Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Jan "SAS" Carlzon

Life in BalancePosted by Leo Sun, August 27, 2017 14:43:51



Jan "SAS" Carlzon en av Sveriges kändaste direktörer, stod inför 500 åhörare på Kvalitetsmässan i Göteborg 2015. Han sa: – Ingen kan kalla mig rasist. Hela mitt yrkesliv har byggt på öppenhet mot världen. Men nu är jag för första gången orolig.



Jag känner stor oro, säger Jan Carlzon . Öppnar man sin famn måste man också öppna sina ögon. Välkomnar vi människor på flykt måste vi också kunna ta hand om dem. Vi kan inte ta emot fler än vi klarar av. Det förvånar mig att politikerna inte har förstått det.

Det enda partiet som tagit till sig den förståelsen, samma som många medborgare runt om i landet, är Sverigedemokraterna. Plötsligt diskuterar varenda människa invandring och integration med utgångspunkt från den verkligheter de lever i . De enda som inte verkar bry sig är de politiker som har ansvaret för den uppkomna situationen.

Så frågan Jan Carlzon ställer är , har vi det ledarskap som situationen kräver eller har vi fått ledare som följer hopen och försöker samla ihop det som blev kvar det som så tydligt visar ett dåligt ledarskap ?

När man tar på sig ett stort ansvar krävs också ett stort ledarskap det som så tydligt har saknats de senaste åren i svensk politik. säger Jan Carlzon.

Tyvärr så har ansvariga politikerna i både Alliansen och det rödgröna blocket struntat i att ta hand om de som kommer hit. Man har fört en politik där tuta och kör och se vad som händer varit det som gällt. Alla opponenter av den politiken har de gemensamt anklagat för främlingsfientlighet. Man har med sin politik skapat klasskillnader i samhället där man får gå tillbaka ända till 30 talet för att se motsvarande samhällsförändringar. Något som inte verkar ha bekymrat de ansvariga politikerna att man är skyldig till att sparkat tillbaka utvecklingen i klasskillnader till i början på 1900 talet i Sverige.

Man har med det skapat en kriminalitet som har gjort flera områden runt i Sverige klassas som särskilt utsatta där myndigheter har svårt att få ordning på utvecklingen. Man har struntat i att föra en bostadspolitik som ligger i fas med de som man lockat hit. Man har struntat i att ge skolan resurser för att tillgodose flyktingbarns större behov för att integreras i skolsystemet, Man ( i princip alla politiker i RD) har i stort sett struntat i allt som skapar en vettig integration av de nyanlända. I stället för att föra en vettig politik så har man försökt ändra fokus på de problem som uppstått genom att svartmålat de som opponerat sig mot den politiken. Ingen självrannsakan här inte mer än att när de fått ur sig sin frustration på Sverigedemokraterna så ger man sig på motståndarblocket och anklagar dessa för att inte ta ansvar. Att bägge blocket har lika stort del i det som sker vill man inte låtsas om.

Vi kan väl hoppas att fler tar till sig vilka som är de verkliga syndarna i hur man skött Sverige i flyktingfrågan de senaste 10 åren. Nu får svenska folket vara beredd att städa upp efter vad den naiva flyktingpolitiken lett till.

Man skall aldrig rösta på ett parti i vad de vill åstadkomma utan man skall rösta efter vad de åstadkommit med sin politik. Med det synsättet så är det många partier som borde känna sig oroliga inför valet 2018.








  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post121

Medveten medvetenhet

Life in BalancePosted by Leo Fri, July 14, 2017 13:45:29



Jag har aldrig varit mer säker på mänsklighetens förmåga att slutligen kasta av sig de mentala kedjor som binder oss till bojorna. Men (och det finns alltid ett ”men”) detta kan endast åstadkommas med hjälp av kraftigt desinficerande upplysning till medveten medvetenhet och förståelse av och för sig själv som individ och människa.

Detta uppnås vanligen genom självreflektion till ökat självförverkligande - självets större närvaro i nuet, verkligheten – emotionell autenticitet och så småningom en ännu mer växande emotionell självförståelse.

En vanlig missuppfattning bland många är att den allmänna befolkningen inte är intelligent nog att bli medveten och upplyst, den är den helt klart visst. Processen med större medvetet medvetande har ingenting att göra med vårt IQ och allt att göra med vår EQ eller Emotional Quotient. Vår förmåga att känna känslor, alla kan känna känslor, men vi kan bara känna – uppleva – känslor nu och vi kan bara uppleva våra egna känslor individuellt.

Om vi av "samhället" kan göras beroende av rädsla och narcissistiska blickar till att vara självdestruktiva, så kan vi också uppmuntras till att vara mer känslomässigt medvetet medvetna så länge vi inte främst ser till våra ” politiska chefer” för deras typ av ”vägledning”.

I själva verket får vi inte överlåta ansvaret för vårt eget själsliga välbefinnande och upplevande av våra egna känslor till andra, för det är helt enkelt bara en klar inbjudan till att manipulera och utpressa oss genom oss själva och våra egna känslors betingande grunder. Vi måste förstå varför vi känner vad vi känner och på vilka grunder som dessa känslor etableras.

Det finns ingen enkel lösning, ingen magisk knapp att trycka på som gör allt bättre på en gång, en som tillåter oss att gå tillbaka till vårt tidigare så bekväma lättsinne – vansinne i att försökas vistas utanför oss själva i det nu som är den enda stund vi kan uppleva känslor, kan man inte bli lycklig nu så kan man aldrig bli lycklig. I slutändan är vår egen unika resa en djupt personlig och individuell erfarenhet och medan riktningen är klar, så måste den vägen anpassas och upplevas av varje resande själv. Men vi kan göra sällskap på vägen. Visdom är helat lidande.

Det finns inget mjukare enklare sätt, ingen genväg genom en labyrint och ingen annan för att gå vägen åt oss. Jag vet detta på grund av mina långa och ibland rätt svåra personliga erfarenheter för vinna själv över hinder som rest sig inom mig och som placerats där av min kultur och mitt land, och ja, alltså inte minst alltså av mig själv. Jag har provat alla vägar jag skulle kunna tänka mig, innan jag faktiskt landade på den enda väg som jag kunde hitta med en utgång, den som gick igenom mig själv framåt. - Universal Heart med Jörgen Tranberg!

Svaren är bedrägligt enkla, vilket gör det svårt för de flesta att acceptera dem, när vi har betingats att tro att komplexiteten kräver komplexa lösningar. Ingenting kunde vara längre från verkligheten.

När man finner att man har grävt sig ner i ett hål, är den första regeln som bör följas att sluta gräva. Men eftersom vi har tränat hela livet på att gräva så är detta vad vi gör, det är nästan kätteri att fundera på något annat. Med tanke på hur snäv vår syn är på fördelar som vissa väljer, så borde ” vi andra” ifrågasätta allt som vi ”tror” när vi väl har slutat gräva och istället börja att leta efter en väg ut.Varför började jag överhuvudtaget att gräva?

