Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Lars Åberg - Sverige dog!

Life in BalancePosted by Leo Tue, July 11, 2017 17:34:06



GÄSTKRÖNIKA

Jag växte in i tryggheten; föddes på 50-talet, var tonåring på 60-talet, blev samhällsgranskande journalist på 70-talet. Mina barn gick på 80- och 90-talen i den närmaste skolan eftersom ingen vi kände hade börjat fundera över vilken skola som annars skulle vara bäst för dem. Det fanns ännu inga uniformerade vakter på sjukhuset eller vårdcentralen. Vi litade på att allting fungerade.

Vi kunde skratta åt devisen om ”Ökad jämlikhet” eftersom den var så språkligt och intellektuellt otymplig, men vilade samtidigt trygga i förvissningen om att Sverige hörde till de mest jämlika och jämställda samhällena på jorden.

Vi kände oss hemma i det svenska. Den svenska moderniteten och strävan efter rättvisa – även globalt – var vår egen. Det kollektiva blev det individuella. Den enskildas frihet förutsatte en beskyddande stat; i svaga eller repressiva stater är individen utlämnad. Henrik Berggren och Lars Trädgårdh skulle senare komma på ett passande begrepp: statsindividualism.

Jag har många gånger blivit påmind om hur den socialdemokratiska välfärdsstaten syftade just till detta, att befria individen från gamla beroenden. Rörelsen förutsatte folkbildning och studielånen öppnade universiteten. Tendensen förstärktes paradoxalt nog av 60- och 70-talens protest- och alternativrörelser, som sina kollektivistiska paroller till trots handlade om individuell frigörelse och, särskilt i sin amerikanska tappning, gynnade en accelererande livsstilskonsumism.

Svenskarna har sedan dess blivit duktiga på att också gissla sitt eget samhälle, det som så många andra runtom i världen har beundrat och sökt sig till från krigshärjade, dysfunktionella länder. Självförebråelse hör hemma i det demokratiska tänkandet, men kan slå över i ett slags masochistisk verklighetsflykt.

Själv brukar jag i polemik med dem som pratar om strukturell rasism och diskriminering beskriva det svenska systemet som strukturell välvilja. Det är sannolikt så välvilligt att det inte riktigt har förstått hur verklig motvilja, eller diskriminering, ser ut.

Vi valde en gång, i Sverige och liknande länder, att lägga skattepengarna på skola och sjukvård i stället för soldater på gatorna. Men den mänskliga omsorgen, den humanistiska tanken, urholkas i den nya otrygghet som blivit en del av vår vardag.

Nu blickar jag ner i det dystra tomrum som utgör mitt pensionsbesked efter ett fyrtiofemårigt yrkesliv som journalist. Jag har i vuxen ålder alltid arbetat och betalat skatt till det svenska systemet. Jag har varit en engagerad samhällsmedborgare såväl i praktiken som i debatten. De som har försökt sko sig har jag tyckt illa om och jag har försvarat fördelningspolitik och stöd till dem som behöver detta.

När jag nödgas inse att systemet inte kommer att ta hand om mig på samma sätt som jag tagit hand om systemet skriver jag till Pensionsmyndigheten och frågar hur det är tänkt att jag framöver ska kunna försörja mig. Jag får svaret att jag kan söka bostadstillägg. Dessutom får jag veta att ingen kan säga hur pensionen blir om ett år eller om fem år. Det beror på ekonomin. Det beror på hur mycket skatt som betalas in. Det otillräckliga kan mycket väl bli ännu otillräckligare.

En legendarisk amerikansk chefredaktör, Gene Roberts, sa när jag träffade honom vid hans övergång från Philadelphia Inquirer till New York Times att journalister i allmänhet är dåliga på att fånga upp och beskriva långsamma skeenden. Han nämnde the white flight till förstäderna och medborgarrättsrörelsens framväxt som exempel på rörelser i samhället som medierna reagerade på först när allting var uppenbarat. Så småningom skrev Roberts en utmärkt bok, ”The race beat”, om den journalistiska bevakningen av den amerikanska Södern på 50- och 60-talen.

När förändrades Sverige? Hur har den gradvisa förskjutningen speglats av medierna?
Tron på statsindividualismen är förmodligen kraftigt försvagad medan ökande resurser har investerats i den strukturella välviljan. Det är som om den frigörande kraften i det socialdemokratiska projektet i stora stycken gått förlorad och ersatts av rejäla doser missmod och misstro. Tilliten, det svenska samhällets paradgren, är inte vad den en gång var.

Ingen kan dock påstå att svenskarna är rädda för förändring. Trogna sina modernitetsideal har de utan att visa entusiasm accepterat EU-medlemskap och överenskommelser om sänkta pensioner och generös migrationspolitik. Detta har förändrat landet, samhället och systemet utan att någon kan peka ut exakt när ett nytt tillstånd ersatte det gamla.

För äldre socialdemokrater var arbetslinjen självklar. Utan den skulle det svenska systemet aldrig ha kunnat konstrueras. Det fanns inom arbetarrörelsen en skötsamhetskultur som många i dag säkert ler åt, men som lade grunden för det liv – den trygghet, den gratis utbildning, den sociallagstiftning – som de leende kunnat dra sådan nytta av. Föga kunde de äldre ana att en del av deras barn och barnbarn skulle betrakta strävan efter självförsörjning som reaktionär eller rentav diskriminerande.
De kunde över huvud taget inte föreställa sig hur snabbt världen och Sverige skulle förändras efter Berlinmurens fall och antikolonialismens klädbyte från nationalistisk socialism till global religiös fundamentalism.

Kanske kan man säga att den globalisering vi lever med samtidigt har lett till en sammanhangslöshet, som det skulle krävas en väldig massa god journalistik för att bringa reda i. Men tvärtom avlövas de traditionella medierna, åsiktsbildningen likriktas och i de medier som kallas sociala lyssnar de flesta mest på röster som säger sådant de redan tror sig veta.

Borde inte journalistik vara nyfiken snarare än bekräftande?
Den frågan har jag burit med mig in i det nya segregerade samhället medan det fått allt mörkare konturer. Vi har varit vana vid överblick, kontroll och planering, och så måste vi nu åter ställa grundläggande frågor. Vad ska vi ha detta samhälle till? Hur ska det se ut där våra barn växer upp? Varför är det viktigt att tänka fritt?

När människor inte längre anser sig dela tillhörighet blir vägen tillbaka mycket lång. Man ser om sitt eget hus, lägger sig inte i, lär sig att tolerera sådant man innerst inne tycker illa om, och ger upp alla förhoppningar om att politiker och myndigheter ska utföra det som en gång förväntades. Det är sannolikt att vi får vänja oss vid mer av godtycke, korruption och inflytande via hot om våld.
Ställ frågan: Vem styrde staden för trettio år sedan? Vem bestämmer i dag? Hur ser den informella makten ut, i gatubilden, i kvarteret, i den offentlighet dit vi alla förväntas betala skatt?

Jag växte in i tryggheten och blir nu äldre i den nya otryggheten. Man kan hävda att detta är åldrandets naturliga process – samhällsförändrarens omvandling till samhällsbevarare – men det är också fullt möjligt att det som nu sker är helt nytt och därför behöver beskrivas i nya termer av politiker, medier och en allmänhet som ännu inte funnit orden för detta.

LARS ÅBERG är journalist och författare.

info@larsaberg.se




Vi är alla - lurade!

Life in BalancePosted by Leo Sat, July 08, 2017 23:11:46

Teodorescu i GöteborgsPosten 2017-07-08: Betala för havsutsikt - få fönsterlöst!

Antingen får staten bli bättre på att fokusera på sina kärnuppgifter eller så får man vackert erkänna att man inte klarar av att uppfylla sin del av avtalet.

När man ringer till kvinnokliniken i Mora efter klockan 16.00 en vardag finns det ingen barnmorska eller gynekolog att tillgå, varken där eller på akuten. I stället hänvisas man till Falun med sina besvär. Dit tar det omkring en timme och tjugo minuter. Samma dag som jag erfar detta läser jag återigen om det ansträngda läget på många av landets neonatalavdelningar.

I exempelvis Uppsala har platsbristen lett till att Akademiska sjukhuset tvingats skicka familjer som väntar barn till Åbo i Finland. Sektionschefen i Uppsala påpekar att födelsetalen i Sverige ökat med 30 procent samtidigt som neonatalavdelningarna resurssätts på samma vis som för 15 år sedan (SVT 6/7). När SVT Nyheter ringer runt till 13 av landets sjukhus som erbjuder neonatalvård anger åtta stycken att det råder platsbrist och att läget är pressat.

