Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

I natt - jag drömde...

PolitikPosted by Leo Sun, January 27, 2019 15:38:02
Österlen 2019-01-26


Min hjärtevän Karin Nylund - skrev dessa rader - när hon under ett nattjobbspass - fick Världen rasande över sig.... Karin jobbar bl.a med ungdomar, som har bokstavskombinationer - som sin vardag.


Jag är så STOLT över Karin och hennes förmågor!

Detta är Karins text:

Jag kunde inte sova i natt....

Mitt liv är kaos, men så är hela vår tillvaro. Hade en gång en lärare, en mentor som sa att ” det som sker i det lilla, det sker också i det stora”. Och nu kan jag se att det är precis så. Det är kaos i det stora, inte bara i vårt land utan i många länder. Och det är kaos i så många enskilda människors liv.......

Så min stora undran är,

Varför är vi så få?

Varför är vi så få som ser igenom det som nu sker?

Varför är vi så få som kan se helheten? Se kaoset och förstå vart det leder?

Det vi hade håller på att nedmonteras. Varför vill inte människor se vad som sker?

Girigheten och maktlystnaden styr. Mitt framför våra ögon, överallt, på TV och andra medier, uttalas lögner. Påståenden om hur vi har det som faktiskt inte stämmer med verkligheten.

T. ex att vi är ett rikt land. Att vi har ett välfärdssamhälle.

Om detta skulle vara sant, varför blir då fler och fler sjuka?

Varför har vi då så många som lever på och under existensminimum? Hemlösa, fattigpensionärer, ensamstående m barn?????

Vi påstår oss vara ett humanitärt och fredsälskande folk och land. Om det skulle vara sant, hur kan vi då fortsätta tillverka och exportera vapen och maskineri som skapar kaos i andra länder, som stympar, förgör och dödar andra människor?

De säger att vi är en demokrati. Hur kan det då få ske att människor, vanliga människor som du och jag, sätter på sig gula västar t.ex och bara påtalar vad som sker, och genast blir de kallade terrorister och brutalt slås ned? Och t.o.m massmedia, så gott som unisont, fördömer dessa yttringar???

Vi påstår oss vara ett modernt jämlikt samhälle.

Om det skulle vara sant, hur kan det då ff få förekomma så mycket våld mot kvinnor? Både inom hemmet och utanför. Om vi hade ett jämlikt samhälle varför har vi då ff såna stora skillnader i löner? Om vi hade ett jämlikt samhälle, varför får då starka kvinnor som uttalar sig offentligt så mycket negativa kommentarer, både hat, hot och okvädingsord. Om vi är jämlika ska vi då inte stötta varann istället för att stjälpa varann. Och om det var sant att vi har ett jämlikt samhälle hur kan det då bara få förekomma såna saker som det som skett i vår Akademi? Ytterligare en händelse i det stora som visar på vad som oxå sker i det lilla.

Om vi har ett jämlikt samhälle, hur i hela friden kan vi då se genom fingrarna på att könsstympning förekommer? M.M. M.M.

Jag har fantastiska män omkring mig som verkligen ser och stöttar mig och andra kvinnor på bra kraftfulla sätt, så jag vet att ni finns.

Och jag älskar er! Men vi behöver bli fler som vågar stå upp för vad vi ser och faktiskt göra nåt åt det.

Jag kan inte längre bara se på, utan nu vill jag oxå agera på något sätt.... I denna stund vet jag inte hur, behövde just nu bara få lufta mina lungor, sätta ord på allt det som rör sig inne i mitt huvud.

Ni får gärna hjälpa mig hur komma vidare och kunna påverka det som sker i en mer positiv utveckling?

Jaa du älskade man, mycket tankar, oro, ilska och sorg....



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post221

Sozze fångläger

PolitikPosted by Leo Sat, January 26, 2019 19:02:52






De socialdemokratiska koncentrationslägren.


Vad som många inte vet än idag är att det fanns över 30 koncentrationsläger i socialdemokraternas Sverige under 40-talet där människor placerades utan domstol och tidsbestämda straff. Vad som varit ännu mer dolt för allmänheten och strängt hemligstämplat är det faktum att det var den socialdemokratiske partiledaren och statsministern Tage Erlander som var högste chef för de svenska koncentrationslägren.

Det var aldrig meningen att allmänheten skulle få veta något. I största hemlighet drev socialdemokraterna på uppdrag av samlingsregeringen under ledning av statsminister Per Albin Hansson (s) koncentrationslägren för politiska fångar i Sverige under 1940-talet. Flera av lägren fanns kvar och nya inrättades även efter krigsslutet 1945, när socialdemokraterna helt hade återtagit regeringsmakten.

Uppskattningsvis fanns omkring 3 000 personer frihetsberövade utan rättegång och utan att veta vad de anklagades för. De hölls inspärrade på obestämd tid i läger som bevakades av beväpnade vakter. Lägren har varit hemligstämplade i 50 år och deras existens är fortfarande till stor del dold under en svart mörkläggningsfilt. De flesta av byggnaderna är rivna, spåren utplånade och offentliga handlingar och lägerarkiv är hårt gallrade. När nazisterna föll i Tyskland hann de inte sopa igen alla spår efter sina illdåd, de hade bara timmar eller dagar på sig men socialdemokraterna i Sverige hade 50 år på sig att sopa igen alla spår. Inte konstigt det mesta idag är sopat under mattan och något tex Stefan Löfven aldrig talar öppet om när det gäller sitt ”anständiga” parti.

1944 utsågs Tage Erlander till biträdande socialminister och 1945 till ecklesiastikminister. Året därpå skulle han komma att utses till statsminister efter Per Albin Hanssons hastiga bortgång. Uppdraget att svara för koncentrationslägren utförde han i nära samarbete med Karl Johan Höjer, tillförordnad generaldirektör för socialstyrelsen 1939-46 och bror till en av Erlanders gamla studiekamrater.

Tage Erlander sägs ha varit en iskall pragmatiker som bl.a. avskedat en lägerchef som han ansett varit ”för vek” mot fångarna. Fångarna var till exempel anti-nazister, utlänningar och tyska desertörer där de tvingades till hårt straffarbete och övervakades av beväpnade vakter. Lägren har fram till för några år sedan varit hemligstämplade för det svenska folket av gamla Socialdemokratiska regeringar och än idag inget som står i de svenska skolelevernas historieböcker. Ytterst få spår och lämningar finns idag på de hemska platser där koncentrationslägren fanns.