I en värld som har blivit galen, kommer sansad eftertanke inte omfamnas eller förkroppsligas tills dess att vi främst granskar vår egen galenskap inom oss själva.

Annars kommer allt vi gör bara att verka skenbart lugnande på det vilda odjuret inom oss själva till denna cykel tar slut och nästa cykel av galenskap börjar, som för med sig nästa varv av mänsklighetens förgörelse av sig själv. Förändrar vi inte oss själva tillräckligt mycket som individer, så kommer inte någonting annat heller förändra sig tillräckligt mycket i förhållande till vad vi eftersträvar. Även om man i detta kan klaga över att jag kräver för mycket av oss, att problemen är för stora och maktens befogenheter är för starka, anser jag att detta bara kan visas på det här sättet eftersom vi ser frågan som ett så stort problem. Detta är en socialkognitivt programmerad illusion.

Jag ska därför också vara den första att erkänna att jag älskar den varma känslan av att få mina fördomar bekräftade. (som HSP, så "vet" jag att jag oftast känner rätt) Ur mitt perspektiv, som av den så kallade skånska synvinkeln, så kommer min bekräftelsestroke oftast av att läsa att andra likasinnade människor har nått liknande slutsatser som mina egna, efter att ha gått olika vägar. Sällan…typ, får jag positiv bekräftelse från de traditionella medierna, inte heller skulle jag någonsin mer kunna räkna med att få det. Man måste i så fall läsa rätt noga mellan raderna när man tagit del av makthegemonins medier och deras egentliga avsikt och mening bakom den offentliga propagandan.

Det är en sak att diskutera bland vänner, grannar och alternativa medier den potentiellt revolutionerande idén om att makthegemonin egentligen inte har några rättsliga kläder värda namnet.

Det vore en helt annan fråga om en av hegemonins domare i Högsta domstolen säger att det är så med hög röst. Det vore väl en nåd att stilla bedja om från för livet, eftersom det inte vore ett instrument för staten som behöver bli omvalt, det skulle räcka att någon där bara är riktigt intresserad av att samhället verkligen skall vara demokratiskt betingat och därmed att all makt skall utgå ifrån folket. Alltså inte som nu med bara den offentliga makt som i allt kontrolleras av ekonomin.

Jag brukar säga att det verkliga måttet på ett samhälle är hur väl det tar hand om sina svagaste medborgare. Jag skall kanske ändra det vill att lite sarkastiskt säga, att det verkliga måttet på ett samhälle numera är hur väl det följer sina egna lagar, som förmodligen införts, i alla fall som kuliss, för att skydda sina svagaste medborgare, under tider av politisk ekonomisk stress eller krig.....

Fasaden som utgör den ”tro” på att Sverijen följer en högre moralisk standard, en i allt svensk, däribland ”grundlagen”, är inte bara sönder, den är nu helt väck. Dessutom var den ju inte på riktigt till att börja med, eftersom den var avsedd för någonting annat, att verka som en kuliss ….. (för jurister att tjäna pengar) utom förstås när det var praktiskt för dem som höll i regin, och för närvarande håller den, alltså den verkliga makten hos den s.k Djupa Staten i Sverige i dessa dagar,i stort det bankägda militärindustriella komplexet med sitt underrättelsetjänstkollektiv och sina opinionsbildningsmedier och deras idiots avvant, Riksbanken.



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post113

Chem-Trails = NWO

Life in BalancePosted by Leo Tue, July 11, 2017 17:36:45


När jag nu skriver denna artikel får jag börja med att be de utskrattade hjältar som tidigt varnade för chemtrails om ursäkt, jag hörde nämligen själv till dem som skrattade. Idag vet vi med hundraprocentig säkerhet att chemtrails inte är en konspirationsteori, utan en skrämmande verklighet. Dessutom skrämmande på ett sätt som får det mesta av globalismens galenskaper att förblekna. Efter trevande försök att manipulera mänskligheten med vaccinationer, GMO, läkemedel, kemisk besprutning m.m. har man nu på allvar tagit till storsläggan med giftbesprutning från luften över världens befolkningstäta områden. Med hjälp av luften vi andas kommer ingen undan, varken vi människor, djuren eller ekosystemet som helhet. Vad handlar då detta om?

Alla kan se de vita svansar som flygplanen över våra huvuden lämnar efter sig. Det är vi också vana vid och ingen reagerar nämnvärt när man ser det. Men numera finns det två sorters svansar, contrails som är de normala kondensationsstrimmor som flygplan på hög höjd alltid lämnar efter sig och chemtrails, som är medvetna utsläpp av tungmetaller i syfte att manipulera vädret genom ökad molnbildning. Så ser i alla fall den officiella versionen ut, men verkligheten är något annorlunda.

Contrails lär man sig snabbt att skilja ut, de förekommer vid flygning på hög höjd, har svansar som inte är längre än ett par hundra meter och som dessutom upplöses helt efter några minuter. De är ofarliga och naturliga och bildas av vattenånga i mötet mellan motorernas varma luft och den omgivande kalla luften.

Chemtrails är inte heller svåra att känna igen, de ligger kvar som vita streck på himlen, sprider sig långsamt i sidled för att bilda långsträckta skyar, som tillsammans med de ofta korsvis utlagda svansarna under dagens lopp bildar ett homogent molntäcke. Solen är borta. Den stora skillnaden är att chemtrails består av små, små partiklar av tungmetaller som långsamt dalar ner mot vårt jordklot och lägger sig över allt vi odlar, äter och berör. Dessutom finns de kvar i luften vi andas i form av nanopartiklar som vi kan relatera många sjukdomar till.

Konsekvenserna börjar nu bli så tydliga att till dags dato har 32 stater i USA infört restriktioner mot vädermanipulering på grund av de uppenbara riskerna för miljö och hälsa. Ett exempel är RI H6011/ 2017/ Regular Session/ Rhode Island House Bill 6011, The Geoengineering Act of 2017, regulates geoengineering of the global environment, som bordlades för vidare utredning så sent som i mars 2017. Vid en hearing i Shasta County Supervisors Testimony, California 2014 fick välinformerade läkare, piloter och forskare lägga fram sina underlag för en kommission, som drog slutsatsen att gränsen nu är nådd. Kalifornien är hårt drabbat genom mångårig experimentverksamhet , trots att mycket av forskningen bedrivs just där. Arbetsnamnet är Solar Radiation Management (SRM).

Vad är det då som man släpper ut?