Svensk sjukvård dras med enorma problem som inte är semestertidsrelaterade eller avgränsade till specifika specialistområden. Enligt Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren började man larma om kaoset redan på 1990-talet. I en intervju säger hon: ”Det är ingen myt. Och det har bara blivit värre. (…) Behoven är större i dag, men vårdplatserna är färre samtidigt som vi inte har någon fungerande primärvård eller specialiserad öppenvård. Man brukar kritisera aktiebolagen för kvartalshysteri, men det är samma kortsiktiga tänk inom vården.” (SvD 27/6).

På knappt tio år har antalet vårdplatser i Sverige minskat med omkring 10 procent, från 21.300 till 18.800. Vi har gått längst i världen med att dra ned på vårdplatserna samtidigt som Sverige under 2016 hade den största folkökningen sedan år 1861 och populationen som helhet blir allt äldre.

Men det är som bekant inte bara inom vården som problemen inte längre går att maskera. I ett reportage i Expressen skildras hur en enda polisbil bevakar hela Dalsland, ett område stort som hela Storstockholm. Polisen larmar om att de tvingas ignorera brott vilket resulterat i att dalslänningarna börjat bygga egna utryckningsfordon. I vissa glesbygdskommuner finns det numera fler anställda på Systembolaget än hos Polisen.

Men polisbristen, med dess konsekvenser i exempelvis outredda brott, är på intet vis enbart ett glesbygdsfenomen. Av siffror som SvD begärt ut från Polismyndigheten framgår att Polisen varje dag lägger ned 13 ärenden om försök till våldtäkt eller fullbordad våldtäkt. Bara i år har 1886 ärenden lagts ned. En polis i södra Sverige konstaterar att utredningar om våldtäkter prioriteras ned och att ärendena läggs på hög, oöppnade (16/6).

Under Almedalsveckan som avslutas i morgon har alla partiföreträdare lagt huvudet på sned och allvarsamt, om än i olika ordalag, konstaterat att klyftorna i samhället växer. Det är så dags. Det är skandalöst att vi betalar och betalar, men får mindre och mindre tillbaka. Antingen får staten bli bättre på att fokusera på sina kärnuppgifter, jaga förluster i stället för vinster, och börja prioritera bland utgiftsposterna eller så får man vackert erkänna att man inte klarar av att uppfylla sin del av avtalet (även kallat samhällskontraktet) och därmed genast sluta lägga beslag på människors hårt förvärvade slantar och i stället låta oss själva bekosta den välfärd vi behöver. Det är helt orimligt att vi ska betala två gånger, en gång till staten och därefter en gång till för en privat lösning som ska kompensera för det staten inte förmår leverera.

Politiker, av alla kulörer, måste sluta skylla på varandra – ni har gemensamt bidragit till utvecklingen och ni har ett gemensamt ansvar för att hantera konsekvenserna. Är det verkligen så mycket begärt att de som byggt och som varje dag bygger det svenska samhället, oavsett var i världen vi föddes, ska få känna trygghet, ha tillgång till bästa möjliga utbildning, omsorg och vård, oavsett var i landet vi bor, oavsett om vi är pensionärer eller gymnasister, varvsarbetare eller journalister? Så länge vi betalar skatter på svensk nivå har vi rätt att förvänta oss just detta.

Annars har vi blivit lurade.




Acceptans - vad är det?

Life in BalancePosted by Leo Fri, May 12, 2017 11:34:42


Acceptans - vad är det?

Jag läste i en tidningskrönika om begreppet acceptans...

Författaren menade att det kunde leda till passivitet.. MEN, det är enligt min mening att helt missförstå vad det handlar om....

Acceptans är som jag ser det motsatsen till dömande - FÖR det är ett annat ord för att öva närvaro...

Det har i sig inget med varken passivitet eller aktivitet att göra...
När vi accepterar en känsla, tanke eller situation, kan det i nästa steg leda till ett agerande eller att vi släpper taget - > men vad vi gör utgår då ifrån själens respons, inte egots reaktivitet....

Denna morgon kände jag till exempel smärta i min vänstra fot och knä när jag mediterade. Det var en elak stickande smärta, MEN, jag undvek att värdera smärtan, utan jag valde att lyssna till den istället.

Kanske ville smärtan att jag skulle agera - eller endast låta den klinga av...men detta visste jag först efter att ha gått dit med ett accepterande förhållningssätt.... Smärtan fanns och jag accepterade den och det varande den var i.

Därför ser jag också acceptans som porten till fördjupning,
dvs utan detta livgivande förhållningssätt , så tror jag det mesta endast snurrar på ytan i våra liv.....



Det skall bli en solig helg på Österlen, - > SÅ var du än är.... Enjoy...livet pågår....





Filosofen BARD

Life in BalancePosted by Leo Wed, May 10, 2017 11:51:23



Alexander Bards hårda dom: Därför kommer medierna dö

Undermålig journalistik har banat vägen för fejkade nyheter, marknadsavdelningarna har spelat ut sin roll och "kommunikationsbyråernas diktatur" krackelerar. Författaren och filosofen Alexander Bard målar sitt framtidsscenario i tidningen Resumé: Alexander Bard säger:

Vi befinner oss i en tid när traditionella medieföretag kämpar för sin överlevnad med kniven mot strupen. Marknadsförare sliter sitt hår över hur de ska nå allt mer svårfångade och svårdefinierade målgrupper. Globala jättar som Facebook och Google kopplar ett allt starkare grepp om våra liv. USA har nyligen valt en president som helt verkar sakna respekt för fakta och konventioner. Kort sagt: det finns få, om ens några, ledstänger att hålla fast vid.

År 1995 satt Alexander Bard i Nyhetsmorgons studio och förklarade för programledarna Malou von Siwers och Bengt Magnusson hur internet skulle komma att förändra vår civilisation. 22 år senare är det bara att konstatera att han fick rätt i det mesta.

Vid millennieskiftet släppte han boken "Nätokraterna" tillsammans med författaren och krönikören Jan Söderqvist där de beskrev hur ett nytt klassamhälle skulle växa fram i spåren av den digitala revolutionen. Duons fyra böcker har hittills översatts på fler än 20 språk. Alexander Bard har lagt musiken på hyllan och reser numera världen runt för att föreläsa om sina profetior för framtiden. Resumé stämde träff med honom för ett samtal kring hur förutsättningarna för medier, marknadsföring och kommunikation kommer att förändras.

För att förklara dagens läge tar han spjärn mot informationssamhällets fundament. Den traditionella marknadsföringen är nämligen sprungen ur en tid med få och starka mediekanaler.
– Vi har levt i ett samhälle med böcker, tidningar och tv. Du tvungen att ha väldigt mycket makt eller pengar för att kunna ha en kommunikationskanal över huvud taget. Kommunikation handlar om ett utbyte i två riktningar, och det finns egentligen inte i ett sådant samhälle. De budskap som varit obekväma eller som vi inte velat höra har istället fått mycket stålar bakom sig, och det har vi kallat reklam. När jag talar om marknadsföring handlar det alltså om att tvinga på sitt budskap på mottagarna. Det har man kunnat göra ganska oemotsagd, och medierna har haft det som en stor inkomstkälla, säger han.

– Det nya med internet är att kommunikation går i alla riktningar. Vi har fullt upp med att ta emot kommunikation och kommunicera tillbaka. När vi människor en gång lärt oss att kunna påverka det vi tar emot skapas ett helt nytt landskap. Vi ignorerar alla som skriker åt oss. Megafonen når inte fram längre. Tvärtom, den som skriker från en annonsplats har förmodligen dödat sig själv i samma ögonblick.


Som exempel nämner han Googles algoritm som presenterar de mest relevanta sökträffarna för dig utifrån ett visst antal parametrar.
– Den som hamnar högst upp i sökningen är den som har högst attentionsvärde. Det är inget du betalar dig till, utan det är någon som gör saker väldigt bra och är tillräckligt känd för att hamna där. De som istället gör en annons kommunicerar att "vi är väldigt dåliga på det vi gör, ingen tycker om oss, men vi har pengar som vi slänger på problemet". I den här fällan har de traditionella medierna och företagen fastnat. De håller på att straffa ut sig själva. I dagens kommunikationslandskap blandas interaktiviteten ihop med den gamla envägskommunikationen. Men interaktiviteten kommer självklart att vinna.

