Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Swe-Mena

Life in BalancePosted by Leo Mon, December 03, 2018 15:15:21


David Ahlin: ”Invandringen har förändrat Sveriges befolkning i grunden.”

Nära var sjätte elev i nionde klass lever under någon form av hedersförtryck, visar en kartläggning av forskare vid Örebro universitet som intervjuat 6 000 elever i Stockholm, Göteborg och Malmö. Nyheten presenterades häromdagen i Ekot. Studien, och sättet den presenterades på, ett sakligt konstaterande och en kort beklagande kommentar från en kommuntjänsteman, fick mig att tänka på talesättet att man ibland inte ser skogen för alla träd. Vi uppmärksammar detaljer och enskildheter, men ser vi helheten?

Hur många känner till omfattningen av den demografiska förändring som pågått i Sverige under de senaste decennierna? SCB:s befolkningsstatistik bekräftar att invandringen under de senaste 30 åren har förändrat Sveriges befolkning i grunden.

Vid årsskiftet var antalet utrikes födda 1 877 000. Som andel av befolkningen på 10,1 miljoner var 18,5 procent födda utomlands. Antalet, och andelen, har ökat kraftigt under de senaste decennierna. 2007 var antalet 1,3 miljoner, 1997 var det 950 000 och 1987, 30 år sedan, var antalet 690 000, eller 8,2 procent av befolkningen. SCB har statistik sedan 1960, innan arbetskraftsinvandringen tog fart. Då var antalet utrikes födda 300 000 vilket motsvarade 4 procent.

SCB redovisar även statistik för utländsk bakgrund, det vill säga utrikes födda samt inrikes födda med båda föräldrarna födda utomlands. I slutet av 2017 var 2 439 000 av utländsk bakgrund vilket motsvarar 24,1 procent. Denna grupp har ökat ännu snabbare och andelen har fördubblats sedan början av 1990-talet. SCB redovisar invandring efter födelseland och invandringsår och statistiken visar att en stor andel av invandringen skett från muslimska länder i Asien, Mellanöstern och Afrika.

Faktum är att den kraftiga befolkningsökningen under de senaste 30 åren till stor del utgörs av invandring. 1987 var Sveriges befolkning 8,4 miljoner, varav utrikes födda var 690 000. Idag är vi 10,1 miljoner, varav 1,9 miljoner är födda utomlands.

Oavsett om man är positiv eller negativ till de senaste decenniernas invandring så bör de flesta kunna enas om att en stor invandring från länder med annorlunda kultur, religion och politiska system påverkar det svenska samhället. Många människor som invandrat hit vill fortsätta leva ungefär som de gjorde i sina hemländer. Alla är inte intresserade av att integreras i det svenska.

Invandringen förändrar Sverige. Men förändringen sker långsamt. Processen är utdragen över många decennier. Vi ser detaljer, men orkar vi se helheten? Jag undrar om våra politiker nu är redo att bjuda in oss väljare till ett samtal om de kommande 30 åren. Hur stor ska invandringen vara? Ska andelen utrikes födda fortsätta att öka i samma takt? Vilket utrymme ska religionen ha i det svenska samhället? Det är svåra frågor. Men de förtjänar en öppen och respektfull diskussion.








  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post214

Våga INTE säga emot!!!

Life in BalancePosted by Leo Mon, November 19, 2018 12:05:13

Joakim Lamotte – Sveriges modigaste journalist!



Har du hört talas om Joakim Lamotte? Inte? Han är Sveriges i särklass modigaste journalist och reporter. Han gör idag ett jobb ingen annan journalist längre vågar göra. Joakim Lamotte är en rakryggad man med mod att våga ge sig ut i den svenska verkligheten med sin filmkamera och låta vanligt folk komma till tals hur de upplever det nya mångkulturella Sverige.
Joakim tar sin bil och sin kamera och åker ut till en svensk stad och live-filmar verkligheten så som den faktiskt ser ut, låter folk berätta hur de upplever och känner sig i samhället. För denna självklara journalistik har nu Joakim och hela hans familj hotats till livet! Varför och av vilka? Varför är det så provocerande att filma verkligheten och vilka ligger bakom dödshoten?

Detta ska vi försöka reda ut!

