av nyare biståndsverksamhet på hemmaplan. När många kineser flyttar till San Francisco uppstår ett Chinatown. Flyttar många från Mellanöstern till svenska förorter får man små mellanöstrar där. Sannolikheten för att kineserna ändå blir amerikaner verkar av någon anledning större än att invandrarna från Mellanöstern blir svenskar, trots vårt generösa omhändertagande och den hos oss utbredda övertygelsen att det svenska redan genom sitt inneboende förnuft kommer att försvenska både dem som får bistånd utomlands och dem som får hjälp och stöd här hemma.

Vi förväntar oss att alla ska bidra till integrationen, men ger bidrag till dem som inte vill.​

Vårt uppdrag framstår dock i dessa dagar som mera oklart: vi ser oss själva som ett föredöme och tycker ändå inte att vi har så mycket att komma med. Vi förväntar oss att alla ska bidra till integrationen, men ger bidrag till dem som inte vill. Den svenska exceptionalismen har bytt skepnad, från något trosvisst till något lätt handlingsförlamat. Solidaritet har ersatts med tolerans.

Den brittiske historikern Tony Judt hör till dem som pekat på välfärdsstatens paradox: dess framgång undergräver med tiden dess attraktionskraft och dagens unga delar dessutom inte de äldres minnen från tider med misär. Välfärdens kollektiva förutsättningar har främjat individualismen. Multikulturalism, identitetspolitik och privatiseringar av offentliga verksamheter samverkar till att försvaga idén om det gemensamma.

Ändå berör problematiken kring segregation och integration oss alla. Bristen på kreativa och konstruktiva idéer om hur vi vill ha morgondagens samhälle gör att vi nöjer oss med defensiva eller repressiva utsagor om hur vi inte vill ha det. Hela det socialdemokratiska samhällsprojektet, som också förvaltats av borgerliga regeringar, är satt under press. På ganska kort tid har detta experiment i en skyddad del av världen fått sina förutsättningar ändrade.

Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem.​

Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem. Där det inte finns några gränser måste var och en klara sig själv. Kontrakt kommer att rivas, avtal brytas, kapital och maskiner flyttas, bostäder ockuperas, varor stjälas, tältläger resas, våld bryta ut. Jag tror inte att det kommer att bli något trevligt pow wow med trummor och körsång.

Sannolikt vill många då i stället dra nya gränser. Detta vet även de som påstår att gränskontroller och id-handlingar är tecken på hjärtlöshet. Mänskliga rättigheter är någonting som varje enskilt land måste förmås att upprätthålla; de handlar inte primärt om fri passage till länder som redan är hyggliga och uppvisar fördelningspolitiska ambitioner.

Men alla former av biståndspolitik behöver nu sannolikt omprövas i grunden. Det är sällan den som förbättrat levnadsstandarden i fattiga länder eller regioner. I Sverige har den på många sätt förstärkt segregationen.

Eftersom vi så gärna skulle vilja tro att allt kommer att förbli som det en gång har varit blir det inte helt lätt att ta till sig insikten att det här faktiskt är landet där vad som helst kan hända.

Lars Åberg

journalist och författare, aktuell med boken ”Landet där vad som helst kan hända” (Karneval förlag)

Landet 2 collage

Våldtagen av MetooFeministiska initiativ

Posted by Leo Wed, October 10, 2018 10:02:45




Blog imageSå har Dagens Nyheter fått som de vill.

Jean-Claude Arnault är fälld för våldtäkt och många drar en lättnadens suck över att Metoo resulterade i åtminstone ett fängelsestraff.

En springande punkt är hur mycket kulturvärlden har känt till om Arnaults förehavanden på Forum. Knappt någonting har DN envist hävdat, trots att poesiestraden på Sigtunagatan alltid har varit omgärdad av rykten. Redan 1997 skrev Expressens nyhetsreporter Niklas Svensson om ”sexterror i kultureliten”. Inget hände. Det kan bero på att kulturbranschen inte uppfattats som någon intressant makthavare, såsom en myndighet eller ett fackförbund.

Det var först med Metoo som även kultursfären blev något att granska. Det handlar nog även om att de drabbade var unga kvinnor, det vill säga, några som vi inte brytt oss om. Den feromonstinna miljön i Forums kulisser är också vad man enligt gammaldags romantik förväntar sig av litteraturlivet.

