Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Banal rädsla - för vad?

PolitikPosted by Leo Wed, June 28, 2017 12:08:05



Vad är vi så rädda för i Sverige?

Med och i betraktande till ett land inom den fd Sovjetsfären, dvs utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, har jag alltid fascinerats av ordets makt över tanken. Ordet som föder en ny tanke, som föder nya ord. Vi lever i en tid där det anses modigt att tänka fritt, trots att det inte är förbjudet. - > Förbjudet i lag, vill säga.

Men förutsätter inte mod rädsla? Bara den som är rädd har behov av att uppvisa mod.
SÅ ->
Vad är vi så rädda för i Sverige?

Trots vår grundlagsstadgade yttrandefrihet räds vi den fria tanken - den som på ett ögonblick kan försätta oss i det absoluta utanförskapet.

Personligen är jag mer rädd för vad som händer med en människa när hon bär på tankar som hon inte vågar sätta ord på, liksom vad som händer i ett samhälle där orden inte längre är bärare av tankar. Att upprätthålla censur är kostsamt, självcensur kostar däremot ingenting. I vart fall inte monetärt.


I den ofria delen av världen sitter människor i fängelse för sina åsikter, i Sverige sitter många i alldeles egenhändigt konstruerade fängelser. Vi är så vana vid vad som får och inte får sägas, att vi sällan ens reflekterar över vilka tankar vi inte ens tänkt. Att tycka fel är att vara fel, vem vill vara det i en tid när vi knarkar bekräftelse?

Det har spekulerats mycket kring vad som kommer hända med denna Blogg med mig som ansvarig. Det är för tidigt att dra några skarpare linjer men huvuddragen och ambitionen kan jag dela med mig av. Jag vill ge dig som läsare det som framkommer i mellanrummen, mellan det som formulerats och det som tanken rationaliserat bort. Just där, där det kanske skaver lite att stanna, där vill jag vara. Under årens lopp har jag tagit del av många läsarmail som efterfrågat en debatt som innebär en övergång från tvärsäker monolog till sökande dialog. En dialog som bygger på nyfikenhet och respekt för att man själv, liksom de flesta av oss, famlar i en livslång jakt efter den mest sannolika sanningen.

Den som lyssnar på ett samtal, läser en artikel, deltar i en diskussion ska alltid fråga sig vad som utelämnats och varför. Jag oroas av att debatten i vårt land alltmer hamnat i en återvändsgränd -> där det är farligt att ha en åsikt, att stå upp för något. En debatt där orden urvattnats, där bristen på analys och idéer kreativt döljs av nyspråk och symbolpolitik.

Jag vill därför ge dig det oväntade, det tankeväckande. Ibland kommer du kanske att hålla med, men förhoppningsvis inte alltid. Det är inte farligt av ha olika åsikter, att vara oeniga. Tvärtom är det demokratins livsnerv och hela existensberättigandet. Vad ska vi med frihet att yttra oss om det bara finns en åsikt att yttra, en åsikt som alla dessutom är överens om?

Vi ska inte vinna val åt något parti. Inte heller ska en ledarsida i media sitta på åskådarbänken och från ovan recensera det som sker på spelplanen. Medias uppgift är att kommentera politiska skeenden, lokalt, regionalt, nationellt och internationellt, men än mer central är deras uppgift att skapa och leda opinion i frågor som vi uppfattar som angelägna för hela och att hela Sverige.

Till dessa hör frågor om bland annat migration/integration, bildningen och utbildningen, behovet av arbetsmarknadsreformer och partiernas idéutveckling. Vilket Sverige vill vi ha om 30 år, vilka reformer behöver sjösättas nu för att nå dit sen?

På opinionsplats ska väl alla media, och jag citerar bolagsordningen för en lokal blaska:, ”verka för marknadsekonomi, fri konkurrens och en samhällsutveckling i reformvänlig anda. Vi värnar människors frihet, deras möjligheter att välja själva och att få utvecklas i enlighet med sina drömmar och förutsättningar. Vi står upp för tryck- och yttrandefriheten, respekten för demokratin och alla människors lika värde”.

Detta har jag alltid stått för. OCH min innerliga förhoppning är att ALLA media alltid att stå för detta - bortom partipiskor och banala inskränkande och fördummanden!





Svenska SKOLAN?

PolitikPosted by Leo Fri, May 12, 2017 11:46:13



Jag är skeptisk till skol- och läroplanen.
Jag är skeptisk till skolplikten.
Jag är dessutom skeptisk till våra "pluttifikations-universitet".

I Sverige ska vi utbilda ihjäl oss för att passa in. Det påminner om hjärntvätt, eller i varje fall om statlig uppfostran (kanske samma sak). Manisk manipulering á la S...

DU ska - > Lyssna (helst med nedböjt huvud) på myndigheterna, makthavarna och media – annars är du ”faktaresistent”!

Det är farligt att tänka själv, för det har en forskare (?) skrivit i gratisblaskan Metro.

Men glöm nu inte vad Albert Einstein sa:
”Det enda som stör min inlärning är min utbildning.”


Och glöm för allt i världen inte George Orwells dystopi ”1984”.
Vi är redan där. Vi vet bara inte om det än.