Joakim Lemotte gör bra det som andra journalister BORDE göra men inte längre VÅGAR göra. Istället för att sitta bakom tangentbordet på en unken tidningsredaktion och försöka måla upp en förskönad bild av ett Sverige som inte längre existerar så åker Joakim ut och filmar den, men för detta arbete har han nu under lång tid hotas till livet och även hela hans familj med fru och barn. Varför är det då knäpptyst i media när en svensk journalist hotas till livet? Vaför är Joakim så provocerande för vissa individer och vilka är alla dessa hatare? Vi ska försöka ge ett svar;

Joakim åker till Växjö där folk får berätta sin åsikt om stadens arabiska böneutskrik på 110 dB över den småländska staden. Han åker till Västra Frölunda för att snacka om bilbränderna, blir direkt omringad av ett gäng invandrare som hotar, provocerar och ger honom långfingret. I Malmö kommer kvinnor fram och berättar gråtmilda hur de blivit misshandlade och hotade, hur folk skrikit nedsättande för de är svenska kvinnor, hur de tvingats springa för ungdomsgäng som kastat sten efter dem. I Strömstad berättade pensionärer att de inte längre kan gå ut om kvällarna för de blir attackerade av aggressiva invandrande ungdomsgäng. När Joakim gjorde ett reportage om stenkastning mot blåljuspersonal i Uddevalla började hoten direkt när han klev ur bilen. Ja i princip vid varje live-sändning som gjorts senaste åren får Joakim nya dödshot. I Perstorp, i Trollhättan, i Södertälje, i Staffanstorp, i Lysekil, i Värnamo, samma sak…

I Nyköping hade ett innebandyläger för unga tjejer delat lokaler med ett muslimskt konvent med mestadels arabpojkar i en arenabyggnad. Någonting obehagligt inträffade vid damtoaletterna – det var ofredande av tjejerna men uppgifterna gick isär. Lokaltidningsjournalistiken gjorde knappast händelsen rättvis då man i sann PK-anda bara frågade de vuxna och arabpojkarnas version. Joakim Lamotte tog istället fram sin kamera och lät även flickorna ge sin bild av vad som inträffade. Är det inte så här ALL journalistik ska vara? Joakim fick ett nytt hatdrev efter sig när den obekväma sanningen hade kommit fram. Inte helt oväntat var det invandrarkillar och tonårstjejerna från gap & skrikvänstern som stod för hatet mot Joakim.
”Det kunde faktiskt lika väl varit svenska killar…” försvarade en av tjejerna bland nätkommentarerna.
Är dagens nya Sverige så skrämmande att vi hellre skyller allt på en journalist som bara gör ett bra jobb och kallar honom ”rasist” än vågar erkänna hur sanningen faktiskt ser ut i dagens nya Sverige? Varför och vilka är det då som hotar Joakim och hans familj?

-Ok, vi börjar med frågan; VARFÖR.

Vi måste gå långt bakåt i tiden för att förstå sambandet; Vi svenskar har under decennier med socialistiskt styre blivit så indoktrinerade av våra makthavare att vi till slut tror på allt de säger. Om politiker och media tillräckligt många gånger upprepar att kriminalitet och mångkultur är något bra så tycker vi till slut det.

Vi skulle under 50, 60 och 70-talet bygga upp ett rättvist, solidariskt och tryggt välfärdssamhälle. Alla arbetsföra skulle arbeta och lägga skatt som skulle finansiera vår gemensamma välfärd. Vi byggde ett samhälle där vi tog hand om de svaga, de sjuka och skadade. Vi bestraffade kriminella och laglösa. Vi skapade världens bästa skola för att utbilda nästa generation svenska medborgare. Vi skapade världens bästa sjukvård så vi snabbt skulle vara tillbaka i livet igen. Vi levde i ett tryggt, säkert, homogent, solidariskt, jämställt och välmående land med en kristen historia, en kristen tradition och en kristen grundsyn. Ett land som vi själva skapat och förvandlat med hårt arbete från ett fattigt bondesamhälle till en rik industrination - och allt detta på mindre än hundra år!

Men så någon gång under 80–90-talet skulle man plötsligt radikalt lägga om kursen för konungariket Sverige. Politikerna bestämde utan folks godkännande att Sverige skulle förvandlas till oigenkännlighet. Man påstod att hela vår välfärd snart skulle kollapsa om vi inte blev betydligt fler invånare väldigt, väldigt snabbt. Vi skulle råka ut för en total systemkollaps inom en snar framtid, påstods det från politikerna. Lösningen på de fruktansvärda samhällsproblemen politikerna påstod sig se i sin spåkula (men som ingen annan kunde se minsta tecken på) stavades; massinvandring!