Lägren är en skamfläck i Sveriges historia, och de ansvariga har aldrig ställts till svars. I sina memoarer, publicerade i sex volymer 1972-82, nämner Tage Erlander inte med ett enda ord sin roll som högste ansvarige tjänsteman för de slutna lägren på de 215 sidor som handlar om hans arbete under krigstiden. Han förbigår helt den centrala roll han själv hade i utformningen och driften av lägersystemet. Genom fakta som han själv förteg men som har kommit fram långt efter hans död framstår han som något helt annat än den folkkäre statsminister som berättade Värmlandshistorier i Hylands hörna 1962 och satt på sin post under en rekordlång period av 23 år.

I dag är spåren av lägren nästan helt utplånade. När historikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg letar lämningar är det en del av arbetet med boken ”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga”, den första och såvitt känt hittills enda breda historiska och journalistiska kartläggning av lägren som har gjorts. Lämningarna av en statshemlighet är ordentligt bortsopade. ”Sekretessen fungerade. Enskilda svenskars minnen av internerna, lägren och de som drivit dem bleknade snabbt. Rösterna från de människor som direkt hade att göra med lägren har i de flesta fall tystnat” skriver Tobias Berglund och Niclas Sennerteg i bokens förord.

De två första slutna koncentrationslägren inrättades i Långmora utanför Långshyttan och i Smedsbo i Dalarna, i mars 1940. Beslutet hade tagits av den samlingsregering som styrde Sverige under krigsåren 1939-45. Socialdemokraterna ville till varje pris undvika benämningen koncentrationsläger som kunde ge obehagliga associationer. Man ville istället använda benämningen ”interneringsläger”. Enligt Nationalencyklopedin präglas koncentrationsläger av "slavarbete", "grymma bestraffningar" och ”olidliga levnadsförhållanden” men de ska aldrig förknippas med nazitysklands förintelseläger eller rena avrättningsläger. Men koncentrationsläger var i praktiken vad de var. Vem som skulle interneras avgjordes godtyckligt och nyckfullt från fall till fall. Något fastställt regelverk fanns inte.

Fångarna hölls inspärrade på obestämd tid utan rättegång eller dom och behandlades illa och strängt. Alla läger var inhägnade och vakthållningen sköttes av beväpnade vakter. Fångarna tvingades bära särskilda fångkläder och underkasta sig ett strikt reglemente med dagsrutiner som började med väckning och uppstigning klockan 7:15. De skickades på hårt skogs- eller vägarbete, deras pengar beslagtogs och all post censurerades.

Försök till rymning och andra brott mot reglerna bestraffades hårt, först med en varning, sedan inlåsning i två månader. Det kallades ”tagande i förvar”. Riksdagens revisorer krävde en förlängning av maximistraffet, eftersom ”det i många fall visat sig icke hava åsyftad verkan”. Vad som verkligen hände innanför den hårt bevakande taggtråden vet vi mycket lite om idag, som sagt; det mesta hann regeringen förstöra. Soldater och vakter men även andra som arbetade vid koncentrationslägren vittnar om att misshandel och tortyr ofta förekom. Slag med påkar eller gevär var vanligt. Man gav inte fångarna mat så de inte skulle få kraft att göra motstånd eller att man låste in dem i oisolerade celler mitt i vintern tills de nästan frös ihjäl. Vissa har i efterhand hävdat med bestämdhet att de bevittnade hur fångar avrättats.
En man som arbetade som vakt vid ett läger strax utanför Eksjö avslöjade på 1980-talet hur han såg en grupp officerare och soldater på sex personer sent en kväll släpa ut två tyska fångar i snön där de först misshandlades och sedan sköts med pistol. Efter avrättningen gick de tre officerarna tillbaka in i baracken medan de tre soldaterna beordrades att släpa upp liken på en traktorvagn som de sedan körde iväg i riktning norrut från lägret. Senare fick mannen höra att de två avrättade hade vägrat bli utlämnade till Baltikum och börjat bråka. Mannen hade inte vågat berätta för någon vad han sett och under alla år senare skämts att han inte hade vågat berätta. När han låg inför slutet ville han berätta för sina anhöriga vad han bevittnat. Händelsen ska ha skett i januari eller februari 1945.

Efter den tyska ockupationen av grannländerna Norge och Danmark i april 1940 steg regeringens rädsla till skräck och panik. Vid den här tiden rådde dessutom i flera länder en utbredd syn på koncentrationsläger som ett bra och nyttigt verktyg i den politiska verktygslådan. Tyskland gick före och visade vägen. Där hade en socialdemokratisk regering redan 1923, alltså långt innan Hitler fick makt över landet, internerat tusentals fångar i så kallade Schutzhaft (skyddshäkten).

Lägrens viktigaste funktion var, precis som med alla former av frihetsberövande, att avskräcka och isolera. I Sverige placerades koncentrationslägren i glest befolkade skogs- och jordbruksbygder med minimala möjligheter för fångarna att ta sig därifrån. S-regeringen ville dessutom undvika att allmänheten och media fick kännedom om lägren och att det skulle uppstå debatt om deras existens.

I den så kallade Tillsynskungörelsen, daterad den 1 september 1939, samma dag som nazisterna invaderade Polen, beslutade regeringen att införa ”särskild tillsyn över utlänningar”. Ett halvår senare, den 25 februari 1940, tog man nästa steg och beslutade om möjlighet att ”omhändertaga utlänningar i förläggning”, det vill säga utan rättegång låsa in dem i särskilda läger. Bara en månad senare var lägren i Långmora och Smedsbo igång.

Det har inte gått att fastställa exakt från vem eller varifrån initiativet kom, men högste ansvarige politiker för lägerverksamheten blev Gustav Möller (S), en av veteranerna inom arbetarrörelsen som i egenskap av socialminister och ansvarig för flyktingpolitiken hade drivit en ytterst restriktiv linje under hela 1930-talet. Tyska judar som flydde Hitlerregimen kunde enligt svensk lag inte åberopa några politiska asylskäl för att få stanna i Sverige.

Varje läger hade en föreståndare som tillsattes på politiska grunder. Exakt hur rekryteringen gick till är höljt i dunkel. I socialstyrelsens arkiv finns bara uppgifter om personer vilkas namn börjar på A till och med S. Övriga är utrensade.

Mot slutet av kriget ökade antalet tyska desertörer som flydde till Sverige och internerades i läger. Det hårdaste av lägren låg i Rengsjö utanför Bollnäs, kringgärdades av ett 2,1 meter högt taggtrådsstängsel och patrullerades av sju uniformerade och beväpnade vaktkonstaplar. Här placerades ”observationsfall” från Norge och Danmark som inte kunde avvisas eftersom deras hemländer var ockuperade av nazisterna. Internerna sattes i hårt kroppsarbete, bland annat stenbrytning.
Efter en rymning 1944 infördes nattliga visitationer. En gång i timmen lyste vakterna antingen internerna i ögonen med ficklampor, eller också tändes belysningen i hela logementet. Internerna övervakades också när de åt. Som bestraffning utmättes bland annat minskade matransoner ner till miniminivå. För att förhindra relationer mellan interner och kökspersonal rådde förbud att besöka köket och samtalsförbud med kökspersonalen, som utgjordes av kvinnor.