Ad omnia paratus
2017-05-12
Leo van der Schnürr



Naiv - nytt "modeord"

PolitikPosted by Leo Mon, April 17, 2017 18:35:28


Naiv kan du vara själv, Stefan Löfven!

Kära politiker, ni har inte varit naiva. Ni har varit fega, inkompetenta och ansvarslösa. Därför sitter jag i ett land med några av Europas främsta journalister och är rädd.

Alice Teodorescu, Göteborgs Tidningen

Under torsdagens utdelning av Stora journalistpriset slog det mig att det första jag gjorde när jag kom in i lokalen var att försäkra mig om var närmsta nödutgång fanns. När filmen som sammanfattade året som gått inleddes med scener från terrorattacken mot den parisiska satirtidningen Charlie Hebdo, och avslutades med förra fredagens blodbad i samma stad, gick en rysning genom kroppen. Kvällen innan gick jag från GP:s redaktion, förbi centralen, förbi NK, längs med Avenyn. Poliser överallt. I mobilen rullade SÄPO:s presskonferens där säkerhetspolischefen Anders Thornberg motiverade beslutet om att höja hotnivån från tre till fyra på den femgradiga skalan.

Under torsdagen framträdde äntligen statsminister Stefan Löfven med en rad förslag som syftar till att underlätta terrorbekämpning. Utökad kameraövervakning, hemlig dataavläsning och kontroll av biometri i pass. Enligt statsministern har Sverige varit naivt när det kommit till frågan om terrorism, inget har gjorts före hösten år 2014. "Kanske har det varit svårt att acceptera att det mitt ibland oss finns svenska medborgare som sympatiserar med mördarna i IS", framhöll Löfven. Det är läge att påminna statsministern om Socialdemokraternas och Vänsterpartiets agerande år 2008 när FRA-lagen skulle klubbas igenom. Påståendet om att den rödgröna regeringen kom till ett odukat bord är således en sanning med modifikation.

Men det är inte bara historielösheten som är allvarlig i statsministerns uttalande. På sistone tycks det ha blivit högsta mode att ursäkta senfärdigt agerande med naivitet. Löfven är dessvärre inte ensam. I en intervju i tidsskiften Neo (nr 3 2015) förklarade den tidigare integrationsministern Erik Ullenhag (FP), bland annat ifråga om IS-rekryter, att: "Vi har anledning att reflektera över att vi var lite naiva". Också partiledaren Jan Björklund har sällat sig till skaran: "Vi måste erkänna att vi har varit naiva när det gäller Putin" (TV4 3/9-2014).

Efter terrorattackerna i Paris och Köpenhamn i början av år 2015 konstaterade inrikesminister Anders Ygeman, apropå Uppdrag gransknings reportage om jihadisterna från Göteborg, att: "Vi har varit för naiva inför hotet som radikaliseringen och IS har utgjort i Sverige" (SVT 22/4- 2015) samt att: "Vi har varit naiva och trott att antisemitismen till hör historien. Vi har inte tagit matchen och stått upp för judarna" (DN 28/2-2015).

Missförstå mig rätt; alla kan vi missbedöma en situation, dra felaktiga slutsatser, föreslå fel åtgärder. Att erkänna sina misstag är en dygd. Problemet är att det här beteendet, som återfinns över hela den politiska skalan, är symptom på något större och allvarligare än lite mänskligt felande i största allmänhet. Att vara naiv är lite fint i Sverige. Den som är naiv menade väl men förstod inte bättre eftersom den är så snäll och tillitsfull. Det olycksbådande i sammanhanget är emellertid att det sällan handlar om okunskap rörande de frågor man senare pudlar ifrån.

Tvärtom har det i alltför många fall funnits gott om fakta som demonstrativt ignorerats. Den förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlin svarade däremot ovanligt rakryggat och utan omsvep i en intervju i Expressen (1/5-2015) att: "När det gäller hederskulturen förbannar jag mig själv, den socialdemokratiska rörelsen och samhället i stort. Den var ett exempel på att man medvetet fegade ur en diskussion för att man var rädd för att sammankopplas med fel debattörer. Och därför svek man de utsatta tjejerna."

På frågan om hur det kommer sig att den extremistiska utvecklingen kunnat gå under radarn i Sverige svarar Sahlin, numera regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, att: "Dels har en stor del av myndighets-Sverige abdikerat från våra förorter. Dels har vi en beröringsskräck med religion. Debatten gör halt därför att man är för okunnig och för feg för att utmana den extrema tolkning av en religion som IS bygger på, men som också finns i vårt land."

Det finns flera exempel på politiker som försökt, däribland Nalin Pekgul (S), Mauricio Rojas (FP), Amineh Kakabaveh (V). Gemensamt för dem är att de har utländskt påbrå, är modiga och kunniga. Varför har så få lyssnat på dem?

Svenska politiker är inte ädlare än andra, däremot är de osedvanligt fega. När de ursäktar sig med hänvisning till naivitet hoppas de signalera att de genomgått en viktig mognadsprocess. Därigenom hoppas de återskapa ett alltmer kantstött förtroende. Jag tror att effekten blir den motsatta i takt med att det blir allt tydligare att politikerna har tittat åt annat håll för att slippa hantera besvärliga frågeställningar eller komplexa intressekonflikter. Att de med övertygelse kan argumentera för det inhumana med gränskontroller för att bara dagar senare, när verkligheten hunnit ikapp dem argumentera för vikten av desamma, är bara genant.