Genom att ta hit redan högutbildade och kvalificerade (?) människor från tex Irak, Somalia, Eritrea och Afghanistan skulle de ta de jobb som politikerna påstod vi svenskar inte längre ville ha. Invandringen var lösningen på ett problem som aldrig fanns. Invandrarna skulle nu jobba i vår sjukvård, köra våra bussar, städa våra offentliga inrättningar och laga vår mat, ja allt sådant som politikerna påstod vi svenskar inte längre klarade av eller ville arbeta med. Sverige var i skriande behov av denna påstådda arbetskraft påstod makthavarna, trots att vi redan hade en arbetslöshet som var högre än på flera årtionden…

Det generösa bidragsystemet vi byggt upp för oss svenskar spreds som en löpeld ner till fattiga länder och snart började hundratusentals människor välla in och leva i vårt land. För att klara den extrema anstormningen (Sverige är idag det EU-land som tagit emot flest invandrare per capita!) massproducerades stora förortsområden där alla de nyanlända skulle bo. Att klumpa ihop de hitkomna till samma områden hade många fördelar;
De lärde känna fler egna landsmän, de kunde lättare bevara sina gamla traditioner, sin kultur, sin religion, sin syn på svenskar och västvärlden och sitt språk. De slapp bli en del av det land de frivilligt valt flytta till.
Nackdelen var att de inte blev de hårt arbetande skattebetalande svenskar vi trodde de skulle bli. Vi hade bara flyttat hela Mellanösternkonflikten hit. Den konflikt mellan öst och västvärlden, mellan judendom och islam som vi tidigare bara sett på tv-nyheterna kunde vi nu plötsligt se utanför vårt fönster. Snart började det ställas krav på moskéer, böneutskrik, halalslaktat kött, koranskolor, slöjtvång och könsseparerad skolundervisning. Kriminaliteten i form av balkongkastning, könsstympning, gruppvåldtäkter och bilbränder blev också en bieffekt i dessa områden. Plötsligt hade vi skapat ett parallellsamhälle vi inte ville ha…eller rättare sagt, ett parallellsamhälle vi inte vågade kännas vid…

(-Ok, men vad har allt detta med Joakim Lamotte att göra kanske Du nu tänker…lugn...vi kommer snart till det….)

När svenska folket under 90-talet började se den negativa och farliga utvecklingen i dessa utsatta områden var det redan för sent. I stället för att erkänna sina politiska misslyckande skulle alla som protesterade mot den mångkulturella utvecklingen bli kallade för rasister, nazister, fascister och främlingsfientliga. Sanningen blev plötsligt socialismens värsta fiende och hela det vänsterliberala media-etablissemanget följde blint med.

På tidningsredaktioner lång ifrån den osvenska förorten satt journalister som Åsa Linderborg, Anders Lindberg, Jan Guillou, Jan Helin och Thomas Mattsson och skrev spaltkilometrar med hat och hot mot alla svenskar som inte såg massinvandringen som frälsningen på den påstådda samhällskollapsen. Alla som inte marscherade i takt med socialismens nya mångkulturella Sverige fick epitet som rasister, nazister eller främlingsfientliga av det politiska vänsteretablissemanget.
Media började medvetet mörka, förvränga, ljuga och smutskasta allt som inte var politiskt korrekt. På nätet började ”alternativ media” skriva om det som gammelmedia inte längre ville kännas vid och dessa sidor fick snabbt epitet som ”högerextremistiska rasistiska hatsajter”. Till och med på Facebook blev (och blir än idag!) personer som delar regimkritiskt innehåll blockerade och avstängda efter hårda påtryckningar från Socialdemokraterna på Facebooks och dess ägare Google!

De politiskt korrekta bestämde nu vilka som var de goda och vilka som var de onda. De goda var alltid vänster. De goda var alltid de som försvarade massinvandringen - även dess negativa effekter!

Våldet i förorten var ju naturligtvis den svenske vita mannens fel som inte anställde invandrare på sitt företag… Gruppvåldtäkter i förorten kunde ju precis lika gärna utförts av svenska killar...Våldtäkterna ökade inte, det var bara anmälningsbenägenheten bland invandrarkvinnor som ökat… Vandalismen var inte större i ghettona, det var bara de rasistiska hatsajterna som förstorade upp problemet... Bilbränderna i förorten var egentligen samordnade attacker av sverigedemokrater…
Våld, hot och kriminalitet var plötsligt inte alls så dåligt, det var en nödvändig kulturberikning för oss svenskar så länge den kom från den goda sidan! Sverige skulle bli lite mer som övriga omvärlden - inte tvärt om!