Alexander Bard förkastar också tron på att innehåll som är bättre anpassat till de digitala plattformarna kan lösa problematiken.
– I så fall hade reklamfilmer redan försökt vara själva innehållet på tv, men det fungerar inte. Vad det handlar om är att göra en bättre vara eller tjänst. Så fort någon säger "digital marknadsföring" slår jag bakut. För det går inte att kombinera. I ett samhälle med få kommunikatörer fanns det gott om plats att skrika ut sina budskap. Nu är vi sju miljarder människor som skriker ikapp med varandra. De flesta lyssnar inte på varandra över huvud taget. 98 procent av alla Instagrambilder tittar ingen på. I ett samhälle där vi dränks av dynga letar vi efter några få kanaler som är trovärdiga och har ett bra innehåll.

För att beskriva dessa kanaler använder han begreppet kuratorer som är hämtat från konstvärlden.
– Den som sorterar flödet av information, och presenterar det bästa för just dig, kommer du att återvända till. Då flyttar det ekonomiska mervärdet bort från producenterna till kuratorerna, vilket gör företagen och deras marknadsavdelningar helt värdelösa. Det här kommer vi att se i sektor efter sektor i samhället.

Varför görs det i så fall fortfarande så pass mycket traditionell marknadsföring?
– Därför att företagen har anställt en massa marknadsförare som slåss med näbbar och klor för att behålla sina jobb. De hittar på alla möjliga lögner om varför de ska finnas kvar i framtiden. När tryckpressen kom år 1450 hade vi 300 000 personer i Europa som satt och handskrev böcker. 1550 fanns inte en enda kvar. Men under de här åren demonstrerade de och gjorde allt de kunde för att stoppa tryckpressarna. Vid alla kommunikativa paradigmskiften har vi haft en gammal elit som sitter kvar, i det här fallet marknadsförarna, som försöker försvara sin roll. Men i själva verket är de helt överflödiga.

– Tidningarna ryker, bokförlagen ryker, tv-kanalerna ryker. Alla gamla medier ryker och med dem försvinner alla som har livnärt sig på dem. Och det är inte som att marknadsförare plötsligt kan bli kommunikatörer. De är bra på att skriva ett klatschigt budskap som de trycker ut, men urusla på att lyssna, vilket är grundläggande för att kunna kommunicera. Kommunikation handlar om att ha en dialog, inte att sitta i ett hörn och prata. Det betyder i sin tur att vi behöver helt andra talanger än de som sköter marknadsföringen i dag.

Var i det här skiftet befinner vi oss nu?
– Stora företag satsar fortfarande stora resurser på att anställa marknadsförare. Marknadsavdelningarna försöker till varje pris att hålla liv i sina budskap. Parallellt växer en helt ny värld fram på nätet med ett helt nytt sätt att kommunicera. Det skapas noder, alltså enskilda individer, som är väldigt framgångsrika på att kommunicera och få många följare som aktivt lyssnar på vad de säger. Dessa personer kommer att bli oerhört värdefulla, och traditionella varumärken kommer att försöka få dem att göra reklam för deras produkter.

Vad Alexander Bard beskriver är modeordet "influencers". Alltså personer med stora skaror följare som var och vartannat företag använder sig av för att nå ut med sitt budskap. Men även här befinner vi oss i en återvändsgränd, hävdar han.
– Säg att en ung tjej byggt upp en stor blogg, där hon på ett coolt sätt berättar om kläderna hon gillar och varför. Om ett företag kommer in och betalar henne för att sätta på sig deras kläder förlorar hon sin trovärdighet. Då tappar hon sina följare. Företaget kommer senare att undra varför de investerat miljoner där, samtidigt som hennes läsarkrets minskat dramatiskt. De kommer inte förstå att de mördade henne, för hon har horat. Hennes följare förstår att hon bara gjort det för pengarna, inte för att hon tycker produkterna är bra.

– Det går inte att hajpa upp en usel produkt. Du måste gå tillbaka till företaget och säga "Jag kan inte vara kommunikatör om inte ni gör den bästa varan eller tjänsten först". Vi är på väg mot ett transparent samhälle där det inte är någon idé att försöka marknadsföra ihjäl sig. Det kommer bara att slå tillbaka.

Ett annat populärt begrepp som han förkastar är "hållbarhet".
– Jag hatar det ordet. Alla snackar om det, men det är väl för fan givet för ett företag 2017 att ha en hållbar produktionskedja. Det är som att säga "vi tror på snällhet". Jag vill inte se en enda Powerpoint-presentation till med hållbarhet i rubriken, för det visar på en otrolig fantasibrist i företaget. Det betyder inget längre. Man är dömd redan där.

Vad spår du kommer härnäst?
– Participatorisk kultur exploderar just nu. Men då räcker det inte att bara prata om co-creation – du måste mena det också.

Vad innebär det konkret?
– Att ingenting längre görs av något mastermind som talar om för dig vad du ska göra. Modedesignern är lika död som sjukhusdirektören. Alla gamla Napoleonfigurer är borta. Allt som görs i dag uppstår i en konstant interaktivitet mellan mig som kund och dig som producent. Det betyder att vi alla blir "procumers", det vill säga att producenten och konsumenten upplöses som roller.


Om marknadsföringen är död – vad är då journalistiken?
– Journalistiken ramlade ihop eftersom den bygger på den traditionella modellen, där tidningen drar in pengar från annonsörer och att sälja lösnummer. Under en tid kommer vi att få anarki där en massa människor skriker saker rakt ut, utan någon form av faktakontroll. Där har du Donald Trumps universum.

– I det vakuumet uppstår ett sug efter kvalificerad information, och det är där journalistiken skulle ha funnits egentligen. Istället kommer ett antal noder att dyka upp som bistår med en faktuell bild av verkligheten. Dessa kommer du att söka dig till i allt högre utsträckning. Samtidigt kommer tidningarna att bli slavar under tjänster som Flipboard och Omni, som sammanställer information på en slags anslagstavla. Precis på samma sätt som skivbolagen blev beroende av Spotify för att få sina intäkter.

Vem ska betala journalisternas löner?
– Ingen. Alltså försvinner de. Det finns ingen naturlag som säger att det ska finnas journalister.

Vem ska sammanställa och verifiera informationen?
– Ingen. Det är därför vi har det kaos vi har i dag, med Donald Trump som president. Och så kommer det att vara fram till dess att efterfrågan dyker upp. Då kommer man att uppfinna nya medier som gör detta genom kuratorer. Återigen: det blir en betygsättning av nyhetsflödet där de bästa och mest faktuella kommer att vinna.

Kommer det att ge sig självt?
– Det brukar ske på det sättet. Vi likställer nämligen inte all information vi får. Förr eller senare börjar du titta på vilken information som är relevant, intressant och korrekt för dig. Då kommer du att söka den hos likasinnade som sorterar bort all buffel och båg. Möjligtvis då kan vi vara villiga att betala för informationen.

– Problemet är inte att tidningarna fått konkurrens av bloggare och twittrare som påstår en massa saker. Problemet är att tidningarna är för dåliga på att leverera sanning. Journalister påstår att deras sanningar är vidimerade. Men det är de inte alls. Ni har ljugit och farit med osanning i decennier. Det visar sig att informationsflödet som kommer från Dagens Nyheter inte är så jävla mycket bättre än det som kommer från Breitbart News*. Det är också politiserat, vinklat och inte alls särskilt sant.

Hur menar du då?
– Det är en skittidning. Varför ska den då överleva? Den hårda sanningen är att journalistiken inte har stått sig i konkurrensen. Jag tror att vi behöver en mycket bättre journalistik som är mer intresserad av vidimerad information.

Efter valet av Trump och debatten kring fejkade nyheter har vi sett en motreaktion i form av fler betalande digitala prenumeranter. Exempelvis till New York Times och Washington Post, med också DN i Sverige. Hur ser du på den?
– Till att börja med är inte de oskyldiga till fejkade nyheter heller. Genom att vinkla och välja bort saker att bevaka sysslar du också med en form av "fake news". Om du har en helhet och sedan väljer bort de delar som är politiskt inkorrekta är det bara ett annat sätt att fejka nyheterna. Att man lämnat så mycket utrymme för falska nyheter på nätet handlar om att de vanliga nyheterna varit för dåliga.