Innehållsförteckningen får vi dels genom bolagens egna patentansökningar för metoden hos det amerikanska patentverket USPTO, dels genom de forskningsanalyser som utförts i vattentäkter och på mark av nedfallet. Patentansökningar för metoden med vädermodifiering har förekommit ända sedan 1930-talet. En modern variant har inlämnats av Hughes Aircraft Co i Kalifornien 1990, deras ansökan beskriver i detalj de kemikalier som används i deras program och stämmer väl överens med nedfallsanalyserna. Vanligast förekommande är aluminium, som fritt i naturen verkar som ett miljögift. Andra tungmetaller är barium, strontium och silverjodid, men även arsenik förekommer. Vid vattenanalyser uppmättes aluminium i kvantiteter 47 ggr det normala, strontium 10- 20 ggr normalt, barium 20 ggr normalt och ph-värdet på jordar konstaterades vara 25 ggr mer alkaliska än normalt. Nedfallet fungerar dessutom som en accelerator vid skogsbränder, som får större omfattning än normalt. Detta har man plågsamma erfarenheter från just i Kalifornien. Oförklarlig träddöd kan också med stor säkerhet hänföras till nedfallet. Monsanto, som är den största skurken vad gäller genmanipulering, inledde redan 2008 ett arbete med att göra sina grödor resistenta just mot aluminium! Du sköna, nya värld!

Neurologiska sjukdomar som Alzheimers (fyrdubblad frekvens i utsatta områden), autism, försvagat immunsystem och som följd förkortad livslängd hör till de sjukdomar som kopplas samman med nedsläppen. Partiklarna bryts ner till nanopartiklar i syfte att hålla sig uppe i luften, inandas när de faller ner och påverkar därmed hjärnans funktioner. Som av en slump sammanfaller detta med de bieffekter som man tillskriver vaccinationsprogrammen. Har vi samma upphovsman i båda fallen?

Vem som utför besprutningen vet vi i ett flertal fall, det amerikanska bolaget North American Weather Consultants Inc skäms inte för att på sin hemsida berätta vitt och brett om hur man utför uppdrag i ett 50-tal länder med vädermanipulering genom flygplan. Ett annat bolag är Weather Modification Inc, som kallar sin verksamhet för Cloud Seeding. Kanske är man trygg i den egna förvissningen att detta är ju bara något som är bra, vi bromsar Global Warming och är värda allt beröm för detta. När en regering beställer åtgärden behöver man kanske inte heller bry sig, betalningen är ju riklig och syftet gott? Men vem är det egentligen som beställer? Bolagen kallar sina kunder för ”sponsorer”. Och i Sverige? Över Skåne där jag bor går chemtrailsplanen just nu i skytteltrafik. Meteorologerna har svårt att förklara varför strålande sol i prognosen blev mulet, utan närvaro av lågtryck. Och mitt mossbeklädda tak som jag haft i 40 år och som dött under våren av förändrat ph-värde i luften saknar jag. Men viktigast är förstås att rädda våra ekosystem i stort och framför allt vår framtida hälsa, våra barn och barnbarns liv. Mer lättillgänglig information på svenska finns här.

Peter Krabbe



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post112

Lars Åberg - Sverige dog!

Life in BalancePosted by Leo Tue, July 11, 2017 17:34:06



GÄSTKRÖNIKA

Jag växte in i tryggheten; föddes på 50-talet, var tonåring på 60-talet, blev samhällsgranskande journalist på 70-talet. Mina barn gick på 80- och 90-talen i den närmaste skolan eftersom ingen vi kände hade börjat fundera över vilken skola som annars skulle vara bäst för dem. Det fanns ännu inga uniformerade vakter på sjukhuset eller vårdcentralen. Vi litade på att allting fungerade.

Vi kunde skratta åt devisen om ”Ökad jämlikhet” eftersom den var så språkligt och intellektuellt otymplig, men vilade samtidigt trygga i förvissningen om att Sverige hörde till de mest jämlika och jämställda samhällena på jorden.

Vi kände oss hemma i det svenska. Den svenska moderniteten och strävan efter rättvisa – även globalt – var vår egen. Det kollektiva blev det individuella. Den enskildas frihet förutsatte en beskyddande stat; i svaga eller repressiva stater är individen utlämnad. Henrik Berggren och Lars Trädgårdh skulle senare komma på ett passande begrepp: statsindividualism.

Jag har många gånger blivit påmind om hur den socialdemokratiska välfärdsstaten syftade just till detta, att befria individen från gamla beroenden. Rörelsen förutsatte folkbildning och studielånen öppnade universiteten. Tendensen förstärktes paradoxalt nog av 60- och 70-talens protest- och alternativrörelser, som sina kollektivistiska paroller till trots handlade om individuell frigörelse och, särskilt i sin amerikanska tappning, gynnade en accelererande livsstilskonsumism.

Svenskarna har sedan dess blivit duktiga på att också gissla sitt eget samhälle, det som så många andra runtom i världen har beundrat och sökt sig till från krigshärjade, dysfunktionella länder. Självförebråelse hör hemma i det demokratiska tänkandet, men kan slå över i ett slags masochistisk verklighetsflykt.

Själv brukar jag i polemik med dem som pratar om strukturell rasism och diskriminering beskriva det svenska systemet som strukturell välvilja. Det är sannolikt så välvilligt att det inte riktigt har förstått hur verklig motvilja, eller diskriminering, ser ut.

Vi valde en gång, i Sverige och liknande länder, att lägga skattepengarna på skola och sjukvård i stället för soldater på gatorna. Men den mänskliga omsorgen, den humanistiska tanken, urholkas i den nya otrygghet som blivit en del av vår vardag.

Nu blickar jag ner i det dystra tomrum som utgör mitt pensionsbesked efter ett fyrtiofemårigt yrkesliv som journalist. Jag har i vuxen ålder alltid arbetat och betalat skatt till det svenska systemet. Jag har varit en engagerad samhällsmedborgare såväl i praktiken som i debatten. De som har försökt sko sig har jag tyckt illa om och jag har försvarat fördelningspolitik och stöd till dem som behöver detta.

När jag nödgas inse att systemet inte kommer att ta hand om mig på samma sätt som jag tagit hand om systemet skriver jag till Pensionsmyndigheten och frågar hur det är tänkt att jag framöver ska kunna försörja mig. Jag får svaret att jag kan söka bostadstillägg. Dessutom får jag veta att ingen kan säga hur pensionen blir om ett år eller om fem år. Det beror på ekonomin. Det beror på hur mycket skatt som betalas in. Det otillräckliga kan mycket väl bli ännu otillräckligare.

En legendarisk amerikansk chefredaktör, Gene Roberts, sa när jag träffade honom vid hans övergång från Philadelphia Inquirer till New York Times att journalister i allmänhet är dåliga på att fånga upp och beskriva långsamma skeenden. Han nämnde the white flight till förstäderna och medborgarrättsrörelsens framväxt som exempel på rörelser i samhället som medierna reagerade på först när allting var uppenbarat. Så småningom skrev Roberts en utmärkt bok, ”The race beat”, om den journalistiska bevakningen av den amerikanska Södern på 50- och 60-talen.

När förändrades Sverige? Hur har den gradvisa förskjutningen speglats av medierna?
Tron på statsindividualismen är förmodligen kraftigt försvagad medan ökande resurser har investerats i den strukturella välviljan. Det är som om den frigörande kraften i det socialdemokratiska projektet i stora stycken gått förlorad och ersatts av rejäla doser missmod och misstro. Tilliten, det svenska samhällets paradgren, är inte vad den en gång var.