Kära politiker, ni har inte varit naiva. Ni har varit fega, inkompetenta och ansvarslösa. Därför sitter jag i en sal med några av Sveriges främsta journalister och är rädd.

Alice Teodorescu

031-62 40 00





Krig och åter KRIG!

PolitikPosted by Leo Wed, April 12, 2017 10:51:58


Vill vi stötta svensk vapenproduktion och export? Vill vi veta hur mycket vapen vi slussar ut (direkt eller indirekt) i världen till olika konflikter, ockupationer och krig?
Står vi för fred? Eller är vi en av de stora aktörerna som tjänar och baserar vår livsstil på väpnade konflikter??




Vill vi stödja USA, ISIS och deras allierade i sin terrorism och ockupation av bla a. Syrien?? Eller vill vi stötta Syrien och bidra till stabilisering och fred där?
Stöder vi USA och Trump i att framkalla krig med Ryssland och Iran?

Vad vill vi?
Kan vi framföra vår enade vilja till våra vapenföretag och våra allt mindre lyssnande politiker / eg opåltliger - en masse?
Kan vi framföra till USA och USAs ambassad vårt stöd /eller vår bestämda markering emot deras krigs-eskalering mot Assad, Ryssland och Iran? (själv är jag emot!)

Bara en tanke... TV, underhållnig och terrordåd kan avleda fokus från de stora schack dragen som sker geopolitiskt och som för mot stegrad konflikt och krig. Dessa är dock också bara ett medel, ett symptom för ännu djupare agendor. Finansiell parasitering, stundande kollaps och superkontroll genom övervakning, ökad polis och militär och färre rättigheter och friheter.

Allt handlar inte om terrorism, religion, rasism, stater som begår övergrepp mot sin befolkning.
Dessa ting som griper dig emotionellt och placerar dig för och emot är ett politiskt spel.

Om vi ser igenom det och visar var vi står, att vi inte går på det så kan de inte manipulera oss dit de vill. God vilja räcker inte. Djupt seende behövs också. Ett betraktande från hjärtat på riktigt, inte en handling som ska se ut som att jag är i hjärtat. När vi är i hjärtat har vi tillgång till så mycket mer intelligens och information bortom dualism och logik.

De som styr oss och politiken är mästare på att skapa masshypnos och masskänslor. Så vi tror att vi gör något bra, men i själva verket spelar vi dem i händerna...

Det kan vara så att det finns ytterligare nivåer djupare än de jag ser... Allt just nu är dimridåer.



NÄR - Rämnar vår demokrati

PolitikPosted by Leo Thu, March 23, 2017 11:43:15

ÄR VÄSTVÄRLDENS DEMOKRATI EN POTEMKINKULISS?

Text: Lars Bern

Nätet vimlar av skrämmande spekulationer om olika ljusskygga konspirerande sällskap bakom globalismens strävan efter en gränslös värld med en överstatlig makt som vill styra våra liv. Vore det så enkelt så skulle globalismens problem kunna mötas med lagar som hindrar denna typ av konspirationer. Nej, globalismen är istället en konsekvens av den globala marknadsekonomin som steg för steg lett fram till den maktförskjutning som idag allt mer kommer i konflikt med nationella demokratiska intressen.

Den globala företagsamheten

Fröet till dagens globalism är framväxten av snabbt växande företag och banker med verksamhet som sträcker sig över hela världen. Man kan säga att den här processen började med Rockefeller-oligarkins transnationella kontroll av oljeindustrin och Rothschild-oligarkins kontroll av det internationella bankväsendet. Dessa oligarkier och andra hyperförmögna angloamerikanska familjer som tagit efter dem, konstaterade snabbt vilka enorma förmögenheter som kunde byggas upp om man lyckades skaffa sina företag och banker global marknadsdominans. Jag skrev igår om hur Rockefellers och Carnegie under 1900-talet byggde upp en marknadsdominerande läkemedelsindustri.

Det senaste skolexemplet på det jag pekar på är Bill Gates och hans Microsoft som med sin globala dominans på kort tid skapat en förmögenhet som gjort att Gates rankas som världens mest förmögna person. Man skall dock komma ihåg att Gates sannolikt inte kan konkurrera med de andra två nämnda oligarkierna. De har bara hunnit gömma undan sitt enorma ekonomiska inflytande inom sin stora familjekrets och i sina skattebefriade stiftelser, varför de inte dyker upp i toppen av Main Stream Medias (MSM) listor över privata förmögenheter. Och eftersom de kontrollerar MSM så bryr dessa sig inte om att gräva. Vi har samma fenomen i Sverige där Wallenberg-oligarkin är helt dominerande, trots att de ledande personerna inte rankar högst på listorna över privata förmögenheter.