Det har också varit min egen, krasst ointresserade inställning: "Jag struntar väl i Forum, jag är aldrig där och är inte som dem. Jag har, för att tala med Jan Myrdal, inga ambitioner att vara en författare". Ytterligare ett skäl är åratal av klibb mellan Forum och framför allt Expressens och Dagens Nyheters kultursidor. Relationen har inte nödvändigtvis byggt på privat vänskap, men banden har ändå tvinnats. Och, vilket är viktigt, man har haft respekt för Forums högkvalitativa programverksamhet.
Det vore därför klädsamt om framför allt DN kunde erkänna att tidningen trots ryktesfloran år efter år har gett Forum en plats i solen. Att nu klämta i klockan utan ett uns självreflektion får symbolisera Metoo-opportunismens hyckleri.

I en kommentar till domen skriver DN:s kulturchef Björn Wiman att de sexuella trakasserierna varit möjliga på grund av ”det beskydd som mannen åtnjöt från ledamöterna av Sveriges mest prestigefyllda kulturinstitution”. Så förskjuts hela skulden till de bekransade. Inte ett ord om DN.

En annan fråga är hur stor makt man ska tillskriva Forum. Forums betydelse har naturligtvis olika proportioner beroende på vem man är. I tredje delen av En dramatikers dagbok skriver Lars Norén: ”Förfrågan från Forum, den kulturella föreningen borta i Vasaparken, om jag skulle vara intresserad av att medverka en kväll med mina texter. Det vet jag inte. Jag vet inte vad det är.” Norén har sina egna kretsar. Han har heller inget behov av att slå lovar kring litteraturscener att läsa från. Men vid tidpunkten för denna anteckning, den 18 oktober 2014, hade ändå Forum funnits i 25 år.

I den enda förklaringen till varför så många kvinnor hamnat i Arnaults garn heter det att han är en sådan maktfaktor att man inte vågat säga nej. Det här är också tråden i målsägandes beskrivning. Det säger något om hur smal den finlitterära spången är i ett litet språkområde. Det är på Forum som litteraturscenen strömlinjeformats, tillsammans med andra institutioner såsom Biskops Arnö, tidningen 10-tal, kultursidorna, Albert Bonniers förlag – och naturligtvis Svenska Akademien. Forum var det sociala navet i ett system som handlar om pengar och stipendier, ja att kunna leva på sin konst. Men den som tror att Forum är den enda vägen till framgång har ändå dålig koll på hur litteraturen fungerar.

Det är inte Jean-Claude Arnault man i första hand behöver om man vill bli författare, DET ÄR ett bra förlag och imponerade recensenter.

Jean-Claude Arnault har dömts till två års fängelse för våldtäkt i tingsrätten, hur det går i hovrätten vet vi inte. Domskälen rätar ut några frågetecken och täpper till ett par svagheter från förundersökningsprotokollet. Ord står mot ord, som alltid i våldtäktsmål, men mycket talar för att målsäganden först hade frivilligt sex med Arnault men sedan mot sin vilja utsattes för något skapligt grovt. Man kan undra varför kvinnan morgonen därpå ger honom sitt telefonnummer, men det är egentligen inte så konstigt. Det är ett sätt att klara av situationen i stunden; man skjuter problemet framför sig och hoppas att mannen inte ska höra av sig igen. Han hörde också av sig, och kvinnan nekade länge kontakt. Historien, såsom den beskrivs, ger ändå mycket att fundera över. Kvinnan, som vittnar att hon efter den första natten blev ”livrädd” för Arnault (ur förundersökningsprotokollet) och kände ”fysisk skräck” (ur domskälen), delar säng med honom en gång till. Då uppstod ytterligare en händelse som åklagaren rubricerade som våldtäkt, men som rätten ogillade. Efter dessa båda händelser låter sig kvinnan, tillsammans med sin dotter, bjudas ner till lägenheten som Arnault bebor i Paris.

För mig är agerandet gåtfullt, för att inte säga obegripligt, men kvinnor – människor – fungerar olika.

Jag läser domen och tänker på ett ord som ambivalens. Det är nog det känsloläge som spelat störst roll om man vill förstå varför så många Metoo-situationer alls uppstått. Man vill och man vill inte. Man går med på att träffas och ångrar sig.