Lägerverksamheten fortsatte även efter krigsslutet 1945, och två nya läger byggdes, därav ett för kvinnor. Det sista lägret avvecklades inte förrän 1948.

Kvinnor som haft samröre med den tyska ockupationsmakten i sina hemländer utgjorde ett problem, ansåg regeringen, liksom arbetsovilliga och lösaktiga kvinnor. För de här kategorierna inrättade socialstyrelsen ett läger i Tjörnarp i Skåne, som även det var inhägnat av ett två meter högt taggtrådsstängsel. Skälen till att kvinnorna internerades var diffusa och godtyckliga, och blandningen av kvinnor med vitt skilda bakgrunder bäddade för svåra konflikter.

I Tjörnarpslägret blandades kvinnor som hade goda skäl att hata varandra; överlevande från de nazistiska koncentrationslägren, både judinnor och icke-judinnor, och norska kvinnor som haft förhållanden med soldater i de tyska ockupationsstyrkorna och hade flytt till Sverige i samband med Tysklands kapitulation 1945.

Ortsbefolkningen var förbjuden att komma i närheten av kvinnolägret. Det avvecklades efter bara ett år – inte för att myndigheterna plötsligt ifrågasatte det lämpliga i att spärra in kvinnor i läger av moraliska skäl, utan på grund av den lockelse som de kvinnliga internerna ansågs utgöra för Tjörnarps manliga befolkning. Kvinnorna i Tjörnarp menade att lägret var ”ett hot mot deras äktenskap” och lyckades få kyrkoherden i församlingen att skriva till utlänningskommissionen för att få lägret avvecklat eller flyttat. Oron för den äktenskapliga lyckan i Tjörnarp tog skruv. Lägret stängdes den 27 juni 1946 med bara en dags varsel….

Ju mer som kommer fram om socialdemokraternas brunsmetiga historia, desto fler blir lössen i den röda fanan. Inget annat parti i Sveriges historia har haft ett så ingående samarbete med nazismen som Socialisterna. Ett parti som idag står och anklagar andra partier för sin egen bakgrund. Om statsminister Stefan Löfvens bildningsiver oväntat skulle komma att utsträcka sig till att ta del av den information som finns om den socialdemokratiska historien kan vi kanske vänta oss att han i fortsättningen iakttar viss återhållsamhet med att beskylla andra partier för att ha ”nazistiska rötter”. Socialdemokraterna är allt annat än ett ”anständigt” parti. Vi kommer alltid fortsätta granska och berätta sanningen om Sveriges mest oanständiga parti.

De svenska koncentrationslägren 1939-48 under Socialdemokraternas ledning: (kan ha funnits fler)

Storsien, Kalix (1939-40)
Naartijärvi, Haparanda.
Öxnered, Vänersborg (1941-42)
Grytan, Östersund.
Vindeln, Västerbotten (1943)
Kovaksberg, Västerbotten (1943)
Stensele, Västerbotten (1943)
Lövnäsvallen, Sveg.
Axmar, Gästrikland (1945)
Ede, Hälsingland (1943–48)
Florsberg, Hälsingland (1943–48)
Hälsingmo, Hälsingland (1943–48)
Ingels, Dalarna (1942-46)
Kusfors, Västerbotten (1944–45)
Långmora, Dalarna (1940-45)
Rengsjö, Hälsingland (1942–45)
Smedsbo, Dalarna (mars 1940-45)
Sunnerstaholm, Hälsingl. (1945–46)
Säter, Dalarna (1943–46)
Sörbyn, Västerbotten (1944–45)
Tjörnarp, Höör, Skåne (1945–46)
Vägershult, Uppvidinge (1942–45)
Ränneslätt, Eksjö
Bökeberg, Ystad
Backamo, Uddevalla
Grunnebo, Uddevalla
Lagerlingen, Havdhem, Gotland
Rinkaby, Kristianstad
Gälltofta, Kristianstad.
Loka Brunn, Örebro län.
Sjöbo, Skåne
Krampenlägret, Skinnskatteberg

(Läs gärna boken: ”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga” av Tobias Berglund, Niclas Sennerteg)

Tack för Du delar och följer ”Socialdemokraterna & Sanningen”. Kom gärna med tips och idéer om socialisternas sanna historia som vi bör berätta!

Bilden från Backamo koncentrationsläger utanför Uddevalla 1945.

// Blenda W






  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post219

SWE = FOLKMORD !

PolitikPosted by Leo Sat, January 26, 2019 14:44:04



DEBATT. Antingen så ljuger politikerna för folket, för de vill inte berätta sanningen, att den pågående massmigrationen inte är bra för Sverige, eller så vet inte politikerna vad de talar om när de säger att Sverige mår bra av massinvandringen. Sverige brottas med enorma samhällsproblem på grund av massinvandringen.

Text: Erik-Wiklund

Sanningen är att Sverige sedan år 2000 har tagit emot fler än 1,2 miljoner invandrare – och de flesta av dem har inte asylskäl utan är ekonomiska migranter. Detta säger flera initierade personer – t.ex. den italienska polisens talesman Renato Cortese säger, år 2015:

“Sveriges bidragssystem är skyldig till tusentals migranters död i Medelhavet” och “Till Sverige dras migranterna på grund av de generösa bidragen och skattefinansierade livsförsörjande uppehälle för de som varken kan eller vill arbeta”.

Även UNHCR rapporterade i september 2015 att; av de syrier som i sin vandring norrut hade kommit till Turkiet så uppgav två tredjedelar av dem att de söker sig till andra länder på grund av dålig ekonomi och arbetsbrist – och att 90 % av dem ville komma till ett EU-land, helst Tyskland eller Sverige.

Även den Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån Frontexs talesperson Fabrice Leggeri säger, år 2018, till nyhetsbyrån France 24:

“Det är främst ekonomiska migranter och unga män från Afrika som nu söker sig till Europa.”

Svensk personal som arbetar med nyanlända säger att den första frågan som de nyanlända ställer till dem är: “Hur mycket bidrag kommer jag att få?”

Migranterna flyr inte ifrån krig, som politikerna säger, utan de kommer till Europa och Sverige för att få bidrag. Aallt fler migranter hör nu talas om Sveriges generösa bidragssystem och vill därför komma till Sverige.

I april 2018 varnade chefen för FN:s Världsmatprogram, David Beasley att Europa snart skulle kunna möta en ny massiv invandringsvåg från Afrika, han säger:

“Mitt budskap till européerna är att – om ni tror att ni nu har problem med migranter så vänta bara tills Sahel-regionen i Afrika med 500 miljoner människor börjar röra sig mot Europa. Européer, ni måste vakna nu”, varnar Beasley.