Det är först när man förstår bakgrunden till hur världens stora företags- och bankförmögenheter etablerats och hur deras hyperförmögna ägare tänker som man hittar själva roten till det vi idag kallar globalismen. Nyckeln till dessa företags framgångar är densamma som en gång gjorde Standard Oil till världens dominerande oljebolag, nämligen global marknadsdominans. Detta är alltså det som är målet för de multinationella företagen och bankerna, vilket jag vet av egen erfarenhet.

Ett starkt intresse hos ägarna i de dominerande företagen är alltså att minska och helst eliminera allt som står i vägen för att bygga den globala marknadsdominansen. Denna strävan säljer man in hos politikerna med vackert tal om fördelar med storskalighet som skapar ekonomisk tillväxt, medan man ligger lågt med den största fördelen av att uppnå marknadsdominans – nämligen möjligheten att strypa konkurrensen på samma sätt som en gång skapade Standard Oils enorma framgångar. Jag behöver bara nämna Microsoft för att ni skall förstå vad jag menar, deras huvudstrategi har hela tiden varit att öka sin avkastning och tillväxt genom att utnyttja sin dominerande ställning för att hindra framväxten av konkurrenter.

Trots sin dominans möter idag de globala företagen en växande konkurrens från lokala företag som på senare år passerat sina stora konkurrenter i lönsamhet. Detta gör att globalisterna trappat upp sin strävan efter att rasera nationella regelverk och nationella gränser som man menar gynnar de lokala företagen.

De slutna sällskapen

Det är här de slutna sällskapen och internationella lobbygrupperna kommer in. De dominerande oligarkerna med Rockefellers i spetsen har tagit initiativ till bildandet av ett antal mycket inflytelserika lobbygrupper för att skapa opinion för sina intressen. Här har vi Council on Foreign Relations, Bilderbergruppen, Trilaterala Kommissionen, Romklubben, World Economic Forum plus en rad andra, varav säkert några hemliga sällskap.

Man har även varit starkt pådrivande bakom bildandet av EU och FN-systemet med sin rad av internationella organ såsom WTO, WHO, Världsbanken, IPCC m.fl. vars syfte är att skapa enhetliga globala regelverk som underlättar de globala företagen och bankernas verksamhet. Den här verksamheten kompletteras med en lång rad transnationella handelsavtal såsom NAFTA, TTIP, TPP, CETA m.fl. som syftar till att stärka de globala företagens ställning på nationalstaternas bekostnad. Och sist men inte minst globalisterna har bildat samt infiltrerat och subventionerar en lång rad förment ideella organisationer som hjälper dem att driva den globalistiska agendan.

Globalismen har på det sätt jag beskriver vuxit sig allt starkare under efterkrigstiden. Man har lyckats med konststycket att eliminera nästan allt politiskt motstånd mot denna utveckling. Det viktigaste instrumentet i detta arbete har varit att ta kontrollen över MSM och omvandla dem till propagandaorgan för sina globala intressen. MSM:s roll som den granskande statsmakten är helt borta. Våra svenska SvD, DN, SVT, SR m.fl. papegojar varje dag globalismens budskap.

Globalisternas teknik har varit att stödja och infiltrera alla etablerade politiska partier i västvärlden. För att få vara ifred från ifrågasättande av globalismen, har man med stor skicklighet hållit den politiska höger-vänsterskalan vid liv. Därmed har man hos väljarna i nationalstaterna upprätthållit illusionen av att de i val kunnat styra över utvecklingen. Genom sin infiltration av och stöd till både vänster- och högersidan har man också lyckats med konststycket i alla västländer, att driva ihop deras politik mot mitten för att på så sätt eliminera risken för socialiseringar och starka nationella krafter.

Sverige är ett skolexempel på globalisternas enorma framgång med sin strategi. Både borgare och socialdemokrater springer som barn i huset på möten med Bilderbergruppen och avsuttna politiker från vänster till höger som försvarat globalisternas intressen belönas med feta konsultarvoden från deras banker. Båda lägren försvarar entusiastiskt EU:s och FN:s alla överstatliga projekt från klimat – till handelsavtal.

Vår höger/vänsterdemokrati har med åren tappat sitt innehåll och är idag bara en Potemkinkuliss. Den viktigaste politiska skiljelinjen går inte längre mellan höger och vänster.

Dess misslyckade fördelningspolitiken

Det misstag som globalisterna begått är att de inte varit uppmärksamma på hur den ekonomiska tillväxten kommit att fördelas. De har varit förblindade av sina egna snabbt växande förmögenheter och har bara delat med sig av det stigande välståndet till en liten övre medelklass av högutbildade tjänare som ser världen som sin arbetsmarknad. Den stora medelklassen, arbetarklassen och de allt fler fattiga har man lämnat i sticket. Deras välstånd har minskat och deras trygga välfärd är i snabb takt på väg att undermineras av skenande kostnader för EU-byråkrati, klimatpolitik och migration orsakad av den globalistiska politiken. En sådan utveckling har alltid i historien sått fröet till en folklig resning och ibland våldsam revolution.

Resultatet ser vi idag i framväxten av en folklig gräsrotsrörelse som motsätter sig utvecklingen och vill ta tillbaka det demokratiska nationella initiativet. Presidentvalet i USA, Brexit och raden av växande nationalistiska partier i olika länder bär sitt vittnesbörd. Rysslands val att isolera sig från de globalistiska intressena är bakgrunden till det ursinniga hat som sprids i MSM:s propaganda mot ryssarna och deras president.