I den här historien finns ytterligare en relation värd att fundera över ur ett Metoo-perspektiv; den som målsäganden har med sin förtrogna väninna, som är poet. Väninnan är god vän med Arnault och pockar på att målsäganden också fortsatt ska vara det. Hon känner väl till våldtäkten men ber ändå enträget att målsäganden genom en middag ska normalisera bekantskapen med Arnault. Trots att hon vet att ytterligare en natt slutade med katastrof, vädjar väninnan att alla tre ska ses i Paris. Allt detta för att väninnan, om man ska tro målsäganden, inte ska få sina chanser som författare grusade. Det finns bara förundersökningen och domskälen att utgå från och de öppnar för råa spekulationer och psykologiseringar. En mindre cynisk tolkning är att väninnan serverar Arnault för sin kompis, som hon uppfattar som just ambivalent. Inget av det här ursäktar naturligtvis Arnaults beteende.

Det finns ingen anledning att peta djupare i just det här såret, men det pekar ändå in mot den diskussion som jag har försökt föra alltsedan Metoo bröt ut: Är det verkligen en antifeministisk fråga att undra var kvinnors ansvar börjar och slutar?

Metoo måste börja borra i de gråzoner som kallas för sociala relationer, det vill säga, de interaktioner som har mer att göra med tvetydig moral än med juridik. Metoo måste också börja betrakta kvinnor som myndiga personer. Jean-Claude Arnault har lajat färdigt och det var inte en dag för tidigt.

Men även han förtjänar en rättvis sammanfattning. Det är många kvinnor som tycker om honom och känner tacksamhet över hans generositet. Det är också många som har utnyttjat hans kåthet och kalkylerat med att få ta del av vänkretsen. Men det är också många som, bryskt eller vänligt, nobbat honom.

Domen mot Jean-Claude Arnault beskrivs som en seger över ”Metoo-männen”. Som den/de vore och ÄR en homogen förbrytargrupp. Som vore kollektiv bestraffning något civiliserat. Men alla som namngavs under hashtagen Metoo är inte skyldiga till brott. I högen av namn finns män som blivit beljugna. Män som gjort saker som aldrig kan leda till åtal utan att det för den skull är fel på lagstiftningen. Män som har missförstått en situation. Män som förlorat någon de varit kära i och envist fortsätter sin uppvaktning. Män som legat med kvinnor som olyckligt nog förälskat sig och senare hävdar att ett vanligt fylleknull var en våldtäkt.

Hösten 2017 fick de sina liv förstörda. Att de nu ska buntas ihop med Jean-Claude Arnault är att lägga sten på redan omänsklig börda.

Blog image


Nyanser av BRUNT!Politik

Posted by Leo Sun, October 07, 2018 10:26:38



Blog image

När makten står på spel

Det Socialdemokraterna försöker göra nu är att sätta likhetstecken mellan viljan att ha en borgerlig regering och att sympatisera med SD. Frågan är varför Alliansen inte skulle göra det som S gjort i flera decennier i förhållande till V?


Sällan har så många haft så mycket att förlora samtidigt.

Därav den alltmer uppskruvade tonen i det offentliga samtalet, därav invektiven som slungas mot meningsmotståndare, därav de avsiktliga missförstånden.

Förra veckan läste jag en krönika i Göteborgs Posten om hur Förintelseöverlevandes berättelser missbrukas i det realpolitiska spel som pågår. Alice Teodorescu skrev om vikten av att aldrig glömma nazismens illdåd, men också om vår skyldighet att aldrig relativisera desamma.

Ordagrant skrev Alice Teodorescu: ”De senaste årens alltmer kreativa svenska paralleller till 1930-talets Tyskland, där man hänsynslöst använder förintelseöverlevare som bulvaner i sina försök att smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten, är vedervärdiga. Dessa referenser vulgariserar debatten, exploaterar folkmordets offer, devalverar nazismens brott mot mänskligheten samtidigt som de, paradoxalt nog, riskerar att försvåra våra möjligheter att faktiskt lära oss något av historien” (26/9).

Jag borde inte ha använt ordet ”bulvan” eftersom det just gav en öppning till avsiktliga missförstånd, men tesen hade oavsett det ordvalet varit densamma: X använder Y i syfte att smutskasta politiska meningsmotståndare. Min artikel har av en del lästs som att jag påstår att de överlevande tagit på sig rollen som bulvaner, alltså att Y agerar bulvan åt X.