Vårt gamla fina Sverige håller nu snabbt på att försämras på grund av den stora invandringen. Sverige var förr ett lugnt och tryggt land med ärliga och försynta svenskar som inte ens brydde sig om att låsa ytterdörren.

Konsekvenser av massinvandringen

I dagens Sverige har destruktiva krafter tagit plats i form av:

  • kvinnoförtryck,
  • hedersmord,
  • äktenskapstvång,
  • könsstympning,
  • gaturån,
  • åldringsrån,
  • gruppvåldtäkter,
  • bilbränder,
  • skjutningar i förorterna,
  • stenkastning mot polis och bussar,
  • segregation,
  • terroristresor,
  • dödshot mot tjänstemän på Migrationsverket,
  • storbråk mellan folkgrupper vid föreningslokaler,
  • hotfulla invandrare på akutmottagningar,
  • sexuella ofredanden på badhus och festivaler samt
  • misshandel och våld på flyktingförläggningar.
Många svenskar upplever helt enkelt att Sverige har blivit ett råare land i och med inflyttningen av människor som kommer från främmande kulturer, bl.a. från ickedemokratiska stater där moralen många gånger är lägre än vad den är bland svenskar.

Det handlar om invandrare som är förslagna, burdusa, våldsbenägna, kriminella och invandrare som ondgör sig över det kristna svenska samhället.

Magnus Norell, forskare med inriktning på terrorism och säkerhetspolitik, varnar för att ett islamistiskt parallellsamhälle i tysthet håller på att växa fram i Sverige.

Rikspolisen säger att polisen har så mycket arbete att de går på knäna och att brottsutredningarna tar mycket längre tid numera och som en följd av att invandrare är mer benägna att begå grov brottslighet än vad svenskar är så består mer än 80% av Sveriges fängelseinterner av första och andra generationens invandrare.

I massmedias nyhetsrapportering handlar, i genomsnitt, vart tredje nyhetsinslag om problem med invandringen och problemen läggs på hög – det finns t.ex. inte längre bostäder för bostadssökande, varken för svenskar eller invandrare.

De svenska skolorna har meddelat att de har stora segregationsproblem, där svenska föräldrar flyttar ut sina barn från skolklasser som har stökiga invandrarelever. De flesta invandrare går arbetslösa eller så har de låtsasjobb eller bidragsjobb, för de får inga riktiga jobb därför att den svenska arbetsmarknaden inte är anpassad för lågutbildade asylinvandrare.

Det är bekräftat av Arbetsförmedlingen att endast 5% av invandrarna har fått ett riktigt jobb efter en tvåårig introduktion.

Personal på socialkontoren går på knäna på grund av det stora antalet invandrare. Och socialstyrelsen konstaterar att det stora antalet asylsökande är påfrestande för sjukvården, där vårdköerna nu är mycket långa. Köerna till tandläkare har också ökat dramatiskt över hela landet, på grund av invandringen.

Allt detta, sanningen, borde våra politiker nu ta tag i och berätta för oss, att Sverige mår mycket dåligt av massinvandringen. Då kanske vi kan börja lita på dem.

Text: Erik-Wiklund



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post218

Hotet mot Demokratin

PolitikPosted by Leo Thu, January 24, 2019 16:48:20


Hotet mot demokratin kommer i olika skepnader

Demokratin är en spröd institution som inte kan tas för given. Därför ska man vara uppmärksam mot alla hot mot den, oavsett om hoten kommer från totalitära ledare eller från demokrativänner som i sin iver att skydda demokratin undergräver dess trovärdighet.

Är demokratin hotad i västvärlden? Visst finns det anledning att oroas över Trumps arroganta och hårdföra framfart i USA liksom Orbáns totalitära tendenser i Ungern, AfD:s framväxt i Tyskland liksom valet av Bolsonaro i Brasilen. Det ligger i demokratins dilemma att mer eller mindre icke-demokratiska krafter kan bli valda i demokratiska val och därigenom, helt i enlighet med demokratins spelregler, få makten att avskaffa själva demokratin.

Alla som levt i totalitära samhällen vet att demokratin inte kan tas för given. Det är emellertid förhållandevis enkelt att vara uppmärksam på hårdföra ledare med totalitära idéer. Svårare är det att se sådant som vid första anblick inte ser ut som ett hot. Men tilltron till demokratin, och på sikt demokratin i sig, kan också naggas i kanten av de goda krafternas agerande inför de hot som ger dem (befogad) anledning till oro.

Den så utdragna svenska regeringsbildningen är ett exempel på en sådan process som kan visa sig få konsekvenser för synen på svensk demokrati. Redan dagarna innan Stefan Löfven (S) återigen valdes till statsminister under fredagens votering kom en undersökning som visade på ett stort tapp rörande förtroendet för politiker efter höstens turer. I Novus-mätningen som genomfördes under onsdagen, samma dag som Löfven nominerades för andra gången, svarade 70 procent att deras förtroende för politiker minskat eller minskat kraftigt (SVT 17/1).

Samtidigt visar en Sifo-mätning att oviljan att samarbeta med SD minskar: 53 procent tycker att de övriga partierna ska samarbeta med SD i frågor där de har överensstämmande synpunkter. Samma mätning visar att 56 procent anser att partierna ska samarbeta med Vänsterpartiet. Något fler säger nej till samarbete med SD (39 procent) än med V (33 procent) (SvD 15/1). Det intressanta är således att en större andel faktiskt vill ha samarbete med de så kallade ytterkantspartierna än som är emot. Ändå sluts en pakt med motsatt syfte.

När det övergripande målet för nästan samtliga partier har blivit att utestänga SD från inflytande har en osund princip etablerats. Oavsett vad man tycker om SD:s eller V:s historia, eller samtid för den delen, bör man fundera på om det är principiellt rätt att så många väljares röster ska diskvalificeras från demokratiskt inflytande. Ett inflytande som de nämnda partierna har fått av väljarna, inte av de andra partierna. Om man är osäker bör man fundera på hur man skulle ha resonerat om man själv tillhört ett parti som hanterats enligt så tveksamma principer.

Som huvudregel bör alla partier i en demokrati vara beredda att förhandla och kompromissa med alla andra partier som man sakpolitiskt kan komma överens med. Det demokratiska styrelseskicket syftar till att under fredliga former erbjuda olika åsikter, idéer och perspektiv en möjlighet att brytas mot varandra. Det innebär givetvis inte att man måste vara lika villig att samarbeta eller ge alla partier lika mycket inflytande. Att respektera denna ordning, bortom vad som kan sammanfattas i en högtravande portalparagraf, kan i praktiken vara svårt. Men vad är alternativet?