Vad menar du att medierna har lämnat ute?
– Det som är politiskt känsligt, för att det kan uppfattas fel. Om en journalist sitter och gör den typen av sortering istället för läsaren har man börjat fejka nyheterna redan där.

Men det verkar ändå finnas en betalningsvilja för nyheter på nätet?
– Det är knappast Donald Trump-väljare som börjar prenumerera New York Times. Jag tror inte att det handlar så mycket om viljan att betala, utan om att man är tvungen, vilket är helt rimligt. De naiva dagarna när man gav bort saker gratis på nätet för att driva upp trafiken är över. Vi har inte råd med det längre. Därför börjar tidningarna ta betalt, och det främsta exemplet är Wall Street Journal. Nischade tidningar med tydliga målgrupper är de som lyckas bäst.

Läser du mycket så kallade "alternativa medier"?
– Jag vet inte vilka medier som är alternativa, och jag tycker att den uppdelningen är grotesk. Min pappa lärde mig att läsa minst fem dagstidningar varje dag, från pingstvännernas till kommunisternas, och sedan bilda mig en uppfattning. Det gäller lika mycket i dag. Det är jättefarligt att bli beroende av en enda källa, även om den är hyfsat trovärdig. Det finns alltid olika infallsvinklar på ett ämne.

All information finns i dag tillgänglig ett klick bort. Ändå känns det som att människor är mindre intresserade av fakta än någonsin. Varför?
– Folk har aldrig varit intresserade av fakta. Filterbubblor har alltid funnits. Du glömmer bort hur Sverige såg ut för 30 år sedan. Folk gick upp varje dag och läste Svenska Dagbladet i sin Östermalmsvåning. De hade ingen aning om hur livet var i Tensta. Människor har alltid velat bekräfta sin egen världsbild. Skillnaden är att filterbubblorna kraschar mot varandra i dag. När de flyger på varandra, som exempelvis på Twitter, blir de uppenbara. Och det kan leda till våld. USA kan mycket väl gå mot inbördeskrig inom en generation. Det finns inga krafter som förenar kusterna med inlandet i dag, och de håller på att glida isär allt mer.

Du förutspådde tidigt Donald Trumps framgångar. Vad var det som vi andra missade?
– Vi skrev i boken Nätokraterna för 17 år sedan att en dokusåpaprogramledare kan bli president i USA. Den kändaste personen blir vald när politiken blir ironisk. Det handlar egentligen om att politiken har mindre makt än tidigare. Den har flyttat till andra delar av samhället, inte minst till teknologin. En arbetare i Michigan som röstade på Trump av ilska mot Clinton borde istället rikta den mot Silicon Valley. Det är där makten sitter i dag. Men vi har inte valt Peter Thiel eller Sergey Brin. Den debatten har jag inte ens sett än. Folk låtsas som att Trump och Clinton är två personer med makt.

Vad kan svenska politiker och företag lära sig av hans sätt att kommunicera?
– Det är väldigt farligt att sätta sig i händerna på kommunikationsbyråer och låta dem diktera perfekta budskap. Vi är riktigt trötta på politiker som alltid svarar korrekt i alla intervjuer. Trump var mänsklig. Han sa fel och överdrev. Genom det framstod det som att han inte lyssnar på någon annan.

– Jag kallar det "kommunikationsbyråernas diktatur" och där är vi i Sverige i dag. Men den tiden är över nu. Den politiker som inte gör det korrekta och inte lyssnar på rådgivare innan de öppnar käften kommer att framstå som mycket mer levande.

Hur har situationen uppstått?
– Genom kommunikationsbyråer befolkade av människor som tror de kan lösa problem genom att undvika allt som är känsligt. De tittar på hur vi ska undvika skandaler istället för hur vi ska nå framgång. Men det fungerar inte. Väljarna har genomskådat det. Trump lever, och det gjorde inte Clinton. Hon stod och pratade som en jävla robot, och då spelar det ingen roll om man är höger eller vänster.


Förklarar det Sverigedemokraternas framgångar här?
– Nej, de är bara en antiröst i dag. De har varken lyckats bli coola eller bli levande. Men när de lyckas hitta sin stora grej blir de riktigt farliga.

Ändå fortsätter de att öka trots alla skandaler?
– Ja, det är för att medierna säger att skandalerna ska skada dem. Då säger väljarna "nej, fan heller! Fuck you medier, vi hatar er! Ju mer ni hetsar mot Jimmie Åkesson desto mer kommer vi att gilla honom". Vi är trötta på det tillrättalagda och döda som medierna representerar.

* Breitbart är en högerpopulistisk och främlingsfientlig sajt som tidigare styrdes av Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon. Den har vid flera tillfällen anklagats för att sprida en förvriden eller felaktig världsbild. Resumé gav DN:s chefredaktör Peter Wolodarskimöjligheten att replikera på Alexander Bards påståenden om hans tidning.

– Att Alexander Bard uppenbarligen anser att DN inte är bättre än Breitbart News säger mer om honom än något annat. De publicerar rasistiskt innehåll och har inget att göra med de journalistiska ideal som nyhetsorganisationer stävar efter. Därför blir det svårt att föra en vidare diskussion i ämnet. Det beklagar jag, säger Wolodarski.


FAKTA/Alexander Bard
Ålder: 56 år.
Uppväxt: Motala.
Bor: Stockholm och Istanbul.
Familj: Ja. En väldigt okonventionell sådan.
Tjänar: Hans bolag Bullgood Kommunikation omsatte 2,7 miljoner kronor i det senaste bokslutet och gjorde en vinst på 140 000. I bolaget finns tillgångar på 6,8 miljoner.
Utbildning: Ekonomisk geograf/nationalekonom i grunden. Handelshögskolan i Stockholm och kurser på olika universitet runt om i världen.
Karriär i korthet: Musikbranschen i 25 år (låtskrivare, producent och artist i bl.a. Army of Lovers, Vacuum och BWO) men slutade för fyra år sedan. Byggde parallellt upp en karriär som filosof och föreläsare. Har skrivit böckerna Nätokraterna (2000), Det globala imperiet (2002), Kroppsmaskinerna (2009) och Synteism – att skapa Gud i Internetåldern (2014) med Jan Söderqvist. Skriver på den femte boken som ska komma ut 2018.
Gör på fritiden: Reser, umgås med nära vänner, slukar nya böcker.
Medievanor: Nyheter på nätet. Wikipedia. Läser två papperstidningar varje vecka: The Economist och Fokus. Även Travronden, som är ett privat intresse.
Senaste bok: Disparities av Slavoj Žižek.
Senaste film: Doctor Strange "Jag gillar den för att det är så mycket ketamin i den".
Hissar: Härskare.
Dissar: Slavar.





Vad är demokratin värd?

Life in BalancePosted by Leo Mon, March 13, 2017 13:15:49
JAG, Leo - har lagt in bilder, som jag tycker passar i sammanhanget.

Politiska ledare och debattörer smutskastar medierna, misstror experter och använder sig av felaktig och förvanskad kunskap. Grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning undermineras. Vi vill se en politisk satsning på en debatt grundad på kunskap, en nödvändighet för demokratins trovärdighet, skriver fyra professorer.

Marie Demker, professor i statsvetenskap och dekan för Humanistisk fakultet, Göteborgs universitet.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med särskild inriktning mot valforskning, Göteborgs universitet.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, Göteborgs universitet.


är bekymrade över en samhällsdebatt präglad av att inflytelserika aktörer förlitar sig på redan intagna positioner, egna upplevelser eller rykten. Till och med presidenten i USA, Donald Trump, argumenterar offentligt för sin sak med hjälp av argument som att ”någon har sagt” si eller så, samt med hjälp av uppenbara feltolkningar av något han sett på tv. Det är viktigt att opinionsledare tar ett större personligt ansvar. Men vi vill också se en politisk satsning på en samhällsdebatt på kunskapens grund, en nödvändighet för att bibehålla demokratins trovärdighet och funktioner.


I mänsklighetens utveckling ser de flesta nog framstegstron som en drivande kraft i samhällslivet. Ökad kunskap och bättre kunskap tänks ge oss bättre liv, goda samhällen och ökad individuell frihet. Och med demokratin, folkstyret, skulle kunskapens goda konsekvenser spridas och skapa ökat välstånd oavsett nationella gränser.