Ingen kan dock påstå att svenskarna är rädda för förändring. Trogna sina modernitetsideal har de utan att visa entusiasm accepterat EU-medlemskap och överenskommelser om sänkta pensioner och generös migrationspolitik. Detta har förändrat landet, samhället och systemet utan att någon kan peka ut exakt när ett nytt tillstånd ersatte det gamla.

För äldre socialdemokrater var arbetslinjen självklar. Utan den skulle det svenska systemet aldrig ha kunnat konstrueras. Det fanns inom arbetarrörelsen en skötsamhetskultur som många i dag säkert ler åt, men som lade grunden för det liv – den trygghet, den gratis utbildning, den sociallagstiftning – som de leende kunnat dra sådan nytta av. Föga kunde de äldre ana att en del av deras barn och barnbarn skulle betrakta strävan efter självförsörjning som reaktionär eller rentav diskriminerande.
De kunde över huvud taget inte föreställa sig hur snabbt världen och Sverige skulle förändras efter Berlinmurens fall och antikolonialismens klädbyte från nationalistisk socialism till global religiös fundamentalism.

Kanske kan man säga att den globalisering vi lever med samtidigt har lett till en sammanhangslöshet, som det skulle krävas en väldig massa god journalistik för att bringa reda i. Men tvärtom avlövas de traditionella medierna, åsiktsbildningen likriktas och i de medier som kallas sociala lyssnar de flesta mest på röster som säger sådant de redan tror sig veta.

Borde inte journalistik vara nyfiken snarare än bekräftande?
Den frågan har jag burit med mig in i det nya segregerade samhället medan det fått allt mörkare konturer. Vi har varit vana vid överblick, kontroll och planering, och så måste vi nu åter ställa grundläggande frågor. Vad ska vi ha detta samhälle till? Hur ska det se ut där våra barn växer upp? Varför är det viktigt att tänka fritt?

När människor inte längre anser sig dela tillhörighet blir vägen tillbaka mycket lång. Man ser om sitt eget hus, lägger sig inte i, lär sig att tolerera sådant man innerst inne tycker illa om, och ger upp alla förhoppningar om att politiker och myndigheter ska utföra det som en gång förväntades. Det är sannolikt att vi får vänja oss vid mer av godtycke, korruption och inflytande via hot om våld.
Ställ frågan: Vem styrde staden för trettio år sedan? Vem bestämmer i dag? Hur ser den informella makten ut, i gatubilden, i kvarteret, i den offentlighet dit vi alla förväntas betala skatt?

Jag växte in i tryggheten och blir nu äldre i den nya otryggheten. Man kan hävda att detta är åldrandets naturliga process – samhällsförändrarens omvandling till samhällsbevarare – men det är också fullt möjligt att det som nu sker är helt nytt och därför behöver beskrivas i nya termer av politiker, medier och en allmänhet som ännu inte funnit orden för detta.

LARS ÅBERG är journalist och författare.

info@larsaberg.se




  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post111

Vi är alla - lurade!

Life in BalancePosted by Leo Sat, July 08, 2017 23:11:46

Teodorescu i GöteborgsPosten 2017-07-08: Betala för havsutsikt - få fönsterlöst!

Antingen får staten bli bättre på att fokusera på sina kärnuppgifter eller så får man vackert erkänna att man inte klarar av att uppfylla sin del av avtalet.

När man ringer till kvinnokliniken i Mora efter klockan 16.00 en vardag finns det ingen barnmorska eller gynekolog att tillgå, varken där eller på akuten. I stället hänvisas man till Falun med sina besvär. Dit tar det omkring en timme och tjugo minuter. Samma dag som jag erfar detta läser jag återigen om det ansträngda läget på många av landets neonatalavdelningar.

I exempelvis Uppsala har platsbristen lett till att Akademiska sjukhuset tvingats skicka familjer som väntar barn till Åbo i Finland. Sektionschefen i Uppsala påpekar att födelsetalen i Sverige ökat med 30 procent samtidigt som neonatalavdelningarna resurssätts på samma vis som för 15 år sedan (SVT 6/7). När SVT Nyheter ringer runt till 13 av landets sjukhus som erbjuder neonatalvård anger åtta stycken att det råder platsbrist och att läget är pressat.

Svensk sjukvård dras med enorma problem som inte är semestertidsrelaterade eller avgränsade till specifika specialistområden. Enligt Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren började man larma om kaoset redan på 1990-talet. I en intervju säger hon: ”Det är ingen myt. Och det har bara blivit värre. (…) Behoven är större i dag, men vårdplatserna är färre samtidigt som vi inte har någon fungerande primärvård eller specialiserad öppenvård. Man brukar kritisera aktiebolagen för kvartalshysteri, men det är samma kortsiktiga tänk inom vården.” (SvD 27/6).

På knappt tio år har antalet vårdplatser i Sverige minskat med omkring 10 procent, från 21.300 till 18.800. Vi har gått längst i världen med att dra ned på vårdplatserna samtidigt som Sverige under 2016 hade den största folkökningen sedan år 1861 och populationen som helhet blir allt äldre.

Men det är som bekant inte bara inom vården som problemen inte längre går att maskera. I ett reportage i Expressen skildras hur en enda polisbil bevakar hela Dalsland, ett område stort som hela Storstockholm. Polisen larmar om att de tvingas ignorera brott vilket resulterat i att dalslänningarna börjat bygga egna utryckningsfordon. I vissa glesbygdskommuner finns det numera fler anställda på Systembolaget än hos Polisen.

Men polisbristen, med dess konsekvenser i exempelvis outredda brott, är på intet vis enbart ett glesbygdsfenomen. Av siffror som SvD begärt ut från Polismyndigheten framgår att Polisen varje dag lägger ned 13 ärenden om försök till våldtäkt eller fullbordad våldtäkt. Bara i år har 1886 ärenden lagts ned. En polis i södra Sverige konstaterar att utredningar om våldtäkter prioriteras ned och att ärendena läggs på hög, oöppnade (16/6).

Under Almedalsveckan som avslutas i morgon har alla partiföreträdare lagt huvudet på sned och allvarsamt, om än i olika ordalag, konstaterat att klyftorna i samhället växer. Det är så dags. Det är skandalöst att vi betalar och betalar, men får mindre och mindre tillbaka. Antingen får staten bli bättre på att fokusera på sina kärnuppgifter, jaga förluster i stället för vinster, och börja prioritera bland utgiftsposterna eller så får man vackert erkänna att man inte klarar av att uppfylla sin del av avtalet (även kallat samhällskontraktet) och därmed genast sluta lägga beslag på människors hårt förvärvade slantar och i stället låta oss själva bekosta den välfärd vi behöver. Det är helt orimligt att vi ska betala två gånger, en gång till staten och därefter en gång till för en privat lösning som ska kompensera för det staten inte förmår leverera.