Höger-vänsterskalan i politiken har rämnat vilket inte minst visades vid Decemberöverenskommelsen i Sverige. Skiljelinjen mellan globalister och nationalister blir nu den dominerande och denna positionsförskjutning blottar demokratins innehållslöshet. Allt vad tolerans med oliktänkande och hyfs i debatten är som bortblåst. Globalisternas ursinniga attacker och förföljelse av sina motståndare tar sig allt brutalare former. Både i USA och Sverige tar sig globalisterna friheten att med våld och trakasserier motsätta sig demokratiska valresultat.

MSM:s falska propaganda havererar

Det som idag utgör det största hotet mot globalismen är att monopoliseringen av medierna är på väg att misslyckas. Genom det öppna Internet har vanligt folk och olika intressen utanför globalismens kontroll fått voice. Deras MSM försöker förtvivlat stämpla dessa nya röster som Fake News, men vi ser hur den kampanjen slår tillbaka p.g.a. att MSM själva i åratal har dränkt oss i falsk propaganda. För egen del har jag främst uppmärksammat detta inom miljöpolitiken, där man med falska uppgifter underblåst alla larm som kan motivera överstatliga regelverk. Självklart kommer de globalistiska krafterna att försöka strypa vår yttrandefrihet, jag tror dock inte det lyckas, anden är redan ute ur flaskan.

Min dystra slutsats är att när nu den globalistiska politiken blir ifrågasatt, så framstår vårt demokratiska system som en rämnade Potemkinkuliss. Jag frågar mig oroligt om vår demokrati överlever den här utvecklingen.







Bli uthängd

PolitikPosted by Leo Tue, March 21, 2017 12:46:19



”Dem du möter på väg ner var dem du sparkade på när du klättrade mot toppen”

KRÖNIKA ”Jag har de sista månaderna översköljts av vittnesmål från helt vanliga människor i hela Sverige som förlorat arbete, vänner och till och med familj på grund av sina åsikter”, berättar Katerina Janouch i en krönika om hur medier kan förstöra en karriär över en natt. Och alla aktiva i branschen har ett ansvar, menar Janouch.


Bör tidningar agera moraldomstolar? Fundera en stund på frågan. Fundera en stund på hur den ens uppstår. Kanske har företeelsen blivit så naturlig att du inte ens ifrågasätter dess existensberättigande. För det är så det funkar i Sverige idag.
Det som en gång gällde för folkvalda politiker som får lönen finansierad av våra skattepengar, har spillt över på privatpersoner vars tillvaro många gånger är allt annat än trygg. Det kan vara musiker, författare eller forskare. Bibliotekarier, lärare, socialarbetare eller varför inte poliser.

Det handlar förstås om åsikter. Om ”fel” slags åsikter, som man absolut inte bör ha. Och om man nu mot förmodan hyser dessa, bör man få allvarliga konsekvenser. Helst en synlig, kollektiv bestraffning där det smärtar mest. En konkret åtgärd är att se till att rebellen blir socialt stigmatiserad och förlorar sin försörjning. Tidningen som moraldomstol är här ett ovärderligt verktyg. Med braskande rubrikers hjälp kan man få den mest hårdhudade på knä.

Nu invänder du kanske att denna metod kan vara rätt om personen är en ond individ som innebär en fara för sin omgivning. Till exempel en aggressiv människa som inte kan vistas i möblerade rum. Någon som verkligen kan skada andra medborgare på ett irreparabelt sätt. Och där vill jag ge dig rätt. Nej, man vill inte att en dömd pedofil ska arbeta på en förskola. En våldsverkare kanske inte kan undervisa i konflikthantering, inte heller är en kriminell som ägnat sig åt allmänfarlig ödeläggelse lämplig som polis. Och en politiker som missbrukat sin makt går förhoppningsvis bort som representant för ett etablerat parti, något som tyvärr inte alls är en självklarhet idag, det visar sig gång efter annan – står man bara tillräckligt högt upp i näringskedjan kanske man rent av belönas med ett nytt toppjobb när man fått sparken från sin post.

Problemet idag är att många kölhalas offentligt för minsta struntsak. Det räcker med att du säger något olämpligt, att du har åsikter till höger om vänster, eller att du helt enkelt kritiserar den politik – gärna migrationsfrågor – lite för högljutt. Att du ventilerar din frustration på sociala medier, eller ifrågasätter ett politiskt beslut så att andra hör.

Är du en smula känd börjar det gärna med ett mediedrev, där steg ett i dramaturgin är att du hängs ut som en suspekt och obehaglig individ. Dina verkliga åsikter är ointressanta – dina uttalanden vinklas gärna för att skapa så säljande rubriker som möjligt. Steg två är att dina uppdragsgivare kontaktas och mer eller mindre tvingas ta avstånd från dig offentligt. Så stor har beröringsskräcken blivit, att du blir symbolen för en farlig smitta som ingen vill ta i ens med tång. Syftet är enkelt: Du ska bestraffas och förnedras, samt fråntas möjligheter till försörjning. Du ska framställas som paria för att ingen ska vilja förknippas med dig. Ditt varumärke, om du nu har något sådant, ska laddas med negativitet. Det kollektiva trycket blir snabbt så starkt att det blir svårt att stå emot. Vem vill bli utfryst?