Sedan något decennium sveper dock en vind av misstro genom samhällsdebatten i de västliga demokratierna. Fortfarande står demokratin stark i vårt land liksom i de flesta europeiska nationalstater men skuggorna som avtecknar sig i Ungern, Storbritannien, Frankrike och USA – liksom i vårt eget land – tyder på att kunskap och demokrati inte längre uppfattas vara varandras förutsättningar. Att partiers företrädare tolkar verkligheten olika på grundval av ideologiska uppfattningar är naturligt – men när synen på kunskap och en gemensam verklighet bryter samman undermineras grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning.

USA:s president Donald Trump använder sig nästan dagligen av felaktig eller förvanskad kunskap i sina tal och i sitt twittrande. Den brittiska Brexitprocessen vilar på en folkomröstning där misstro mot experter blev en så stor del av kampanjen att befolkningen i stället översköljdes av en mängd ogrundade och tvärsäkra påståenden kring konsekvenserna av sitt val. I Frankrike genomför Marine Le Pen sin valkampanj utifrån lika ogrundade förespeglingar om att landet ska lämna sina förpliktelser till internationella konventioner, EU och eurozonen men ändå ha kvar fördelarna. Genomgående är också att politiska ledare i dessa länder, liksom i Polen, Ungern, Tjeckien, Sverige och Italien smutskastar de fria medierna och särskilt den politiska rapporteringen. Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen.


Utifrån en samhällsvetenskaplig kunskapsbas råder det ingen tvekan om att fria och oberoende medier är en integrerad del av demokratin. Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin.

I Sverige medverkar tyvärr många politiska ledare till den processen genom att bekräfta och legitimera medborgarnas oro och rädsla, även när forskning, systematiskt insamlad data och trovärdig statistik tyder på att oron är obefogad. Genom att möta oro med löften om ökad trygghet och inte med sakliga argument som skulle kunna undanröja oron kommer obalanserade och förvanskade verklighetsbilder att få medvind. I ett oöverskådligt medielandskap är det lättare än någonsin att sprida missvisande och påhittad information liksom att få förvanskade verklighetsuppfattningar bekräftade och förstärkta. Seriösa medier har samtidigt fått allt svårare att få genomslag för den sakliga och fördjupade journalistik som medborgarna behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor. Rykten, konspirationsteorier och missuppfattningar blir ofta så spridda att stor möda och kraft måste ägnas åt att vederlägga dessa i stället för att föra diskussionen framåt.

I Sverige medverkar tyvärr många politiska ledare till den processen genom att bekräfta och legitimera medborgarnas oro och rädsla, även när forskning, systematiskt insamlad data och trovärdig statistik tyder på att oron är obefogad.


De flesta demokratiska samhällen har under lång tid byggt upp en unik institution där kunskap produceras, diskuteras och granskas: universitetet. Universitetets idé är att utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra. Denna samtalsmodell kan man överföra till andra samhällsområden. Därför föreslår vi fyra förändringar inom centrala politiska institutioner:

För det första att riksdagens utskott regelmässigt anordnar offentliga utfrågningar inom sina områden med experter från samhällets olika kunskapsinstitutioner.

För det andra vill vi se att utredningsväsendet (Statens offentliga utredningar, SOU) ges en möjlighet att arbeta mycket mer långsiktigt och brett än i dag för att ta fram ny kunskap och finna lösningar på samhällsutvecklingens avgörande problem..


För det tredje vill vi uppmana regeringen att söka brett stöd i riksdagen för att i samförstånd med civilsamhällets organisationer lansera en kraftfull och långsiktig folkbildningssatsning där kunskapsproduktionens villkor, källkritik och demokratins mekanismer står i centrum


För det fjärde
vill vi uppmana regeringen att tillsätta en maktutredning där fokus bör ligga på hur medborgarnas kunskapssyn och tillit påverkas av samtida samhällsförändringar som globalisering, individualisering och medialisering.

Avslutningsvis vill vi uppmana politiska ledare på alla nivåer att kraftfullt motverka osakligheten och kunskapsmisstron genom att självmant diskutera frågan men också genom sitt egen och sina organisationers agerande i sociala medier.

Vi bedömer att läget är så pass allvarligt att vi bör lägga mindre trätor åt sidan för att i stället fokusera på den stora frågan – att försvara, stärka och utveckla demokratin och det öppna samhället. Vi vill kunna se våra barn och barnbarn i ögonen när de frågar vad vi gjorde när demokratins grundvalar var i gungning i Europa och västvärlden, vi vill kunna svara att ”vi gjorde allt vi förmådde utifrån våra förutsättningar”.



Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Marie Demker, professor i statsvetenskap och dekan för Humanistisk fakultet, Göteborgs universitet.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med särskild inriktning mot valforskning, Göteborgs universitet.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, Göteborgs universitet.









NATO Ett ALTERNATIVT Sverijen - eller verklighet?

Life in BalancePosted by Leo Sat, March 11, 2017 16:59:44

OBS - jag visar på denna artikel - hur det står till, när krigshetsarjournaliser - får fullt utsläpp - av vakuum...

JAG håller absolut inte med om än mera indoktrinering via USA, NATO, NSA, NSC, NWO osv osv... SVERIGE - MÅSTE ÅTERGÅ TILL DET SOM BL.A PALME IVRADE FÖR - dvs ett kärnvapenfritt Norden, dvs att Norge, Danmark, Island och Finland och Sverijen - blir det som människor vill - dvs en FREDs ZON - inte en ny totalitär stat!

LÄS NU Johan Vesterbergs syn på vad vi ska och bör göra!... ->

Sverige är ett av världens mest avancerade länder – på alla sätt och vis. Vi har en av världens mest högutbildade befolkningar. Vi betalar några av världens högsta skatter. Vi har en rätt att förlita oss på att samhällskontraktet ska uppfyllas av våra statliga, regionala och kommunala myndigheter och instanser. Vi har en rätt att våra normer, vår etik och moral, ska reflekteras i lagstiftningen. Vi har en rätt att vara trygga i våra hem och på gator och torg. Var som helst i landet.

Men det är vi inte. Rubrikerna skriker om att det närmast råder kaos i vårt land – i synnerhet vad gäller lag och ordning. De rättsvårdande myndigheterna verkar ha tappat greppet om territoriet, för att inte nämna förmågan att lagföra. Vården går på knäna. Folk dör innan de får komma till livsviktiga operationer.

Såväl i staden som på landet driver hänsynslösa brottslingar omkring. De har noll respekt för samhället, för de vet att det är tandlöst. De stjäl, rånar, misshandlar, våldtar och mördar. Och vi låter dem göra det. Dessutom låter vi dem helt utan konsekvenser attackera dem som gjort den stora uppoffringen att skydda vårt land och våra medborgare till närmast förnedrande ersättningsnivåer.

Det är en helt absurd situation. En situation som aldrig hade behövt uppstå om det sunda förnuftet inte hade ställts helt på ända. För vi har kunnandet, pengarna och resurserna att styra upp det hela. För att ta hand om vår befolkning. Sverige skulle kunna vara världens bästa land att leva i. Det är helt inom räckhåll. Men kanske ligger problemet i att vissa inte vill att vi ska vara det?

Vi har sett att det finns krafter i Sverige – i synnerhet bland så kallade intellektuella – som helt och hållet vill bryta ner samhället till någon sorts nivå av primordial anarkism. Som vill döda välfärden bara på grund av det faktum att den inte omfattar hela världens befolkning.

Kanske är de romantiker som egentligen drivs av fina tankar och idéer. Drömmar om öppna gränser, blommor i gevärspipor och att sitta kring lägerelden och röka fredspipor. Våra politiker talar ofta om ”världssamfundet”. Men existerar det verkligen ett sådant, mer än i papperstigerformat?

Tragiskt nog så har ovannämnda välvilliga personer inte förstått människans natur. För människan flyttar alltid fram sina positioner. Människan är ett rent ut sagt för djävligt otyg av en varelse. Det finns en anledning till varför de flesta samhällen har lagar och rättsapparater. Hade människan varit genomgående god hade dessa inte behövts. Men det gör de. De behövs ännu mer i länder där befolkningen kanske inte delar grundläggande normer och värderingar.