Politiker, av alla kulörer, måste sluta skylla på varandra – ni har gemensamt bidragit till utvecklingen och ni har ett gemensamt ansvar för att hantera konsekvenserna. Är det verkligen så mycket begärt att de som byggt och som varje dag bygger det svenska samhället, oavsett var i världen vi föddes, ska få känna trygghet, ha tillgång till bästa möjliga utbildning, omsorg och vård, oavsett var i landet vi bor, oavsett om vi är pensionärer eller gymnasister, varvsarbetare eller journalister? Så länge vi betalar skatter på svensk nivå har vi rätt att förvänta oss just detta.

Annars har vi blivit lurade.




  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post110

Acceptans - vad är det?

Life in BalancePosted by Leo Fri, May 12, 2017 11:34:42


Acceptans - vad är det?

Jag läste i en tidningskrönika om begreppet acceptans...

Författaren menade att det kunde leda till passivitet.. MEN, det är enligt min mening att helt missförstå vad det handlar om....

Acceptans är som jag ser det motsatsen till dömande - FÖR det är ett annat ord för att öva närvaro...

Det har i sig inget med varken passivitet eller aktivitet att göra...
När vi accepterar en känsla, tanke eller situation, kan det i nästa steg leda till ett agerande eller att vi släpper taget - > men vad vi gör utgår då ifrån själens respons, inte egots reaktivitet....

Denna morgon kände jag till exempel smärta i min vänstra fot och knä när jag mediterade. Det var en elak stickande smärta, MEN, jag undvek att värdera smärtan, utan jag valde att lyssna till den istället.

Kanske ville smärtan att jag skulle agera - eller endast låta den klinga av...men detta visste jag först efter att ha gått dit med ett accepterande förhållningssätt.... Smärtan fanns och jag accepterade den och det varande den var i.

Därför ser jag också acceptans som porten till fördjupning,
dvs utan detta livgivande förhållningssätt , så tror jag det mesta endast snurrar på ytan i våra liv.....



Det skall bli en solig helg på Österlen, - > SÅ var du än är.... Enjoy...livet pågår....





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post107

Filosofen BARD

Life in BalancePosted by Leo Wed, May 10, 2017 11:51:23



Alexander Bards hårda dom: Därför kommer medierna dö

Undermålig journalistik har banat vägen för fejkade nyheter, marknadsavdelningarna har spelat ut sin roll och "kommunikationsbyråernas diktatur" krackelerar. Författaren och filosofen Alexander Bard målar sitt framtidsscenario i tidningen Resumé: Alexander Bard säger:

Vi befinner oss i en tid när traditionella medieföretag kämpar för sin överlevnad med kniven mot strupen. Marknadsförare sliter sitt hår över hur de ska nå allt mer svårfångade och svårdefinierade målgrupper. Globala jättar som Facebook och Google kopplar ett allt starkare grepp om våra liv. USA har nyligen valt en president som helt verkar sakna respekt för fakta och konventioner. Kort sagt: det finns få, om ens några, ledstänger att hålla fast vid.

År 1995 satt Alexander Bard i Nyhetsmorgons studio och förklarade för programledarna Malou von Siwers och Bengt Magnusson hur internet skulle komma att förändra vår civilisation. 22 år senare är det bara att konstatera att han fick rätt i det mesta.

Vid millennieskiftet släppte han boken "Nätokraterna" tillsammans med författaren och krönikören Jan Söderqvist där de beskrev hur ett nytt klassamhälle skulle växa fram i spåren av den digitala revolutionen. Duons fyra böcker har hittills översatts på fler än 20 språk. Alexander Bard har lagt musiken på hyllan och reser numera världen runt för att föreläsa om sina profetior för framtiden. Resumé stämde träff med honom för ett samtal kring hur förutsättningarna för medier, marknadsföring och kommunikation kommer att förändras.

För att förklara dagens läge tar han spjärn mot informationssamhällets fundament. Den traditionella marknadsföringen är nämligen sprungen ur en tid med få och starka mediekanaler.
– Vi har levt i ett samhälle med böcker, tidningar och tv. Du tvungen att ha väldigt mycket makt eller pengar för att kunna ha en kommunikationskanal över huvud taget. Kommunikation handlar om ett utbyte i två riktningar, och det finns egentligen inte i ett sådant samhälle. De budskap som varit obekväma eller som vi inte velat höra har istället fått mycket stålar bakom sig, och det har vi kallat reklam. När jag talar om marknadsföring handlar det alltså om att tvinga på sitt budskap på mottagarna. Det har man kunnat göra ganska oemotsagd, och medierna har haft det som en stor inkomstkälla, säger han.

– Det nya med internet är att kommunikation går i alla riktningar. Vi har fullt upp med att ta emot kommunikation och kommunicera tillbaka. När vi människor en gång lärt oss att kunna påverka det vi tar emot skapas ett helt nytt landskap. Vi ignorerar alla som skriker åt oss. Megafonen når inte fram längre. Tvärtom, den som skriker från en annonsplats har förmodligen dödat sig själv i samma ögonblick.


Som exempel nämner han Googles algoritm som presenterar de mest relevanta sökträffarna för dig utifrån ett visst antal parametrar.
– Den som hamnar högst upp i sökningen är den som har högst attentionsvärde. Det är inget du betalar dig till, utan det är någon som gör saker väldigt bra och är tillräckligt känd för att hamna där. De som istället gör en annons kommunicerar att "vi är väldigt dåliga på det vi gör, ingen tycker om oss, men vi har pengar som vi slänger på problemet". I den här fällan har de traditionella medierna och företagen fastnat. De håller på att straffa ut sig själva. I dagens kommunikationslandskap blandas interaktiviteten ihop med den gamla envägskommunikationen. Men interaktiviteten kommer självklart att vinna.

Alexander Bard förkastar också tron på att innehåll som är bättre anpassat till de digitala plattformarna kan lösa problematiken.
– I så fall hade reklamfilmer redan försökt vara själva innehållet på tv, men det fungerar inte. Vad det handlar om är att göra en bättre vara eller tjänst. Så fort någon säger "digital marknadsföring" slår jag bakut. För det går inte att kombinera. I ett samhälle med få kommunikatörer fanns det gott om plats att skrika ut sina budskap. Nu är vi sju miljarder människor som skriker ikapp med varandra. De flesta lyssnar inte på varandra över huvud taget. 98 procent av alla Instagrambilder tittar ingen på. I ett samhälle där vi dränks av dynga letar vi efter några få kanaler som är trovärdiga och har ett bra innehåll.

För att beskriva dessa kanaler använder han begreppet kuratorer som är hämtat från konstvärlden.
– Den som sorterar flödet av information, och presenterar det bästa för just dig, kommer du att återvända till. Då flyttar det ekonomiska mervärdet bort från producenterna till kuratorerna, vilket gör företagen och deras marknadsavdelningar helt värdelösa. Det här kommer vi att se i sektor efter sektor i samhället.