Det går snabbt, och räddhågsna företag och individer skyndar sig att ta avstånd. Vi går mot allt mindre förlåtande tider. Det räcker med ett förfluget ord, ett skämt, ett ställningstagande.

Över en natt kan du förlora allt.

Kanske skulle man kunna stå ut om etablissemangets skadeglada mobbarmentalitet enbart drabbade ekonomiskt oberoende kändisar. Jag vill dock påpeka att en ”kändis” inte per automatik har miljarder på banken, många är fattigare än gemene man tror, i synnerhet artister och andra kreatörer som får kämpa rätt hårt för sin försörjning även om de medverkar i lekprogram på teve och syns på bild i kändispressen.

Men dessvärre drabbar de svenska stasimetoderna även tusentals anonyma, både infödda svenskar och invandrare, som lider skada i det fördolda. Jag har de sista månaderna översköljts av vittnesmål från helt vanliga människor i hela Sverige som förlorat arbete, vänner och till och med familj på grund av sina åsikter. En person med ett kreativt yrke berättade att hen inte på något sätt uttryckt något extremt på sin arbetsplats. Däremot begick hen misstaget att antyda att hen inte röstade vänster när saken kom på tal. Därefter hade stämningen blivit kylig och olustig. Hen ställdes inför valet att spela med eller stå på sig. Detta är en lång historia, men hen valde det sistnämnda, med resultatet att hen numera är arbetslös. Och detta är bara ett exempel. Många väljer tystnad framför dialog av samma anledning. Man vill inte förlora inkomst och social plattform. Man vill även i fortsättningen bli bjuden på middagar och ha kvar sina vänner på Facebook. Man kanske rentav vill fortsätta ha bra kontakt med sina barn.

Det räcker inte att syndabocken fråntas heder och försörjning. Även andra runt omkring ”dissidenten”, helst uppdragsgivare, avkrävs ta avstånd offentligt från den misshaglige. De mediala moraldomstolarna vill gärna vältra sig i denna typ av publika bestraffningar. Man uppmanar människor att vara goda samtidigt som man själv beter sig på det svinigaste vis. Det är ett slags social rättegång där den uthängde är dömd på förhand och saknar privilegiet av försvarsadvokat. Än sen om anklagelserna är orättvisa och kanske felaktiga, skadan är redan skedd.

I mitt fall tog mitt förlag ”avstånd” från mina åsikter utan att ens på förhand diskutera med mig vilka åsikter jag faktiskt hade. Så paniskt rädd var man att dessa ”åsikter” på något sätt skulle kleta av sig på förlagets finputsade fasad. Man gör så därför att metoden är beprövad. Om inte annat så statueras ett varnande exempel. Se hur det går, för den som vågar sticka upp! Och den som redan är konflikträdd eller bara inte orkar tjafsa och bli arbetslös, tystnar hellre än låter göra sin röst hörd.

– Har du förlorat några vänner än, frågade en bekant ganska direkt efter att jag hängdes ut i moraldomstolen DN efter att jag gett en frispråkig intervju i tjeckisk webbteve, där jag bland annat kritiserade Sveriges misslyckade integrationspolitik.

Jag var tvungen att svara jakande på den frågan. I synnerhet en god vän vände mig omgående ryggen, på rekommendation av andra mediemänniskor. Att synas offentligt med mig kunde nämligen bli förödande för min väns karriär, fick jag höra på omvägar.

Jag skulle kunna skriva en avhandling om dessa absurda mekanismer. Om PR-strateger som avråder sina klienter från att synas ihop med vissa individer som kan skada vederbörandes varumärke. Om arbetsplatser där tystnadskultur råder. Om människor som talar om sitt missnöje med viskande röster, utom hörhåll för obehöriga.

Nog råder yttrandefrihet i Sverige, om det du vill yttra stämmer överens med vilken åsikt som är på modet. Har du mage att tycka olika, så är risken stor att du mobbas ut, både av åsiktspoliser i din närhet men även av din arbetsgivare. Där anser jag att tidningar har en stor del i denna osunda hetsjakt och den växande polariseringen i samhället. Det är därför jag vill lyfta frågan om deras agerande som självpåtagna moraldomstolar. Utan att blinka förstör man livet för människor, i jakt på snaskiga rubriker och mängden klick. Kanske inser man inte att man bidrar till ett allt snabbare ras utmed ett sluttande plan. För man vet faktiskt aldrig vems tur det är härnäst.

Idag sitter du i maktens knä. Imorgon kan rollerna vara annorlunda. Värmestugans trygga rum bland ryggdunkande kollegor kan lika gärna förbytas i isoleringscell och utanförskap.

Se upp. Nästa gång är det kanske din tur att avrättas offentligt. Och dem du möter på väg ner, var dem du sparkade på när du klättrade mot toppen.





Vår STORA rädsla!