Hur illa jag än tycker om forna nazister och kommunister så känns nuvarande upplägg principiellt fel av precis samma anledning som Decemberöverenskommelsen (DÖ). Vidare är det fel att, som C och L, hävda att de är oppositionspartier när de ingår i regeringsunderlaget och har förhandlat fram den politik som ska föras. Det är att vilseleda kring den i en demokrati så centrala oppositionsrollen.

Fel är också att, som V, påstå att partiet kommer att fälla den regering som man nu har släppt fram om den för den politik som den röstats igenom på av kammaren. Lika fel är det att påstå, som C och L gör, att man kommer att fälla regeringen om den inte håller sig till överenskommelsen. De sista två påståendena är dessutom inkonsekventa eftersom de förutsätter M:s, KD:s och SD:s stöd - ett stöd som man gjort ett stort nummer av att man ej vill ha. Så varför skulle Löfven känna sig det minsta orolig?

Sverige har nu äntligen en regering. Det är bra. Centern och Liberalerna har fått med sig Socialdemokraterna på en rad viktiga liberala reformer (bra!) och desto fler utredningar om andra liberala reformer (kan bli bra!). Det kunde på det stora hela ha varit värre. Men det räcker inte att det kunde ha varit värre. Anledningen till överenskommelsen är att de fyra partierna, plus V som välsignat den oheliga alliansen, vill stoppa SD:s potentiella inflytande.

Om konstellationen håller under hela mandatperioden kommer den att lyckas med sitt uppsåt, den vinner så att säga slaget. Men vinner den det långsiktiga kriget, det vill säga, kommer SD att sluta växa eller rentav krympa tack vare uppgörelsen? All empiri talar emot detta, liksom de opinionsmätningar som kommit de senaste dagarna som, tvärtom, visar på en ökning för SD och ett stort tapp till en placering under riksdagsspärren för L och MP.

Demokrati bygger på tillit, maktväxling och representativitet. För att styrelseskicket ska behålla sin legitimitet i majoritetens ögon får det inte råda några som helst tvivel om att meningsmotståndarna behandlar varandra med respekt och att samma spelregler gäller för alla. För trovärdighetens skull spelar det således roll om väljarna först röstar bort Stefan Löfven och sen ändå får hålla till godo med samme Stefan Löfven fyra månader senare. Varför då rösta alls?

I de forna kommunistiska länderna fanns ett populärt skämt som löd: "Vi låtsas arbeta och ni låtsas betala oss". Efter den här regeringsprocessen är parallellerna uppenbara.

TEXT : Alice Teodorescu







  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post217

Detta - får vi inte TÄNKA!

PolitikPosted by Leo Thu, December 13, 2018 10:33:04


“Medborgarna vilseleds genom fokus förflyttning – en medveten strategi för att dölja problemen”



Nej, Sverige har inte alltid sett ut som det gör idag. Tvärtom har samhället radikalt förändrats till det sämre på kort tid, trots att mainstreammedier och politiker anstränger sig för att övertyga medborgarna om att läget är under kontroll. Att dupera människor genom att rikta fokus på budbärarna och smutskasta dem istället för att erkänna de verkliga problemen i landet, är dock ett konstgrepp som tyvärr alldeles för många låtit sig vilseledas av. Författaren Eva-Lisa Dezmin skriver idag om lömsk desinformation och vill ha svar på en rad relevanta frågor. Bara genom att ärligt erkänna problemen kan en förändring till det bättre ske.

Djävulens största trick var att övertyga världen om att han inte finns.” Citatet är välanvänt, även om de flesta kanske känner igen det från filmen De misstänkta. Talesättet innebär att man lurar någon att denne har fel i sin uppfattning, eller överreagerar, genom att istället rikta fokus på något betydligt mer harmlöst och utse det som en större fara. På så vis kan den verkliga ondskan fortsätta verka ostört i det tysta.

Det är exakt vad etablissemanget ägnar sig åt när de hävdar att alla som kritiserar den förda invandringspolitiken är rasister eller högerpopulister och att det egentligen inte finns några problem med invandringen, det är ”fascisterna” som är problemet. Detta trots all nyhetsinformation som dagligen presenteras i olika medier och på diverse digitala plattformar. Det spelar ingen roll hur mycket statistik som plockas fram, eller hur många händelser som radas upp, meningsmotståndarna har som sitt främsta vapen att statistiken inte stämmer, eller att Sverige alltid har sett ut så här. Men det finns statistik och Sverige har inte alltid sett ut så här, för om det hade gjort det skulle ingen reagera på förändringarna. De har förvisso skett lite i taget, men ser vi tillbaka bara 20 år och jämför med nu, tror jag de flesta kan se vilka enorma omställningar landet erfarit. Att dupera människor genom att rikta fokus på budbärarna och smutskasta dem istället för att erkänna de verkliga problemen i landet, är ett konstgrepp som tyvärr alldeles för många låtit sig vilseledas av.

Därför är det hög tid att ställa en rad frågor kring problemen, som enligt politikerna och mainstreamjournalisterna, inte finns eller åtminstone är alltför oansenliga för att uppmärksammas. Nedanstående tio punkter är busenkla att svara på om de endast är imaginära påfund och åsikter utan förankring i verkligheten. Om alla frågor har svaret: ”Det stämmer inte”, eller ”Det är inget problem”, erkänner jag att jag levt i en villfarelse de senaste två decennierna. Men då vill jag också ha en grundlig motivering till varför det inte stämmer och varför det inte är något problem.

1. Varför är vapenamnestin plötsligt så viktig, samtidigt som illegala vapen okontrollerat flödar in i landet? De kriminella bryr sig ju inte om någon amnesti, så vem förlorar på att lämna in vapen som de egentligen inte får ha?

2. Varför minskas polisens resurser och befogenheter, samtidigt som våldet mot medborgarna ökar (granatattacker, sprängningar, skottlossningar, fler våldtäkter, gruppvåldtäkter, rån, etc)? Och varför tycks svaret på detta vara att folk får stanna inomhus i den mån det går, eller att ordningsmakten ska grilla korv med buset i hopp om att få dessa på bättre tankar? Vilka vinner på att polisen tappar kontrollen?

3. Varför åläggs inte migranterna några skyldigheter att göra rätt för sig när vi redan nu kan se vad en kravlös flyktinginvandring innebär ekonomiskt? Vilka gynnas av det här?

4. Varför ska vi ta in ännu fler olönsamma människor, när sjukvården och skolorna redan går på knäna och vårdköerna och bostadsköerna växer? Och varför ska sjukvård och tandvård vara gratis endast för den som illegalt uppehåller sig i landet och aldrig betalat någon skatt, medan den som betalat skatt debiteras fullt pris?