Varför görs det i så fall fortfarande så pass mycket traditionell marknadsföring?
– Därför att företagen har anställt en massa marknadsförare som slåss med näbbar och klor för att behålla sina jobb. De hittar på alla möjliga lögner om varför de ska finnas kvar i framtiden. När tryckpressen kom år 1450 hade vi 300 000 personer i Europa som satt och handskrev böcker. 1550 fanns inte en enda kvar. Men under de här åren demonstrerade de och gjorde allt de kunde för att stoppa tryckpressarna. Vid alla kommunikativa paradigmskiften har vi haft en gammal elit som sitter kvar, i det här fallet marknadsförarna, som försöker försvara sin roll. Men i själva verket är de helt överflödiga.

– Tidningarna ryker, bokförlagen ryker, tv-kanalerna ryker. Alla gamla medier ryker och med dem försvinner alla som har livnärt sig på dem. Och det är inte som att marknadsförare plötsligt kan bli kommunikatörer. De är bra på att skriva ett klatschigt budskap som de trycker ut, men urusla på att lyssna, vilket är grundläggande för att kunna kommunicera. Kommunikation handlar om att ha en dialog, inte att sitta i ett hörn och prata. Det betyder i sin tur att vi behöver helt andra talanger än de som sköter marknadsföringen i dag.

Var i det här skiftet befinner vi oss nu?
– Stora företag satsar fortfarande stora resurser på att anställa marknadsförare. Marknadsavdelningarna försöker till varje pris att hålla liv i sina budskap. Parallellt växer en helt ny värld fram på nätet med ett helt nytt sätt att kommunicera. Det skapas noder, alltså enskilda individer, som är väldigt framgångsrika på att kommunicera och få många följare som aktivt lyssnar på vad de säger. Dessa personer kommer att bli oerhört värdefulla, och traditionella varumärken kommer att försöka få dem att göra reklam för deras produkter.

Vad Alexander Bard beskriver är modeordet "influencers". Alltså personer med stora skaror följare som var och vartannat företag använder sig av för att nå ut med sitt budskap. Men även här befinner vi oss i en återvändsgränd, hävdar han.
– Säg att en ung tjej byggt upp en stor blogg, där hon på ett coolt sätt berättar om kläderna hon gillar och varför. Om ett företag kommer in och betalar henne för att sätta på sig deras kläder förlorar hon sin trovärdighet. Då tappar hon sina följare. Företaget kommer senare att undra varför de investerat miljoner där, samtidigt som hennes läsarkrets minskat dramatiskt. De kommer inte förstå att de mördade henne, för hon har horat. Hennes följare förstår att hon bara gjort det för pengarna, inte för att hon tycker produkterna är bra.

– Det går inte att hajpa upp en usel produkt. Du måste gå tillbaka till företaget och säga "Jag kan inte vara kommunikatör om inte ni gör den bästa varan eller tjänsten först". Vi är på väg mot ett transparent samhälle där det inte är någon idé att försöka marknadsföra ihjäl sig. Det kommer bara att slå tillbaka.

Ett annat populärt begrepp som han förkastar är "hållbarhet".
– Jag hatar det ordet. Alla snackar om det, men det är väl för fan givet för ett företag 2017 att ha en hållbar produktionskedja. Det är som att säga "vi tror på snällhet". Jag vill inte se en enda Powerpoint-presentation till med hållbarhet i rubriken, för det visar på en otrolig fantasibrist i företaget. Det betyder inget längre. Man är dömd redan där.

Vad spår du kommer härnäst?
– Participatorisk kultur exploderar just nu. Men då räcker det inte att bara prata om co-creation – du måste mena det också.

Vad innebär det konkret?
– Att ingenting längre görs av något mastermind som talar om för dig vad du ska göra. Modedesignern är lika död som sjukhusdirektören. Alla gamla Napoleonfigurer är borta. Allt som görs i dag uppstår i en konstant interaktivitet mellan mig som kund och dig som producent. Det betyder att vi alla blir "procumers", det vill säga att producenten och konsumenten upplöses som roller.


Om marknadsföringen är död – vad är då journalistiken?
– Journalistiken ramlade ihop eftersom den bygger på den traditionella modellen, där tidningen drar in pengar från annonsörer och att sälja lösnummer. Under en tid kommer vi att få anarki där en massa människor skriker saker rakt ut, utan någon form av faktakontroll. Där har du Donald Trumps universum.

– I det vakuumet uppstår ett sug efter kvalificerad information, och det är där journalistiken skulle ha funnits egentligen. Istället kommer ett antal noder att dyka upp som bistår med en faktuell bild av verkligheten. Dessa kommer du att söka dig till i allt högre utsträckning. Samtidigt kommer tidningarna att bli slavar under tjänster som Flipboard och Omni, som sammanställer information på en slags anslagstavla. Precis på samma sätt som skivbolagen blev beroende av Spotify för att få sina intäkter.

Vem ska betala journalisternas löner?
– Ingen. Alltså försvinner de. Det finns ingen naturlag som säger att det ska finnas journalister.

Vem ska sammanställa och verifiera informationen?
– Ingen. Det är därför vi har det kaos vi har i dag, med Donald Trump som president. Och så kommer det att vara fram till dess att efterfrågan dyker upp. Då kommer man att uppfinna nya medier som gör detta genom kuratorer. Återigen: det blir en betygsättning av nyhetsflödet där de bästa och mest faktuella kommer att vinna.

Kommer det att ge sig självt?
– Det brukar ske på det sättet. Vi likställer nämligen inte all information vi får. Förr eller senare börjar du titta på vilken information som är relevant, intressant och korrekt för dig. Då kommer du att söka den hos likasinnade som sorterar bort all buffel och båg. Möjligtvis då kan vi vara villiga att betala för informationen.

– Problemet är inte att tidningarna fått konkurrens av bloggare och twittrare som påstår en massa saker. Problemet är att tidningarna är för dåliga på att leverera sanning. Journalister påstår att deras sanningar är vidimerade. Men det är de inte alls. Ni har ljugit och farit med osanning i decennier. Det visar sig att informationsflödet som kommer från Dagens Nyheter inte är så jävla mycket bättre än det som kommer från Breitbart News*. Det är också politiserat, vinklat och inte alls särskilt sant.

Hur menar du då?
– Det är en skittidning. Varför ska den då överleva? Den hårda sanningen är att journalistiken inte har stått sig i konkurrensen. Jag tror att vi behöver en mycket bättre journalistik som är mer intresserad av vidimerad information.

Efter valet av Trump och debatten kring fejkade nyheter har vi sett en motreaktion i form av fler betalande digitala prenumeranter. Exempelvis till New York Times och Washington Post, med också DN i Sverige. Hur ser du på den?
– Till att börja med är inte de oskyldiga till fejkade nyheter heller. Genom att vinkla och välja bort saker att bevaka sysslar du också med en form av "fake news". Om du har en helhet och sedan väljer bort de delar som är politiskt inkorrekta är det bara ett annat sätt att fejka nyheterna. Att man lämnat så mycket utrymme för falska nyheter på nätet handlar om att de vanliga nyheterna varit för dåliga.