Eftersom Sverige varit ett väldigt homogent samhälle med inslag av stark social kontroll har det vuxit fram en alternativ ontologi som gränsar till hybris – den om att det i varje människa bor en liten svensk. Så är det självfallet inte. Kulturella skillnader är reella. Annars hade världen sett ungefär likadan ut överallt. Och faktum är att de flesta länder i världen, även i Väst, av olika skäl har misslyckats med att bygga ett lika fredligt, framgångsrikt och rättvist samhälle som Sverige. Det bör vi faktiskt vara stolta över.

Men vi kan inte endast med hjälp av vår egen tankeförmåga och goda vilja skydda det som tidigare generationer har byggt upp. Från att ha varit en homogen anomali gäller nu även de urgamla spelreglerna även i vårt land. Äta eller ätas. Vinna eller förgås. Stå upp eller ligga ner, blödande på marken – med en motståndare som står över en och som kanske inte är beredd att visa någon som helst nåd.

Om normer, etik och moral förskjuts så får detta förstås effekter på samhällsbygget. Där befinner vi oss nu. Så vad kan då göras för att vända Sverige på rätt köl igen?

För det första måste vi byta ut våra romantiska idéer om människans inneboende godhet till en uppfattning som kanske mer präglas av sund skepticism. Dessutom finns det några konkreta förslag som i mångt och mycket handlar om att förstärka samhällets institutioner:

Det territorium som förlorats till gängkriminalitet måste återtas med våld. Vi måste visa för dem som hatar och saknar respekt för samhället att vi älskar varandra och att vi älskar vårt land – självklart oavsett vårt ursprung eller etnicitet.


Antalet poliser måste fördubblas – och vi behöver riktiga poliser som inte backar undan för buset, inte mjäkiga genuspedagoger i uniform. Det är dags för pragmatism på detta område. Poliser behöver inga universitetsexamina eller treåriga utbildningar. Så ser det, mig veterligen, inte ut någon annanstans i världen. Det bör räcka med en ettårig polisskola, sedan kan man i så fall bygga på den med extra kurser, för dem som vill bli utredare eller liknande.

Jourdomstolar måste inrättas och fängelser byggas ut. Påföljder för brott måste läggas om för att motsvara folkets etik och moral – utan att det ska krävas åratal av utredningar. Utredningar av betydelse för nationens säkerhet och trygghet ska genomföras på högst sex månader. De får ta de resurser de kräver. Och de ska genomföras av forskare och experter – inte lata, korrumperade politruker.

När det gäller påföljder så måste nog de flesta fördubblas eller kanske till och med tredubblas. Obligatoriska minimistraff som domstolarna måste följa ska införas. Livstid måste vara livstid. Brott som rån, misshandel och våldtäkt kanske ett minimum av tio år. Två tredjedelsfrigivning, frigång och liknande program ska användas mycket restriktivt och endast för synnerligen gott uppförande.

Det är tråkigt, men vissa människor kan inte röra sig ute bland folk. Aldrig någonsin. Men en del kan rehabiliteras, och det ska vi fortsätta med. Fast under tiden det sker ska de skiljas från den laglydiga befolkningen. Och det ska svida ordentligt när man har begått ett brott – i synnerhet mot liv och person.


I Sverige finns det en övertro på utbildning. Men faktum är att de flesta människor kan lära sig när de väl kommit in på en arbetsplats och sitter i sadeln. Det måste bli ett stopp för namndiskriminering och liknande på arbetsmarknaden. Det har gått troll i HR-området som byggt murar runt vanliga jobb med batterier av psykologiska utvärderingar och personlighetstester bara för att stå vid en maskin. De privata bolagens mjölkning av statsbudgeten via resultatlösa program och värdelösa utbildningar måste strypas.


Vi ska kunna försvara vårt land, inte bara från inre utan även från yttre fiender. Försvaret måste byggas ut. Trots Gustav Fridolins önskningar så är världen tyvärr inte särskilt snäll. Och vi ska inte vara några offer som lägger oss platta för någon. Vi måste satsa kraftigt på högteknologiska vapen som kan avskräcka en möjlig angripare. Ett exempel är mobila och nedgrävda missilsystem längs hela vår långa kust, samt framtidsvapen som laser och liknande. Vi bör bygga något som påminner om Israels Iron Dome runt vårt land. Stora resurser och utveckling bör även läggas på elektronisk krigföring. Teknologin och kunnandet finns redan i landet, men vi bör fortsätta samarbeta med våra partners runt om i världen – särskilt USA och Nato.

Vi måste även ha ett permanent gränsskydd som kontrollerar vilka människor och vilken sorts varor som kommer in i Sverige. Problemen med kriminellas vapentillgång i landet kan enkelt strypas genom att tillföra tullen och gränspolisen mer resurser och utökade mandat. Man kan beklaga sig över att detta är obekvämt, till exempel som vissa Öresundspendlare har gjort, men rikets säkerhet går faktiskt före om pappa Petter kan komma hem i tid för att läsa saga för lilla Lotta. Privata bestyr och klagomål kommer alltid i andra hand – oavsett om detta gnäll kommer från företag eller individer.

När det gäller vården måste den skalas upp till att motsvara befolkningsmängden och patienttrycket. Sköterskornas och sjukvårdarnas löner måste höjas, precis som polisernas. Besparingskraven måste stoppas. Bemanningen ökas och stressnivåerna sänkas. Chefer ska inte tillsättas baserat på hur mycket pengar de kan spara, utan hur pass bra de kan tillvarata patienternas och de anställdas intressen. Vården ska vara lika tillgänglig i hela landet. Angrepp på ambulanspersonal och liknande ska bestraffas hårt – med fängelse som minimum.

Det här är bara några förslag som grundar sig på sunt förnuft. Men viktigast av allt. Vi måste också förändra vårt ”typiskt svenska” beteende och sluta vara tysta och fega. Vi måste börja tala rakt och rättframt med varandra. Vi måste bekämpa den där Jante som bor inom oss alla. Vi måste våga se människor vi möter på gatan i ögonen. Vi måste våga stanna upp och säga ifrån när vi ser att något är fel.


Om vi tänker efter en sekund så vet vi alla innerst inne att det är så här det ligger till. Även våra politiker och förvaltningsbyråkrater vet. Men ändå driver de landet åt fel håll. Ändå löser de inte problemen – trots att de har världens bästa resurser till sitt förfogande. I ett så litet land som Sverige så klarade de inte av att upprätthålla vårt försvar eller omorganisera vår poliskår. Varför? Det måste vi ta reda på. Vi måste klä av dem nakna och tvinga ur dem sanningen. Är det bara ren inkompetens, eller finns det någon sorts plan för att skjuta Sverige helt i sank? Eftersom jag avskyr konspirationsteorier vill jag helst tro att det handlar om det förstnämnda.

Sedan måste vi gå vidare med de åtgärder som krävs. Och det är bråttom. Men nu. Nu får det räcka. Nu får det fanimig vara nog.

Jonas Vesterberg är författare, översättare och journalist.







Bara kärlek kan rädda oss från hat

Life in BalancePosted by Leo Tue, March 07, 2017 19:14:03



BARA KÄRLEK KAN RÄDDA OSS FRÅN HAT

Vad gör en människa till en hatare? Bristen på kärlek, svarar Emerich Roth och slår fast att det bara är skolan som kan ersätta det som hemmet inte kan erbjuda. Att satsa på skolan och göra den till ett andra hem skulle lösa många problem – och spara pengar.


Text . Emerich Roth och Petter Jenner,

Jag har under andra världskriget upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser i nazisternas koncentrationsläger. Sedan jag kom till Sverige har jag arbetat 30 år inom social- och kriminalvård, och därefter har jag under de senaste 23 åren föreläst i skolor över hela landet. Jag har hjälpt många ungdomar att ta sig ur hat och destruktiva miljöer, skriver Emerich Roth.

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Artikeln publicerades första gången i maj 2015.

Extremister är inte trevliga. Att ta avstånd från och känna avsky för sådana människor är mycket mänskligt och helt naturligt. Att måla plakat och organisera demonstrationer och manifestationer mot extremism är mer än så – det är även hedervärt och hoppingivande. Inte minst för en människa som jag, som upplevt nazismens förföljelser under andra världskriget. Men hur gärna jag än skulle vilja säga att manifestationer hjälper mot extremismen, kan jag inte det. Vill man motverka extremistiskt våld måste man finna orsaken till att människor hamnar fel i livet och blir extremister.