5. Varför tillåts den som sökt skydd i Sverige att återvända hem på semester? Är man så trygg i landet man flytt ifrån, kan man väl stanna där och bostaden man fick när man gick före i bostadskön, får istället gå till någon som studerar, eller varför inte till en fattigpensionär.

6. Varför bestraffas inte den som farit med oriktiga uppgifter kring sin ålder eller sin identitet? Att ljuga för myndigheter är faktiskt brottsligt. Åtminstone för oss som redan bor här och betalar skatt. Varför är lagen inte lika för alla?

7. Varför utvisas inte grovt kriminella invandrare när de suttit av sitt straff? Vad ska de bidra med när de kommer ut, menar man? Med stor sannolikhet är deras enda insatser i samhället när de friges, mer kriminalitet som drabbar oskyldiga. Och varför ska man gulla med återvändande jihadister, samtidigt som man lägger tid på att gå efter någon individ som skrivit av sig sin frustration på nätet, bara för att denne använde några illa valda ord eller dåliga formuleringar?

8. Varför tvingas medborgarna och svensk lag att anpassa sig till folk som kommer hit? Varför är våra traditioner och vår kultur så förnärmande att man inte kan acceptera den, om man nu valt att komma hit? Vilka är förlorarna här? Och vad är baktanken med detta?

9. Varför undertecknar Sverige FN:s flyktingavtal när vi redan har stora problem med just migrationen? Det är kanske inte så konstigt om folk börjar undra vilken agendan egentligen är.

10. Varför riktas resurser och varför ägnas så mycket tid åt att smutskasta de som uppmärksammar ovanstående punkter, istället för att ta tag i problemen och orättvisorna? För om problemen inte finns, hade det jag radat upp endast varit vanföreställningar i mitt eget huvud. Det i sin tur hade inneburit att jag varit helt ensam i min uppfattning, vilket jag inte är.

Djävulens största trick var att övertyga världen om att han inte finns. Och vi som genomskådat bluffen sedan länge, har blivit påminda om att han även sitter i detaljerna (och kanske hos Risk Dags Buset också).

Den första lösningen på problemet är nämligen att få majoriteten att inse vilket det påtagligaste hotet är, något som visat sig vara lättare sagt än gjort. Först då får vi politiker som styr landet i rätt riktning. Det i sin tur är en förutsättning för att förändringen ska kunna ske på demokratisk väg.

EVA-LISA DEZMIN

Eva-Lisa Dezmin, 47, är författare i Swedunce!

Bildresultat för image: EVA-LISA DEZMIN



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post216

PROVOKATION

PolitikPosted by Leo Thu, December 06, 2018 16:59:04
Detta ÄR en PROVOKATION - mot Makteliten - men Hjärtekramar för FOLKET

Tappar vi känslan för vårt samhälleliga ansvar på grund av att vi inte förstår systemen – och därmed har allt svårare att känna gemenskap i annan mening än som undersåte till något komplext och obegripligt – har vi lättare att falla för auktoritära ledare också om de har ondskefulla, rent av rasistiska och nyfascistiska, avsikter. Jag är övertygad om att det inte ”bara” är ökande sociala och ekonomisk klyftor som ger extremhögern luft under vingarna. Utan också känslan av utanförskap som uppkommer när man inte förstår systemen.

Begreppet ”demokrati” kan ha onekligen olika innebörd, det har vi ju sett i länder som Tyska demokratiska republiken (Östtyskland hette så officiellt) eller Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea heter så officiellt). I mer anständiga länder kan den politiska demokratin vara av två huvudinriktningar: direkt demokrati eller representativ demokrati. Direkt demokrati – som exempelvis handuppräckning på torgen i antikens Grekland eller i form av folkomröstningar i schweiziska kantoner – har, hur trevligt den än kan tyckas vara, lagts på hyllan i de flesta nationer. Istället har representativ demokrati blivit det normala i länder som inte är diktaturer.

Inom ramen för den representativa demokratin kan man finna allt från elitdemokrati eller diskursiv demokrati. Elitdemokrati utgår från att samhället är så komplext att det krävs experter för att förstå det. Medborgarna roll blir att rösta på partier - eller om man skall vara elakt: eliter - med jämna mellanrum. Diskursiv demokrati innebär tvärtom att medborgarna är aktiva, intresserade och antas begripa sig på systemen. För det krävs ett aktivt medborgarskap, en inbjudan från de politiska eliterna att inte bara lyssna på oneliners, ta del av politikerdueller i Agenda, enminutersinlägg i Expressen-TV eller få färdiga tankar serverade av kommenterande experter som berättar vad just politikerna sagt och menat. Eller än värre, politiska ledare som i valdebatters slutrond tittar rakt in i kameran och säger: ”Lita på mig”. När hen borde sagt: ”Tänk själva!”

Vi kan väl, handen på hjärtat, vara överens om att vi närmat oss elitdemokratin trots flödet av åsikter inom de små nätbubblor som förekommer. Det är en farlig utveckling.

För att ta sitt ansvar krävs vanligen att man åtminstone känner sig inbjuden. Hur inbjuden känner man sig när de system man är beroende av, eller har rättighet till, är så komplexa och svårgreppbara att experter, coacher, mellanhänder krävs för att förklara och leda rätt? Ibland, när den sidan sätter till, får jag en känsla av att eliterna gillar system som får ”vanligt folk” att känna sig lite dumma. Kanske är det som Andreas Cervenka påpekat i en intervju om det ekonomiska systemet - med alla sina finansiella instrument som tappat all förankring i den reella verkligheten: desto mer komplext och krångligt det uppfattas, ju mer kan ”experterna”, ta betalt för att lotsa. Är det populistiskt att hävda det? Är det rent av populism att tala om förståelsesamhälle?

De system som tjänat oss väl under många år har blivit så komplexa och sårbara - och så föga anpassade för det nya samhälle som växer fram - att vi borde börja samtala om hur vi skall röja upp i den systemsörja vi nu lever med. Målet borde vara ett förståelsesamhälle. Förståelse för hur systemen fungerar är grunden för att medborgarna skall känna tillit. Och för att demokratin skall fungera. Vi behöver helt enkelt rensa, förenkla och förtydliga. Skapa mer robusta system. Mindre sårbara. Mindre utrymme för mygel. Som myndigförklarar medborgare, ökar friheten men också ökar förutsättningarna att kunna behålla välfärdssamhället

De politiska partierna borde ta sig tid att föra samtal med medborgarna om detta istället för att vara helt uppslukade av att lappa och laga i system som sett sitt bäst-före-datum. Det behövs ett totalt omtag. Och, hör och häpna, det behövs systemförändringar som av kritiker kommer att kallas populistiska.

För att nå ett förståelsesamhälle måste vi nog byta ut flera av de system vi lever med idag.