Vad menar du att medierna har lämnat ute?
– Det som är politiskt känsligt, för att det kan uppfattas fel. Om en journalist sitter och gör den typen av sortering istället för läsaren har man börjat fejka nyheterna redan där.

Men det verkar ändå finnas en betalningsvilja för nyheter på nätet?
– Det är knappast Donald Trump-väljare som börjar prenumerera New York Times. Jag tror inte att det handlar så mycket om viljan att betala, utan om att man är tvungen, vilket är helt rimligt. De naiva dagarna när man gav bort saker gratis på nätet för att driva upp trafiken är över. Vi har inte råd med det längre. Därför börjar tidningarna ta betalt, och det främsta exemplet är Wall Street Journal. Nischade tidningar med tydliga målgrupper är de som lyckas bäst.

Läser du mycket så kallade "alternativa medier"?
– Jag vet inte vilka medier som är alternativa, och jag tycker att den uppdelningen är grotesk. Min pappa lärde mig att läsa minst fem dagstidningar varje dag, från pingstvännernas till kommunisternas, och sedan bilda mig en uppfattning. Det gäller lika mycket i dag. Det är jättefarligt att bli beroende av en enda källa, även om den är hyfsat trovärdig. Det finns alltid olika infallsvinklar på ett ämne.

All information finns i dag tillgänglig ett klick bort. Ändå känns det som att människor är mindre intresserade av fakta än någonsin. Varför?
– Folk har aldrig varit intresserade av fakta. Filterbubblor har alltid funnits. Du glömmer bort hur Sverige såg ut för 30 år sedan. Folk gick upp varje dag och läste Svenska Dagbladet i sin Östermalmsvåning. De hade ingen aning om hur livet var i Tensta. Människor har alltid velat bekräfta sin egen världsbild. Skillnaden är att filterbubblorna kraschar mot varandra i dag. När de flyger på varandra, som exempelvis på Twitter, blir de uppenbara. Och det kan leda till våld. USA kan mycket väl gå mot inbördeskrig inom en generation. Det finns inga krafter som förenar kusterna med inlandet i dag, och de håller på att glida isär allt mer.

Du förutspådde tidigt Donald Trumps framgångar. Vad var det som vi andra missade?
– Vi skrev i boken Nätokraterna för 17 år sedan att en dokusåpaprogramledare kan bli president i USA. Den kändaste personen blir vald när politiken blir ironisk. Det handlar egentligen om att politiken har mindre makt än tidigare. Den har flyttat till andra delar av samhället, inte minst till teknologin. En arbetare i Michigan som röstade på Trump av ilska mot Clinton borde istället rikta den mot Silicon Valley. Det är där makten sitter i dag. Men vi har inte valt Peter Thiel eller Sergey Brin. Den debatten har jag inte ens sett än. Folk låtsas som att Trump och Clinton är två personer med makt.

Vad kan svenska politiker och företag lära sig av hans sätt att kommunicera?
– Det är väldigt farligt att sätta sig i händerna på kommunikationsbyråer och låta dem diktera perfekta budskap. Vi är riktigt trötta på politiker som alltid svarar korrekt i alla intervjuer. Trump var mänsklig. Han sa fel och överdrev. Genom det framstod det som att han inte lyssnar på någon annan.

– Jag kallar det "kommunikationsbyråernas diktatur" och där är vi i Sverige i dag. Men den tiden är över nu. Den politiker som inte gör det korrekta och inte lyssnar på rådgivare innan de öppnar käften kommer att framstå som mycket mer levande.

Hur har situationen uppstått?
– Genom kommunikationsbyråer befolkade av människor som tror de kan lösa problem genom att undvika allt som är känsligt. De tittar på hur vi ska undvika skandaler istället för hur vi ska nå framgång. Men det fungerar inte. Väljarna har genomskådat det. Trump lever, och det gjorde inte Clinton. Hon stod och pratade som en jävla robot, och då spelar det ingen roll om man är höger eller vänster.


Förklarar det Sverigedemokraternas framgångar här?
– Nej, de är bara en antiröst i dag. De har varken lyckats bli coola eller bli levande. Men när de lyckas hitta sin stora grej blir de riktigt farliga.

Ändå fortsätter de att öka trots alla skandaler?
– Ja, det är för att medierna säger att skandalerna ska skada dem. Då säger väljarna "nej, fan heller! Fuck you medier, vi hatar er! Ju mer ni hetsar mot Jimmie Åkesson desto mer kommer vi att gilla honom". Vi är trötta på det tillrättalagda och döda som medierna representerar.

* Breitbart är en högerpopulistisk och främlingsfientlig sajt som tidigare styrdes av Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon. Den har vid flera tillfällen anklagats för att sprida en förvriden eller felaktig världsbild. Resumé gav DN:s chefredaktör Peter Wolodarskimöjligheten att replikera på Alexander Bards påståenden om hans tidning.

– Att Alexander Bard uppenbarligen anser att DN inte är bättre än Breitbart News säger mer om honom än något annat. De publicerar rasistiskt innehåll och har inget att göra med de journalistiska ideal som nyhetsorganisationer stävar efter. Därför blir det svårt att föra en vidare diskussion i ämnet. Det beklagar jag, säger Wolodarski.


FAKTA/Alexander Bard
Ålder: 56 år.
Uppväxt: Motala.
Bor: Stockholm och Istanbul.
Familj: Ja. En väldigt okonventionell sådan.
Tjänar: Hans bolag Bullgood Kommunikation omsatte 2,7 miljoner kronor i det senaste bokslutet och gjorde en vinst på 140 000. I bolaget finns tillgångar på 6,8 miljoner.
Utbildning: Ekonomisk geograf/nationalekonom i grunden. Handelshögskolan i Stockholm och kurser på olika universitet runt om i världen.
Karriär i korthet: Musikbranschen i 25 år (låtskrivare, producent och artist i bl.a. Army of Lovers, Vacuum och BWO) men slutade för fyra år sedan. Byggde parallellt upp en karriär som filosof och föreläsare. Har skrivit böckerna Nätokraterna (2000), Det globala imperiet (2002), Kroppsmaskinerna (2009) och Synteism – att skapa Gud i Internetåldern (2014) med Jan Söderqvist. Skriver på den femte boken som ska komma ut 2018.
Gör på fritiden: Reser, umgås med nära vänner, slukar nya böcker.
Medievanor: Nyheter på nätet. Wikipedia. Läser två papperstidningar varje vecka: The Economist och Fokus. Även Travronden, som är ett privat intresse.
Senaste bok: Disparities av Slavoj Žižek.
Senaste film: Doctor Strange "Jag gillar den för att det är så mycket ketamin i den".
Hissar: Härskare.
Dissar: Slavar.





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post106

Vad är demokratin värd?