Joakim Lamotte är en av alla dessa mycket modiga unga män som fortfarande vågar avslöja sanningen om det nya mångkulturella Sverige och därför är han (och hans familj) ett direkt hot mot hela det socialistiska indoktrineringsmaskineri med gammelmedia som främsta fanbärare, som med hot, trakasserier och -om så krävs- våld, ska tysta ner massorna!

Vilka är då dessa individer som går i socialismens skönmålade fotspår och är så indoktrinerade att de försvarar vårt nya Sverige med alla dess gruppvåldtäkter, gängkriminalitet, bilbränningar och dödsskjutningar?
En sak är säker; de är inte de vanliga svenska skattebetalare som byggt upp detta land och förvandlat det från ett fattigt bondesamhälle till en världsledande industrination på mindre än hundra år! De är påfallande ofta människor som annars säger sig vara välsignat fördomsfria och representera "den goda sidan" som avskyr Joakim. Drevet mot honom är bitvis extremt osmakligt. Efter att tittat igenom många av Joakims live-videor som finns upplagda på Facebook och läst hans egna ord kan man ganska lätt kategorisera in hatet i tre olika grupper som vi symboliserar med tre olika färger:

1 - De svarta:

Svartskäggiga invandrarpojkar i förorten med minimalt ordförråd och analysförmåga som tycker alla svennar, poliser och makthavare är främlingsfientliga rasister. Kräver att få allt de pekar på men vägrar själva ställa upp för samhället och landet de tycks hata. Vill helst lösa konflikter med hot, våld, provokation, misshandel och bränder. De saknar all form av utbildning, uppfostran, empati och svenskhet. Kommer aldrig bli den vinstmaskin för samhället som politikerna utlovade. Tror att respekt är något man kan hota sig till från andra. Syns ofta i Tv-program som Efterlyst, Tunnelbanan eller Södertäljepolisen. Har ofta namn som Muhammed, Ismet, Ali, Rashid eller Musa.

2 - De Rosa:

Ofräscha, tatuerade och piercade tonårstjejer från den liberala gap & skrikvänstern som färgar håret grönt, blått eller rosa. Stylar sina schaskiga kläder med regnbågsfärger och vänsterextremistiska symboler som de inte har en aning om vad dessa symboler står för. Gapar, skriker, skränar och svär på allt och alla i hemmagjorda videor de själva lägger ut på Facebook och tror sedan vanligt folk ska ta dem på allvar. Hatar svenskar, hatar män, hatar gamla, hatar rika, hatar hetero, hatar höger, hatar politiker, hatar utbildade. Anser de står för allas lika värde men hatar i själva verket allt och alla som inte sympatiserar exakt just med deras egna vänstervridna Fi-åsikter. Försvarar våld, kriminalitet och våldtäkter med; ”Det kunde precis lika väl varit svenska killar…” Har ofta namn som Zara, Fiona, Rebecka, Leila, eller Carolina.

3 - De grå:

Vuxna och äldre som ser sig själva som lite bättre, lite mer högutbildade, lite mer intellektuella och lite ”finare” än övriga folket. Titulerar sig gärna advokat, journalist, författare, artist eller komiker men är i själva verket bara gamla bittra svennar som är frustrerade över att Olof Palmes vision om ett tryggt socialistiskt, solidariskt och sammanhållet Sverige i stället blivit dess raka motsats. Skyller istället socialismens totala misslyckanden på alla de människor som vågar avslöja sanningen och kritisera utvecklingen. Kallar uppvaknande svenskar för ”rasister” och skyller allt på Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Sitter hellre bakom tangentbordet på en unken tidningsredaktion än vågar möta den sanna svenska verkligheten. De grå har oftast också passande gamla grå svenska namn såsom Åsa, Jonas, Henrik, Malena, Filip, Fredrik, Jenny, Sven eller Kjell.

En av de allra värsta Lamottehatarna är Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg som också är öppet kommunist. De senaste tio åren har hon suttit i de välbevakade och smala åsiktskorridorerna på Aftonbladets trygga redaktion bakom tangentbordet och skrivit spaltkilometrar med hat om de uppvaknande svenskarna som vågat kritisera samhällsutvecklingen. Hon har i årtionden beskyllt stora delar av den svenska befolkningen för att vara rasister, nazister, fascister och främlingsfientliga för att nämna några av hennes favoritepitet. Hon har skönmålat upp en bild av det nya mångkulturella Sverige som ingen annan än en indoktrinerad kommunist kan se. Hon har förminskat och förlöjligat människor som råkat ut för grov misshandel, våld och våldtäkter. Hon har ursäktat och viftat bort mord och gängskjutningar och skyllt allt negativt i samhället på ett nyanlänt parti och dess partiledare…