PolitikPosted by Leo Fri, March 17, 2017 08:26:55


Det verkliga hotet är tystnaden

Helena Edlund

Den amerikanske journalisten Tim Pools besök i Malmö och Rosengård har fått ett enormt medialt genomslag i Sverige. Pool och fotografen Emily Molli hade rest till landet långt borta i norr för att undersöka hur det egentligen förhöll sig med sanningshalten i Trumps uttalande ”last night in Sweden” – och resultatet fick bland annat Sveriges Radios Ann Törnqvist att beskylla den unge journalisten för att vara ett hot mot demokratin.

Tim Pool är självfallet inget hot mot demokratin. Däremot sätter han fingret på ett sådant hot i det reportage som Pool den åttonde mars publicerade på sin Youtube-kanal. Inslaget var rubricerat ”Sweden has real problems”.

Pool betraktar Sverige och svenskarna med en utomståendes ögon och noterar och benämner därför problem som vi normaliserat. Han betonar exempelvis svenskarnas utbredda rädsla för att uttala sig kritiskt om situationen i landet. Pool skildrar hur han kontaktats av många som ville berätta men som av rädsla för repressalier krävde anonymitet. För en amerikansk journalist är det anmärkningsvärt. För mig som svensk är det normalt.

För en tid sedan diskuterade jag samhällstillståndet med en god vän som växte upp i dåvarande Östtyskland. Vi konstaterade att det svenska samhället just nu genomgår en sådan metamorfos att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att säga hur det kommer att sluta även om inget scenario tycks särskilt lovande. Vi konstaterade även att Sverige av idag uppvisar inte så få likheter med de gamla öststaterna, vad gäller medborgarnas rädsla för att offentliggöra sitt missnöje med den rådande politiken eller vädra åsikter som strider mot de påbjudna.

Oavsett om man menar att det existerar ett outtalat krav på att uttala sig ”politiskt korrekt” eller inte, så existerar det en utbredd medvetenhet om vad man kan och inte kan säga och denna medvetenhet vilar som en våt filt över debatter och samtal. Att reta upp feminister kan exempelvis få långtgående konsekvenser, vilket Paolo Roberto fick erfara när han skämtade om mäns simultankapacitet och vad som drabbar den som beskylls för att svärta ned sverigebilden kan Katerina Janouch berätta om.

Paolo Roberto har ett så kallat ”dra åt helvete-kapital” och han kunde därför tillåta sig att be både Gudrun Schyman och Filip och Fredrik att ”sätta sig på sina höga feministiska hästar och galoppera åt helvete”.

Men att stå upp för sin åsikt är en lyx de flesta av oss inte har, om valet står mellan att tala eller ställa maten på bordet. Den person som härom veckan filmade skolupploppet i Hallsberg, kallades upp till sin arbetsgivare för att ”förklara sig” och uppfattade det som att anställningen var i fara. Deltagare i Folkets Demonstration har fått sparken med hänvisning till brott mot värdegrunden och hade jag fått en tia för varje kollega inom Svenska kyrkan som svurit över att tvingas välja mellan att spela med i diverse vänsterpolitiska aktioner eller riskera att mobbas ut på arbetsplatsen så hade jag kunnat betala tillbaka mitt studielån för länge sedan.

Häromdagen fick jag ett långt mail från en lärare på en helt vanlig svensk skola. Berättelsen från våra barns vardag var hårresande – men läraren var redo att berätta först om jag avidentifierade personen, ”annars förlorar jag mitt jobb…”

I sammanhanget är det oväsentligt att diskutera huruvida personen faktiskt skulle förlora sin anställning eller inte, det viktiga och alarmerande är att personen faktiskt är övertygad om att så är fallet.

Svensken håller tand för tunga. Psykologer, poliser, lärare och socialsekreterare. Sjuksköterskor, präster, väktare, affärsbiträden. Handläggare på Migrationsverket. Jurister. Journalister. Gode män. Politiker. Affärsmän. Personer ur alla läger förenas i samma ställningstagande: ”Jag har så mycket jag vill berätta om men jag kan inte göra det öppet.”

Det är samma inställning, samma reflexmässiga blick över axeln innan man börjar tala, som jag såg som barn i Ceausescus Rumänien. Samma rädsla för att kritisera de av politiker och media påbjudna doktrinerna som fanns där och då, finns här och nu. För samtidigt som folket tystnar, har politiker och media vant sig vid att kunna leverera lögner på löpande band, och avfärda befogad kritik som ”hat” eller ”fake news” och anklaga meningsmotståndare för att bryta mot den icke-definierade värdegrund som kommit att styra landet likt en politisk doktrin.

Min vän påpekade att det fanns en viktig skillnad: I de gamla öststaterna fanns en medvetenhet om att staten utövade kontroll och åsiktsförtryck och dissidenterna fick hjältestatus. Alla visste att man inte kunde säga vad som helst utan att drabbas av repressalier. Den medvetenheten saknas till stor del i Sverige. Här intalar majoriteten sig fortfarande att vi lever i ett fritt land, där vem som helst är fri att uttrycka sin åsikt (så länge den inte strider mot lagen).