Life in BalancePosted by Leo Mon, March 13, 2017 13:15:49
JAG, Leo - har lagt in bilder, som jag tycker passar i sammanhanget.

Politiska ledare och debattörer smutskastar medierna, misstror experter och använder sig av felaktig och förvanskad kunskap. Grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning undermineras. Vi vill se en politisk satsning på en debatt grundad på kunskap, en nödvändighet för demokratins trovärdighet, skriver fyra professorer.

Marie Demker, professor i statsvetenskap och dekan för Humanistisk fakultet, Göteborgs universitet.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med särskild inriktning mot valforskning, Göteborgs universitet.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, Göteborgs universitet.


är bekymrade över en samhällsdebatt präglad av att inflytelserika aktörer förlitar sig på redan intagna positioner, egna upplevelser eller rykten. Till och med presidenten i USA, Donald Trump, argumenterar offentligt för sin sak med hjälp av argument som att ”någon har sagt” si eller så, samt med hjälp av uppenbara feltolkningar av något han sett på tv. Det är viktigt att opinionsledare tar ett större personligt ansvar. Men vi vill också se en politisk satsning på en samhällsdebatt på kunskapens grund, en nödvändighet för att bibehålla demokratins trovärdighet och funktioner.


I mänsklighetens utveckling ser de flesta nog framstegstron som en drivande kraft i samhällslivet. Ökad kunskap och bättre kunskap tänks ge oss bättre liv, goda samhällen och ökad individuell frihet. Och med demokratin, folkstyret, skulle kunskapens goda konsekvenser spridas och skapa ökat välstånd oavsett nationella gränser.

Sedan något decennium sveper dock en vind av misstro genom samhällsdebatten i de västliga demokratierna. Fortfarande står demokratin stark i vårt land liksom i de flesta europeiska nationalstater men skuggorna som avtecknar sig i Ungern, Storbritannien, Frankrike och USA – liksom i vårt eget land – tyder på att kunskap och demokrati inte längre uppfattas vara varandras förutsättningar. Att partiers företrädare tolkar verkligheten olika på grundval av ideologiska uppfattningar är naturligt – men när synen på kunskap och en gemensam verklighet bryter samman undermineras grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning.

USA:s president Donald Trump använder sig nästan dagligen av felaktig eller förvanskad kunskap i sina tal och i sitt twittrande. Den brittiska Brexitprocessen vilar på en folkomröstning där misstro mot experter blev en så stor del av kampanjen att befolkningen i stället översköljdes av en mängd ogrundade och tvärsäkra påståenden kring konsekvenserna av sitt val. I Frankrike genomför Marine Le Pen sin valkampanj utifrån lika ogrundade förespeglingar om att landet ska lämna sina förpliktelser till internationella konventioner, EU och eurozonen men ändå ha kvar fördelarna. Genomgående är också att politiska ledare i dessa länder, liksom i Polen, Ungern, Tjeckien, Sverige och Italien smutskastar de fria medierna och särskilt den politiska rapporteringen. Medierna betraktas som en enhetlig aktör och anses gå ”etablissemangets” ärenden eller ha en egen agenda som står i motsättning till ”folkets” intressen.


Utifrån en samhällsvetenskaplig kunskapsbas råder det ingen tvekan om att fria och oberoende medier är en integrerad del av demokratin. Men avgörande för demokratin är också medborgarnas tillit till den kunskap som skapas, sprids och diskuteras i våra samhällen. När politiska ledare och debattörer underminerar tilltron till oberoende medier och till kunskap som skapas och sprids genom akademiska eller motsvarande kanaler undermineras därför också demokratin.

I Sverige medverkar tyvärr många politiska ledare till den processen genom att bekräfta och legitimera medborgarnas oro och rädsla, även när forskning, systematiskt insamlad data och trovärdig statistik tyder på att oron är obefogad. Genom att möta oro med löften om ökad trygghet och inte med sakliga argument som skulle kunna undanröja oron kommer obalanserade och förvanskade verklighetsbilder att få medvind. I ett oöverskådligt medielandskap är det lättare än någonsin att sprida missvisande och påhittad information liksom att få förvanskade verklighetsuppfattningar bekräftade och förstärkta. Seriösa medier har samtidigt fått allt svårare att få genomslag för den sakliga och fördjupade journalistik som medborgarna behöver för att fritt och självständigt kunna ta ställning i samhällsfrågor. Rykten, konspirationsteorier och missuppfattningar blir ofta så spridda att stor möda och kraft måste ägnas åt att vederlägga dessa i stället för att föra diskussionen framåt.

I Sverige medverkar tyvärr många politiska ledare till den processen genom att bekräfta och legitimera medborgarnas oro och rädsla, även när forskning, systematiskt insamlad data och trovärdig statistik tyder på att oron är obefogad.


De flesta demokratiska samhällen har under lång tid byggt upp en unik institution där kunskap produceras, diskuteras och granskas: universitetet. Universitetets idé är att utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra. Denna samtalsmodell kan man överföra till andra samhällsområden. Därför föreslår vi fyra förändringar inom centrala politiska institutioner:

För det första att riksdagens utskott regelmässigt anordnar offentliga utfrågningar inom sina områden med experter från samhällets olika kunskapsinstitutioner.

För det andra vill vi se att utredningsväsendet (Statens offentliga utredningar, SOU) ges en möjlighet att arbeta mycket mer långsiktigt och brett än i dag för att ta fram ny kunskap och finna lösningar på samhällsutvecklingens avgörande problem..


För det tredje vill vi uppmana regeringen att söka brett stöd i riksdagen för att i samförstånd med civilsamhällets organisationer lansera en kraftfull och långsiktig folkbildningssatsning där kunskapsproduktionens villkor, källkritik och demokratins mekanismer står i centrum


För det fjärde
vill vi uppmana regeringen att tillsätta en maktutredning där fokus bör ligga på hur medborgarnas kunskapssyn och tillit påverkas av samtida samhällsförändringar som globalisering, individualisering och medialisering.

Avslutningsvis vill vi uppmana politiska ledare på alla nivåer att kraftfullt motverka osakligheten och kunskapsmisstron genom att självmant diskutera frågan men också genom sitt egen och sina organisationers agerande i sociala medier.

Vi bedömer att läget är så pass allvarligt att vi bör lägga mindre trätor åt sidan för att i stället fokusera på den stora frågan – att försvara, stärka och utveckla demokratin och det öppna samhället. Vi vill kunna se våra barn och barnbarn i ögonen när de frågar vad vi gjorde när demokratins grundvalar var i gungning i Europa och västvärlden, vi vill kunna svara att ”vi gjorde allt vi förmådde utifrån våra förutsättningar”.



Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Marie Demker, professor i statsvetenskap och dekan för Humanistisk fakultet, Göteborgs universitet.

Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap med särskild inriktning mot valforskning, Göteborgs universitet.

Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet.

Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation, Göteborgs universitet.









  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post98
« PreviousNext »