För en icke-extremist är extremisten och dennes idéer obegripliga. Hur en människa blir extremist framstår som en gåta. Och vad gör en människa som ställs inför en gåta? Jo, man försöker besvara den efter bästa förstånd. Svaret blir först det uppenbara, det vi ser – en förskräcklig människa – ett monster. Men hade vi nöjt oss med vad vi en gång i tiden såg beträffande vår planet hade jorden fortfarande varit platt. Nöjer vi oss med att se extremisten som ett monster, kommer han att förbli ett monster och inget annat.

En extremist väcker avsky. Däri ligger extremistens värde, både för sig själv och för omvärlden. Det är monstret som säljer tidningar och det är avskyn som ger extremisten uppmärksamhet. Sannolikt har ytterst få av extremisterna läst Hjalmar Söderberg, ändå följer de hans förutsägelse till punkt och pricka.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Jag har under andra världskriget upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser i nazisternas koncentrationsläger.

Extremistens pris för kontakt är extremismen, och känslan är avskyn. Extremisten är oss en gåta så länge vi tror att extremismen har med åsikter att göra, och extremisten förblir extremist så länge vi framhärdar i vår tro och visar att vi ingenting förstår.

Låt oss nu hänga in extremistens förklädnad i garderoben och se människan som hon verkligen är. Vi kan då se att extremisten är en människa som hatar. Hatare kan delas upp i två kategorier, en som har fått hatet i sig med modersmjölken, ett hat som har odlats i generationer. Den sortens hatare ger störst anledning till oro därför att de fortplantar sitt hat varhelst de befinner sig. Den andra kategorin är de som själva börjat hata på grund av brist på hatets motsats – kärlek. Av dessa två kategorier, är den senare, till skillnad från den första, behandlingsbar om vi sätter in insatser innan hatet hunnit cementeras, och det är denna kategori denna text i första hand handlar om.

Att människor blir hatare på grund av brist på kärlek kan låta banalt och även provocerande. Kan det verkligen vara så enkelt? Och ska vi nu, som tack för våld och skadegörelse, visa extremisten kärlek? Jag svarar bestämt ja på de frågorna, och jag kan förklara, ja, rent av bevisa, att jag har rätt. Åtminstone när det gäller pojkar, därför att det i första hand är pojkars extremism jag har kommit i kontakt med. Inte desto mindre är jag beredd att sätta upp samma hypotes även för flickor.

Jag har under andra världskriget upplevt hatets och våldets yttersta konsekvenser i nazisternas koncentrationsläger. Sedan jag kom till Sverige har jag arbetat 30 år inom social- och kriminalvård, och därefter har jag under de senaste 23 åren föreläst i skolor över hela landet. Jag har hjälpt många ungdomar att ta sig ur hat och destruktiva miljöer. Jag var också initiativtagare till Exit, som hjälpt hundratals ungdomar att hoppa av från destruktiva gäng. All min erfarenhet och alla mina samlade kunskaper pekar åt ett enda håll; hatet kommer sig av att barn får växa upp i hem som lider brist på kärlek och omtanke. De berättelser jag tagit del av skiljer sig åt i detaljer, men i princip inte alls.

Vad det handlar om är en uppväxt utan kärlek och trygghet. I stället är det misshandel, drogmissbruk eller iskall kärlekslöshet. De flesta hatarna är pojkar, och det som utmärker sig i pojkarnas berättelser är papporna. Det är pappor som misshandlar, missbrukar eller är oförmögna att visa kärlek. Eller bara är frånvarande av olika anledningar. Fäder eller andra goda manliga förebilder har en oerhört viktig uppgift att fylla för pojkar. Märk väl att materiellt välstånd saknar betydelse i dessa sammanhang. Hatare kan komma från alla samhällsklasser.

Mediernas betydelse för hatarna är däremot mycket stor, de spelar faktiskt en huvudroll. Omedvetet och naivt, men med stor inlevelse och i stora, feta rubriker ropar medierna ut att nazister eller rasister har gjort si eller så. Det väcker berättigad avsky, men skänker samtidigt hatarna just den uppmärksamhet och bekräftelse de eftersöker. För att åter citera Hjalmar Söderberg ur Dr Glas (1905)

”Man vill ingiva människorna något slags känsla.”

När hatarna kan läsa om sig själva som nazister eller rasister växer deras självbild och de känner sig starka. Vill man motverka extremism är detta inte rätt väg att gå. Vi kan aldrig motverka det onda genom att ständigt lyfta fram det, som medier gör. Men vi kan avslöja ondskans budbärare genom att ge honom ett ansikte och förklara varför just han har blivit en hatare.

En grundläggande förutsättning för att finna rätta lösningar på samhällsproblem är att kalla saker vid dess rätta namn. En person som tvångsmässigt dricker alkohol kallar vi alkoholist, en som använder narkotika kallar vi narkoman, en som njuter av att plåga människor kallas sadist. Lika självklart borde det vara att kalla kriminella och våldsbenägna för det de är och inte envisas med att endast söka nazistiska och rasistiska motiv i deras handlingar. Genom att envisas att ge deras beteende endast ideologisk eller politisk innebörd har vi omedvetet hjälpt till att legitimera deras handlingar och åsikter.

I stället bör medier använda sin fenomenala förmåga till research. Och då menar jag inte att man som vanligt ska kartlägga hatarna med avseende på deras förskräckliga handlingar. Fokusera i stället på deras barndom och uppväxt – förklara varför hataren har blivit hatare. Jag önskar att medierna inte nöjer sig med att rapportera om situationen just nu, utan även om hur den blivit som den är. Hatarens liv börjar inte i 20-årsåldern med sten i hand och hat i blick.

Om vi kan slå fast att extremismens och hatets orsak är bristen på kärlek och omtanke, menar jag att denna upptäckt är för extremismen vad penicillinet har varit för bakterieinfektioner. Men med den avgörande skillnaden, att användandet av kärlek och omtanke inte kan orsaka resistens. Det är riskfritt.

Men hur ska vi nu gå till väga då? Om kärleken överträffar penicillinet vad beträffar risken för resistens, har den en nackdel; den kan inte delas ut på recept och den kan inte tas i form av ett piller. Hur ska behövande få sin medicin?

Även om det är svårt att medicinera en hatare är det ändå lätt att ställa diagnos. För en människa med rätt kunskaper är det ingen konst att upptäcka en hatare redan i småskolan. Ju tidigare man sätter in åtgärder desto lättare är det att bota. Det är skolan som är verktyget och möjligheten därför att framtiden befinner sig där – fem dagar i veckan.


Tyvärr förmår inte alla föräldrar ge sina barn den kärlek de behöver under sin uppväxt. Skolan är den enda platsen där det finns möjlighet att kompensera för vad som fattas i hemmet. Av det skälet borde skolan få alla de resurser som krävs för att kunna fungera som ett andra hem för dem som behöver det. Genom att hjälpa ungdomar som mår dåligt när de går i skolan, kan vi också – utan extra kostnad – uppnå ett annat mycket viktigt mål, nämligen att stoppa eller i varje fall minska nyrekrytering till destruktiva gäng.

Vad skolan behöver är mer utbildning i problematiken och fler anställda. Framför allt behöver den fler män. Inom förskolan och på låg- och mellanstadiet är det ont om manlig personal, eftersom det är ett låglöneyrke med låg status, trots att det borde vara precis tvärtom. För att lyckas måste skolan vidare visa uthållighet, se till att personalen blir kvar och går att lita på för ett barn. Det är ju så närvarande pappor fungerar. De försvinner inte, barnen litar på och ser upp till dem. Skolan är samhällets viktigaste plats och lärare är ett av mänsklighetens viktigaste yrken. Därför måste antagningskraven till lärarutbildningen höjas, liksom lönen och yrkets status.

Det är endast genom professionellt och kontinuerligt förebyggande arbete enligt helhetsprincipen, hand i hand med alla berörda parter, som vi kan uppnå varaktigt resultat. Allt annat betraktar jag som punktinsatser som i bästa fall kan hjälpa för stunden. Under alla debatter om skolan som jag har hört, har jag aldrig hört någon nämna dessa trasiga barn som finns i våra skolor.

**Men har vi **verkligen råd med dessa insatser? Ja, om man har en vidare blick och förmår att även räkna minskat lidande som en vinst. Skolans värsting blir kanske inte en ny Hitler, men kan likväl förorsaka mycket lidande och samhället stora skador. De kan kosta mycket mer att reparera än priset för att hjälpa honom medan han är kvar i skolan.