Så är det inte – och allt fler upptäcker det i sin egen vardag. Visionerna om öppenhet och tolerans motsvarar helt enkelt inte de egna erfarenheterna. Frustrationen hanteras genom att applådera Paolo Roberto, gå med i stödgruppen för Peter Springare på Facebook eller vägra betala tv-licensen, men det botar inte det grundläggande problemet och det verkliga hotet mot svensk demokrati: Rädslan att stå upp för sin åsikt.

Många människor i Sverige är rädda, och Tim Pool satte fingret på den ömma punkten. Men människor trivs inte med att vara rädda och ett samhälle kan inte bestå om det byggs på medborgarnas rädsla för sanningen – oavsett om det innebär en rädsla för att yttra den eller för att ta till sig den. Rädsla blir till slut som ångan i en tryckkokare – öka trycket tillräckligt, och locket kommer att flyga av. Okontrollerat och med kraft.

Berlinmuren föll för ett kvartssekel sedan och banade väg för enorma samhällsförändringar. Ska det svenska samhället kunna utvecklas i en positiv och demokratisk riktning så finns bara en väg framåt: Rädslans murar måste falla, och våra enda verktyg är våra ord.



Alternativ till SD?

PolitikPosted by Leo Sat, March 11, 2017 18:33:09


Med stigande förvåning har jag följt efterdebatten om Anna Kinberg Batras besked om att hon kommer att börja samarbeta med SD i frågor som inte rör invandring och integration. Reaktionerna har inte varit måttliga – men delar vi samma verklighet? Vad är ert alternativ?

Med stormande känsloargument och gråt och tandagnisslan från olika håll har Anna Kinberg Batra anklagats för att släppa in nazister och inte hålla rent från högerextremister. Det värsta är menar hennes kritiker att hon normaliserar SD. Jag är absolut ingen SD-anhängare men jag måste ändå ställa frågan till alla dessa offentliga gråterskor, lever vi på samma planet, delar vi samma verklighet? Vad är ert alternativ?

Ni kan väl inte ha missat att SD röner stora framgångar i alla opinionsundersökningar?

Ju mer de marginaliseras desto större blir deras väljarstöd.

Ni kan väl inte heller ha missat brexit och Donald Trump?

Har ni någonsin funderat över varför väljare lägger sina röster på det som etablissemanget kallar för rasism, främlingsfientlighet och nationalism?

LÄS MER: Historiska mätningen: SD större än Moderaterna

Det finns en röd tråd som återkommer i nästan alla länder i väst. Det är folket mot etablissemanget.

Tidigare har de politiska partierna kunnat vinna stöd genom att de haft ett grundläggande förtroende bland människor att de löser problemen. Det gäller inte i dag, förtroendet är borta. I stället är det partier och politiska krafter som Donald Trump som genom sin politiska retorik ger människor hopp. Framför allt ger de hopp till väljargrupper som känner sig marginaliserade.

Det kan vara allt från industriarbetare, pensionärer, till arbetslösa och folk i allmänhet som inte känner sig berörda av den politik som förs. Donald Trump är mästare på att både övertyga dessa grupper och även behålla dem. I presidentvalet vann han de marginaliserade.

Han spelade på nationalismen, president bara för amerikanska folket. Han lovade stoppa importen från Kina och återupprätta den amerikanska industrin, han skulle slänga ut alla illegala invandrare och bygga muren mot Mexiko.

Motståndet mot etablissemanget inbegriper alltså många olika aspekter. En aspekt lyfte Sifo och Ekot fram häromdagen och det är människors rädsla för hot och våld. Det är en fråga som SD lyft fram i flera år.

En annan är att samhället har förändrats i rasande takt, klyftorna har ökat på alla områden men det politiska etablissemanget har inte haft förmågan att förklara varför det sker och inte heller haft någon idé om hur problemen ska lösas och vilket samhälle de eftersträvar.

Istället har de i rädsla för att skapa rasism tummat både på demokratin och på dialogen med sina väljare.

LÄS MER: "Det är siffror man tidigare har hånat"

Resultatet är tydligt: När etablissemanget angriper SD, eller Donald Trump eller EU-kritiker så slutar de marginaliserade väljarna att lyssna. Angreppen har som enda effekt att öka stödet för de angripna. Särskilt farligt är det att se ner på människorna på landsbygden.

De är inte så få som ni tror, mellan fem och sju miljoner av svenskarna bor utanför stora städer, beroende på hur man räknar. Trump vann tack vare landsbygdens väljare och brexit fick stöd från folk utanför storstäderna.

Till sist, tro inte att landsbygdens protester handlar om rasism och främlingsfientlighet. Protesterna bottnar snarare i totalt olika verklighetsbilder. Om politiska partier som inte talar till folket utanför städerna, än mindre om dem. Det handlar om ett etablissemang som glömt vilka de representerar. Det har öppnat dörren på vid gavel för populistiska missnöjespartier.

Så alla ni som förfasar er över att det demokratiskt valda SD ska få delta i politiken i riksdagen och till och med ta ansvar för allt de lovar,

Vad är ert alternativ? Detta - från LO, som sänker lönekrav- för att Näringslivet kräver det???

https://www.facebook.com/LOSverige/videos/10153235027461239/





« PreviousNext »