Skattesystem - låt de första 120 000 kronorna av årsinkomsten på arbete och pension bli skattefria. Finansiera främst genom att rensa kraftigt i Skatteverkets avdragslexikon (inkl räntedavdrag och reseavdrag), genom införande av sådant som är vanligt i andra länder: förmögenhetsskatt, arvsskatt samt breddad skatt för juridiska personer (bolag).

Trygghetssystemen (det finns nästan 50 olika förmånsslag) bör ersättas av mer generellt, transparant, och administrativt lätthanterat system i form av någon variant av medborgarlön. Allt fler kommer att pendla mellan jobb, studier och så kallad arbetslöshet.

Den sentida globaliserade kapitalismen måste tyglas och det ekonomiska systemet rensas från finansiella instrument som tappat all förankring i den reella verkligheten. Det nuvarande ekonomiska systemet är såväl alltför komplext som "kreativt" för såväl sitt eget som samhällets bästa. Vi har att välja på att antingen låta det kollapsa, med enorma följder för människor, eller brytas oss loss från det och återvinna en ny tids blandekonomi där friheten för kapital begränsas.

Det borde vara den här typen av frågor de som idkar regeringsförhandlingar borde ägna sig åt, inte gå i motsatt riktning vilket nu tycks vara fallet. (

PS! Hannah Arendt är den av mina husgudar som påpekade att människan i grunden är en politisk varelse och att vi alla som individer har ett ansvar för den offentliga sfären, det kollektiva, genom såväl beslutsfattande som socialt uppförande.

När vi som individer glömmer bort detta – eller att normer fjärmar oss från sådant som ligger utanför den privata sfären – tar vi inte vårt ansvar. Vilket riskerar att leda till en förfärande och rent ondskefull utveckling. Hanna Arendt tar Nazityskland som exempel. Utifrån detta byggde hon sin väv om att ondskan är något som kan bli en del av oss alla när vi av intellektuell lathet lyder auktoriteter, springer i flock, följer med strömmen, inte vill uppfattas som anomalier när normen förskjuts till det absurda, eller till slut rent av ondskefulla.

Text. Birger Schalug

Föreläsning kan bokas april - maj 2019: schlaug.provoka@gmail.com

  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post215

Annie Högmod-Hybris

PolitikPosted by Leo Mon, December 03, 2018 10:09:38




Denna text borde leda till DEBATT.... MEN - det gör den inte!

Det är nu 80 dagar sedan svenska folket gick till val och valde nya riksdagsledamöter för de kommande 4 åren. Efter valet samlade sig M, KD, L och Cp och röstade med stöd av SD gemensamt bort den sittande regeringen, varefter landet gick in i en regeringskris. Observera att alla de övriga partierna tacksamt tog stöd av SD för att kunna avsätta Stefan Löfvens regering.

. Hon påstår sig nu efter 80 dagars intrigerande, på vissa villkor vara beredd att stödja Löfven som hon tidigare varit med om att avsätt med stöd av SD. Den fråga man måste ställa sig är varför hon inte direkt efter valet erbjöd sig att stödja Löfvens fortsatta regeringsinnehav om han uppfyllde samma villkor? Varför 80 dagars meningslöst intrigerande?

Jag har en hypotes om en orsakskedja som går några år tillbaka.

Sedan Anna Kindberg Batra tagit över som moderatledare efter Fredrik Reinfeldts snöpliga valförlust 2014 fortsatte moderaterna att backa i opinionen, vilket oroade ledande personer i finansvärlden. Man hade förväntat sig att opinionen skulle vända efter att Löfven bildat sin svaga regering med stöd av Decemberöverenskommelsen.

Men den vändningen kom inte, varför man började misströsta om en kommande alliansregering ledd av Batra. Golvet rycktes undan under henne. Blicken riktades då istället mot Centerpartiets ledare Annie Lööf som seglade upp i stark medvind i opinionen. Hon var därtill en svuren anhängare av det globala politiska program som den internationella finansvärlden lobbat för i decennier. För den internationella finansvärlden var hon en idealkandidat till statsministerposten.

Strategin från finansvärlden blev mot denna bakgrund, att istället för Batra backa upp Lööf. För att säkra henne för sina politiska mål bjöds hon som brukligt in till ett möte sommaren 2017 med den slutna globalistiska lobbyorganisationen Bilderberggruppen. Den som höll i inbjudan var sannolikt Jacob Wallenberg som sitter i lobbygruppens styrelse. Vid detta möte fick Lööf möjlighet att frottera sig med några av världens mest förmögna finansmän. Det visade sig inte svårt att få Lööf att lojalisera sig med de rikaste av de rikas mål och syften. Man lyckades till och med få henna att låta sig inväljas i en annan av globalisternas slutna lobbygrupper – den Trilaterala kommissionen.




Umgänget med detta rika och mäktiga sällskap blev sannolikt för mycket för den unga Annie Lööf. Hennes självbild svällde upp och hon drabbades av vad som nog bäst kan beskrivas som storhetsvansinne. Hon såg sig som utvald av världens mäktigaste finanselit till att leda Sverige.

Med ett kraftigt uppblåst självförtroende stormade hon sedan in i den svenska politiska debatten. Det är bara att gå tillbaka ett år och studera hennes uppträdande i bland annat partiledardebatter, så förstår ni vad jag menar.

För Jacob Wallenberg och de övriga Bilderbergarna blev nog valet en besvikelse. Deras statsministerkandidat fortsatte inte att segla uppåt i opinionen som planerat utan hennes parti pös ihop till bara 8 procent, knappast ett tillräckligt underlag för en blivande statsminister. Problemet är dock att Annie Lööf själv inte insett detta, utan fortfarande ser sig själv som utvald.

För att kunna nå statsministertaburetten måste Lööf alltså till att börja med få bort Löfven från den stolen. För det ändamålet tog hon stöd av SD och den övriga alliansen.
Eftersom Moderaterna var näst största parti gick budet att bilda en ny regering till deras partiledare Ulf Kristersson. Kristersson var beredd att utnyttja ett passivt stöd från SD på samma sätt som man gjort när man avsatte Löfven. Eftersom Lööf ju inte var intresserad av att låta Kristersson bli statsminister markerade hon att nu var det slut med att ta stöd av SD. Hon lyckades locka med sig den vilsegångna Björklund i Liberalerna och röstade nu emot allianskollegan Kristersson.
Efter detta svek mot Kristersson erbjöd Lööf planenligt sig själv som regeringsbildare. Hon tvingades dock tillfälligt att erkänna att hon inte lyckats få ihop något regeringsunderlag och skyllde detta på att de två partier som är två-tre ggr större än Centern, självklart ansåg att det var något av dem som skulle utse statsminister
Nu gör hon detta falska utspel, där hon låtsas kunna stödja en ny Löfvén-Regering på vissa villkor. De villkor hon satt upp är att socialdemokraterna skall ge upp i stort sett alla sina hjärtefrågor. Detta för att vara säker på att Löfven skall tvingas tacka nej hur gärna han än vill komma tillbaka.