En hatare, förslagsvis en nynazist, drar sällan några större strån till samhällsstacken. Däremot kostar han ofta stora summor i form av vandalisering, sjukfrånvarokostnader och därmed uteblivna skatteintäkter, polisinsatser, domstolskostnader och kriminalvård. En sådan värsting med mångårig kriminell karriär bakom sig, och som har varit med mig på mina föreläsningar, har enligt gjorda beräkningar kostat samhället runt 45 miljoner kronor. Det räcker till ganska många skolpengar.

Min slutsats – baserad på 50 års erfarenhet i möte med utslagna ungdomar – är att majoriteten av pojkar som hamnar fel i livet är pojkar som saknar en kärleksfull pappa eller annan god manlig förebild. För att få vetenskapligt belägg för detta föreslår jag att resurser avsätts till ett nordiskt projekt för forskning kring och kartläggning av kända hatares uppväxt och barndom. Jag är övertygad om att resultatet ger politiker fakta som skulle motivera en helhjärtad satsning på åtgärder som kompenserar avsaknad av goda manliga förebilder.

Jag är lika övertygad att många fler så kallade värstingar skulle våga hoppa av från destruktiva gäng när dom har förstått att vi förstår.

Arbetar för att motverka våld

Emerich Roth är född 1924. Hans stiftelse Emerichfonden delar varje år ut priser och stipendier till skolor och elever som gör något bra för att motverka våld och främlingsfientlighet. Emerich Roth är även initiativtagare till organisationen Exit som hjälper unga att lämna högerextrema och andra destruktiva grupper.





VATTEN-SKALLAR

Life in BalancePosted by Leo Sun, March 05, 2017 11:07:25


Boverket har noga följt debatten om migrationen och regeringens fastställande att asylinvandringen är ett måste för framtiden. Man har noterat att Sverige därför lagrar hundratusentals asylanter för kommande arbetsbehov. Boverket är lika måna om vår framtida vattenförsörjning. Därför drar Boverket nu sitt strå till stacken för att vi garanterat ska få tillräckligt med vatten i våra hem framledes. Och det med precis samma metod som regeringen använder inom asylområdet. Nämligen med lagring. Så här lyder Boverkets nya skrivelse till alla villaägare.

Med denna skrivelse vill Boverket härmed kungöra sin nya rekommendation gällande fastighetsägares hantering av vattenläckor. Med vattenläcka menas ett fritt icke efterfrågat okontrollerat inflöde av vatten i fastighet. Antingen genom skada på befintligt rörsystem, eller av annat oönskat ursprung.

I tidigare tillkännagivanden har angivits att vattenläckor ska tätas omgående med vedertagna metoder och, i förekommande fall, då skada uppstått, att utsatt område saneras fullständigt för att återupprätta god miljö. Boverket upphäver härmed detta tidigare råd, att ersättas med följande lydelse:

Fastighetsägare ska i möjligaste mån lindra konsekvenserna av uppstådd vattenskada, kontinuerligt uppsamla och lagra läckt vatten för framtida behov samt vidmakthålla god miljö.

I reella termer innebär detta att tätning av vattenläckor inte längre ingår i rekommenderad åtgärd. Istället, då inte heller sanering längre är möjlig åtgärd, ska den goda boendemiljön stå i centrum. Befintliga och kommande vattenläckor i fastighet syftar till att möjliggöra lagring av vatten, vilken lagring då förväntas från fastighetsägarens sida. Nedan presenteras bakgrunden till Boverkets nya ställningstagande och likväl förslag på åtgärder till berörda fastighetsägare.

Den nya riktlinjen har utarbetats av Boverkets vetenskapliga råd. Efter forskning har rådet fastställt att vatten är en livsnödvändighet. Denna slutsats har sedan i en omfattande analys vävts samman med Boverkets nya normkritiska tänkande. Slutsatsen är att fördelarna med vatten genom den vanliga kranen i huvudsak bygger på fördomar om dess nytta, bekvämlighet, renhet, kvalitet och rymmer en oacceptabel vithetsnorm. Vatten från andra källor, eller med avvikande kulör, har av forskningen visats kunna förete minst samma angelägna egenskaper. Befintlig teknik med rörsystem för vattenförsörjning under strikt kontrollerade former har fungerat väl under minst 100 år, men detta utgör ej tillfredsställande garanti för de framtida utmaningar samhället har att möta. Boverkets grundläggande mål bygger också på allas lika värde, jämlikhet och mångfald. Sammantaget anser Boverket det belagt att ett alternativt kontinuerligt flödande vattenintag, och lager av detsamma, är av avgörande betydelse för Sveriges fortsatta positiva utveckling.

Boverket har utvärderat flera andra möjligheter, men funnit dem mindre lämpliga. Att dra parallella rörsystem, eller nya rör med vidgad dimensionen för tänkt kommande ökat behov bedömer Boverket relativt kostsamt. Att jämföras med Boverkets föreslagna metod där inga resurskrävande investeringar behövs.

Den andra möjliga lösningen som beaktats är att lagra vatten genom tappning från befintlig kran. Denna har dock förkastats av skälet att en central samhällsfunktion därmed godtyckligt underställs privata intressen. Möjligen skulle ingen som helst lagring ske, utan berörd fastighetsägare skulle bara vrida på ordinarie kran för att täcka det omedelbara behovet av vatten. Endast ett icke marknadsstyrt fritt kontinuerligt inflöde vid sidan om det ordinarie rörsystemet kan därför anses vara en samhällsekonomiskt fullgod problemlösning. Boverkets teknik innebär att vattenförsörjningen, successivt i takt med att vattenläckor uppstår tryggas på ett naturligt miljöanpassat sätt. Boverket konstaterar, ur samhälleligt perspektiv, att vattenläckor är en tidigare förbisedd positiv möjlighet för Sverige som nu kan tas tillvara

Gällande praktisk hantering vid vattenläcka rekommenderar Boverket ett agerande enligt följande riktlinjer.

Det fria vattenflöde som uppstår vid vattenläcka bör i normalfallet inte stoppas. Om fastigheten därmed fullständigt omöjliggörs för boende kan flödet emellertid reduceras till nivå där det kan hanteras på rimligt sätt. Förslagsvis pumpas läckvattnet till tankar som uppställts på särskild avsedd plats. Nya metoder att nyttja lagrat vatten för att uppnå cirkulation bör övervägas. Detta kan till exempel avse handtvätt istället för att nyttja tvättmaskinen och att vattna gräsmattan, och tvätta bilen, med vattenkanna.

De utrymmen i fastigheten som blir kontinuerligt utsatta för vattenflöde omhändertas på bästa möjliga sätt. Det finns emellertid en teoretisk risk för mögel och svampangrepp i fastigheten på grund av ansamling av vatten under ogynnsamma förhållanden. En god boendemiljö kan då, i förekommande fall, bibehållas genom att aktuellt bo-område avskiljs med stängd dörr och att utrymmet endast nyttjas tillfälligtvis. Luftavfuktare kan installeras och astmabesvär lindras med medicinering. Vid omfattande problem bör utrymmet endast beträdas med vederbörlig skyddsutrustning. På Boverkets hemsida kan skyltar med texten NO GO -ZON beställas. Dessa innebär inte att bo-området inte kan, eller får beträdas, bara att extra försiktighetsåtgärder skall iakttagas.

Boverkets sammanvägda bedömning är att vattenlagring enligt föreslagen metod är samhällsviktig och oundvikligt nödvändig. Risken för rötskador och problem hos enskilda fastighetsägare är därför, vägt mot samhällsnyttan, att betrakta som acceptabel. I fortsatt arbete har Boverket har precis påbörjat ett projekt som syftar till att säkerställa att hela samhället anpassas till den moderna nödvändigheten att hantera vatten i hink. Boverkets mål är att år 2030 ska samtliga hushåll ha tillgång till lagrat vatten baserat på dess fria alternativa inflöde. Om fastighetsägare inte uppfyller Boverkets rekommendationer vill Boverket erinra om att området då framledes kan bli föremål för tvingande lagstiftning.

Rutger Engellau är en 62-årig akademiker, trebarnsfar och farfar. Han är företagare och humanist som inte bara egoistiskt har den egna familjens väl för ögonen och därför våndas över Sveriges utveckling.



« PreviousNext »