Det sista har jag aldrig hävdat liksom jag aldrig har ifrågasatt de överlevandes oro eller personliga vilja och drivkraft att ge sin syn på samhällsutvecklingen. Jag har med andra ord aldrig sagt eller skrivit att de överlevandes berättelser saknar värde. Det jag invänder mot är hur dessa så värdefulla och unika berättelser missbrukas av andra aktörer i den pågående debatten. Det är, för övertydlighetens skull, X jag kritiserar - inte Y.

Vilken är då den pågående debatten och vilket är det realpolitiska spelet? För några år sedan användes 1930-talsreferenserna i syfte att brunsmeta de som förordade en stramare migrationspolitik, vad som sedan blev den rödgröna Stefan Löfven-regeringens politik på området. En politik som låg i linje med resten av EU och som erkände konflikten mellan alltför generös invandring och lika generös välfärd. I dag råder samsyn mellan S, M och SD om att Sverige inte kan återgå till hållningen före 2015. De som brunsmetade då, sorgligt nog också politiker och journalister till höger om S, fick bakläxa av verkligheten.

En bakläxa som de uppenbarligen inte lärt sig något av. Ty nu, några år senare, använder samma personer samma 1930-talsreferenser för att brunsmeta de som i dag anser att Alliansen har en skyldighet att pröva sitt stöd i riksdagen. I klartext: att i vissa frågor föra samtal också med SD. Men att ha sett det omöjliga i migrationsekvationen före Stefan Löfven (S) gör en inte till en sämre människa, lika lite som Stefan Löfven blir en sämre människa av att SD röstat som S i 1193 voteringar (att jämföras med att de 815 gånger röstat som Alliansen) under den gångna mandatperioden.

Socialdemokraternas hyckleri är ohederligt. Precis som Johan Jakobsson, tidigare partisekreterare i nuvarande Liberalerna (dåvarande Folkpartiet), nyligen skrev, valde S efter riksdagsvalet år 1982 att förhandla med Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK), trots att partiet under denna tid fortfarande hade vänskapliga förbindelser med kommunistdiktaturerna i Östblocket (NU 29/8).

Jakobsson fortsätter: ”Gjorde Palme fel? Borde han ha låtit sina budgetförslag falla? Borde han hellre än att smutsa ner sig i förhandlingen med diktaturkramarna i kommunisternas parti misslyckats med sitt regerande? Nej, jag tycker inte det.
Strävan efter att samla stöd för att kunna regera är en förutsättning i ett parlament med många partier. Palme använde kommunisters röster när det krävdes. Och han satte polisen på kommunister, när det behövdes. En kompromiss om mervärdesskatten innebar inte att Moskva fick greppet om ännu ett land. Palmes demokratiska trovärdighet påverkades inte, i alla fall inte av just denna parlamentariska fingerfärdighet.”

Socialdemokraterna är inte enbart ett utpräglat maktparti, det är också ett parti som haft stor makt över problemformuleringen. Det partiet försöker göra nu, ivrigt påhejat av skribenter med skev verklighetsförankring, är att sätta likhetstecken mellan att vilja ha en borgerlig regering och att sympatisera med SD. Frågan är varför Alliansen inte skulle göra det som S gjort i flera decennier i förhållande till V? Varför skulle den avstå makten till S så länge som SD finns kvar som vågmästare samtidigt som S stöder sig på V?

Inget tyder på att SD är på väg bort, varför ett sådant agerande av allianspartierna, inte minst efter att de agerat stödhjul åt Löfven i fyra år som en följd av Decemberöverenskommelsen, inte skulle kunna ses på annat sätt än som ett politiskt självmord.

Att partiföreträdare för de rödgröna partierna och opinionsbildare med vänsterreflexer skruvat upp tonläget till dagens nivåer är utifrån denna lägesbild föga förvånande. Makten står på spel liksom bilden av verkligheten. Men Alliansen har inget att skämmas för, dess maktanspråk är grundläggande i en demokrati, precis som Socialdemokraternas vilka aviserat att de inte avser agera stödhjul åt borgerligheten.

Det kanske är för mycket att hoppas på att de rödgröna politikernas försök att brunsmeta sina politiska motståndare ska upphöra, med tanke på att just makten står på spel, men nog vore det ändå anständigt att så skedde.


Blog image