När Löfven planenligt tackat nej går så bollen tillbaka till alliansen, som inte längre är en allians. Lööf kommer i det läget att säga sig gå med på att de fyra partierna på nytt försöker bilda en regering, men hon kommer då att kräva att Miljöpartiet skall ingå i den regeringen. Och vips så kommer Miljöpartiet att säga att det kan vi tänka oss på ett villkor. Nämligen att man inte utser en moderat statsminister utan att Lööf blir satsminister.

Så nu vet ni varför den här regeringsbildningen kommer att ta över 100 dagar. Orsakerna är en ung oerfaren partiledare som drabbats av totalt högmod och bara bryr sig om sin egen egotripp och struntar i hur det går för Sverige. De kretsar i finansvärlden som blåst upp den unga damen har nog anledning att rannsaka sitt oskickliga agerande. De är medansvariga till landets allvarligaste regeringskris någonsin.

Text: Lars Bern







  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post213

SD och FN.s Migrations Ök

PolitikPosted by Leo Sat, November 17, 2018 13:15:52


I över tio år har strategin gått ut på att frysa ut och isolera Sverigedemokraterna och i tio år har den strategin lett till att partiet vuxit ännu mer. Är det målet? Det är allvar nu, för att använda centerspråk, skriver Alice Teodorescu.

Efter att Ebba Busch Thor (KD) argumenterat för varför hennes parti skulle lägga sin röst på Ulf Kristersson (M) under onsdagens historiska statsministeromröstning applåderades det på sina håll i riksdagen. TV-kameran svepte under några sekunder förbi en svartklädd, märkbart obekväm, Annie Lööf (C) som inte applåderade. Det är sannolikt första gången som en borgerlig politiker möts av ett så demonstrativt avståndstagande från en annan borgerlig politiker. Men från och med nu knappast den sista.

Onsdagen den 14 november är en sorgens dag för alla oss som på riktigt inte ville se SD växa ytterligare. Till syvende och sist är det inte riksdagens partier som ger SD inflytande utan väljarna. Det finns ett tydligt samspel mellan de övriga partiernas agerande och väljarnas beslut att ge SD just ökat inflytande.

Tittar man tillbaka är tendensen tydlig: I valet år 2002 samlade SD 76.300 röster, i valet år 2006 162.463 röster och år 2010 330.610. Det senare motsvarande 5,7 procent vilket gav SD en plats i riksdagen. Fyra år senare uppnådde partiet ett valresultat på 12,86 procent och i höstens val landade det på 17,53 procent. Hur kan en sådan exceptionell ökning inträffa? Vad hände under dessa år?

I början av 2000-talet började integrationsproblemen bli allt synligare även om dessa då primärt kunde skönjas kring de större städernas förorter. Ändå talades det relativt lite om saken, även om försök gjordes av exempelvis dåvarande Folkpartiet (dagens Liberalerna) som lanserade sitt famösa språkkrav. Åren gick och Sverige fortsatte att ta emot många asylsökande, samt inte minst deras anhöriga, och gick därmed stick i stäv med andra jämförbara länder i EU som hade en betydligt mer restriktiv linje. Men tystnaden från politiskt håll var kompakt.

Under mandatperioden 2006-2010, när SD:s tillväxt i opinionen blev uppenbar, började de dåvarande partiledarna Mona Sahlin (S) och Fredrik Reinfeldt (M) att kasta SD-kortet på varandra. I riksdagens partier förstärktes föreställningen att migrationsrelaterade problem, oavsett om de handlade om utrikes föddas arbetslöshet eller hedersvåld, skulle ignoreras.

Tesen var att diskussion i dessa frågor per automatik skulle komma att gynna SD. Därmed etablerades en ordning som innebar att ju mer SD växte, ju fler reella problem de påtalade, desto tystare skulle alla andra vara. Problemet var bara att allt fler väljare såg samma problem. När endast SD påtalade dem gavs väljarna inget annat partipolitiskt alternativ, vilket ledde till att de växte än mer. Och eftersom de växte vågade ingen annan närma sig frågorna av rädsla för att anklagas för att fiska i grumligt vatten och efterapa SD.

När partiet väl kom in i riksdagen år 2010 slöt Alliansen och Miljöpartiet en migrationsöverenskommelse, i syfte att isolera partiet och kringskära dess möjligheter att utöva det inflytande väljarna gett det. Under hela mandatperioden intensifierades brunsmetningen av de som såg samma problem som SD, oavsett vilka lösningar de angav. Till och med dåvarande migrationsminister Tobias Billströms (M) försök att diskutera hur många människor Sverige kunde ta emot och samtidigt behålla en anständig nivå på välfärden angreps offentligt - inte minst av den egna chefen, tillika Sveriges dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

Efter valet år 2014 slöts Decemberöverenskommelsen, återigen i syfte att isolera SD och kringskära dess möjligheter att agera i den vågmästarroll som väljarna givit. Under mandatperioden 2014-2018 stramade den rödgröna regeringen upp migrationspolitiken. SD fick i mångt och mycket rätt ifråga om verklighetsbeskrivningen. Någon ursäkt till de väljare som drivits bort från de etablerade partierna, för att de uppmärksammade verkligheten innan det ansågs opportunt att göra det, kom dessvärre aldrig.

Nu skriver vi november år 2018 och Sverige står fortfarande utan regering som en direkt följd av de låsningar som uppstått på grund av partiernas oförmåga att förhålla sig till SD. Återigen har flera partier gjort isoleringen av SD till sitt främsta existensberättigande. Det talas om samlingsregeringar, blocköverskridande lösningar mellan alla utom SD och V, om att C och L ska bilda regering med MP. Allt för att kringskära SD:s möjligheter att utöva det inflytande som numera över en miljon (!) väljare gett partiet.

Det är fullkomligt absurt! I över tio år har strategin gått ut på att frysa ut och isolera och i tio år har den strategin lett till att SD vuxit än mer. Slutsatsen - för den som verkligen vill stoppa SD från inflytande långsiktigt och inte bara posera med sitt motstånd för att vinna kortsiktiga, symbolpolitiska ryggdunkningar - blir således att utfrysning liksom ignorans av verklighetens problem enbart leder till att SD växer. Är det målet?

För den konspiratoriskt lagde framstår det nästan som att man, medvetet eller ej, göder SD för att kunna mobilisera de egna i en uppdiktad kamp mellan gott och ont.

Men det som nu sker är ingen lek. Det är allvar nu, för att använda Zenterspråk.





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post210
Next »