När rekyleffekten av allt hennes hat slog tillbaka som svarsmail fick stackars Åsa direkt ett eget Tv-program på bästa prime-time i SVT där hon oemotsagt kunde sitta och gråta ut om det fruktansvärda näthat hon helt plötsligt och oförståeligt drabbats av. Gråtande kunde hon berätta om mail som innehöll såväl fula svordomar som kränkande könsord. [snyft]
Att Åsa Lindeborg själv i åratal skrivit spaltkilometrar med hatpropaganda om alla svenskar som vågat kritisera världens mest oansvariga massinvandringspolitik nämndes förstås inte. Något ifrågasättande från SVT varför detta näthat plötsligt uppstått eller vad Åsa själv skrivit under flera års tid om svenska befolkningen kom naturligtvis inte på tal i oberoende och opolitiska public service kanalen. Allt var ju de onda högerextremistiska sverigedemokraternas fel…

Åsa tillsammans med kollegan, Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg har också gjort narr av att Joakim Lamotte försöker finansiera en del av sina utlägg via donationer och swish, som de föraktfullt kallar ”tiggarjournalistik”. Åsa och Anders (båda tillhörande hatkategoiri 3 – de grå) kommer från tidningen som för några år sedan hyllade de då nyhitkomna tiggarna som satt som entrévärdar utanför varje svensk matbutik och tjänar pengar för arbetet med att säga ”häjj-häjj” till butikskunderna.
Tiggarna var en positiv kulturberikning och en viktig samhällsfaktor i det nya mångkulturella Sverige, menade de. Man hyllade det organiserade zigenartiggeriet men hånar en som vill finansiera ett mycket viktigt och farligt journalistiskt arbete -som de själva inte klarar av- via frivillig donation. Man ska alltså hellre skänka pengar till en utlänning som bara sitter utanför Konsum och mumlar "häjj-häjj" dagarna i ända men inte till Joakim som vågar stå upp för demokratin, svenska folket och som gör ett modigt och farligt jobb, ett jobb som de fega grå i de smala åsiktskorridorerna inte längre vågar göra!

Det blir än mer patetiskt när Åsa och Anders själva får sina feta månadslöner betalda via det statliga presstödet. Utan detta statliga presstöd från alla tvångsbeskattade svenska skattebetalare (som de så uppenbart avskyr och hatar och kallar för rasister och främlingsfientliga) hade kvällsblaskor som Aftonbladet och Expressen för länge sedan varit ett minne blott!

En annan PK-tidning som skrivit mycket nedsättande och kränkande mot Joakim Lamotte är den kommunistiska vänstertidningen Arbetaren. I ett reportage om Joakim kallade man honom för ”vredespredikanten”, ”väckelsepredikant” och ”enenmansalarmist”. Man anklagade honom för att INTE göra reportage om det ”vanliga sexuella våldet” i samhället! Precis som om kommunistiska Arbetaren publicerat spaltkilometrar i detta ämne – och vad f*n menar Arbetaren med ”vanligt sexuellt våld”? När har en tidning rätt att bestämma vad en självgående journalist ska skriva om? Vidare skriver man om Joakim i den presstöds finansierade Arbetaren;

”… Ibland undrar man vad som egentligen är läskigast – en väckelserörelse grundad primärt på lögner och fantasier, eller en uppbyggd runt verkliga och allvarliga samhällsproblem, men med dessa omstöpta i en spekulativ, selektiv och verklighetsfrämmande form, i en inramning ägnad att förvirra och förleda…”

Är det verkligen de svenska skattebetalares skyldighet att finansiera den här typen av journalistisk dynga?

Du har sett och hört reportage i nyheterna om journalister, reportrar, författare, bloggare eller andra kulturarbetare som hotas, trakasseras, förföljs eller fängslas i demokraturländer som t.ex. Venezuela, Etiopien, Eritrea, Kina, Ukraina eller Saudiarabien (opps.. att de 9 gånger av 10 råkar vara just vänsterstyrda länder är naturligtvis bara en olycklig slump media helst inte pratar högt om…) men hur många gånger har Du hört om de hot och den hatstorm Joakim Lamotte och hans familj tvingas utstå i Sverige 2018?

Ska vi komma överens om en sak?

Varje gång vi hör ett reportage på SVT, på Sveriges Radio eller på TV4-Nyheterna om en förföljd, hotad journalist, reporter, författare eller annan kulturarbetare i världen så swishar vi Joakim Lamotte och hans familj en femtiolapp! En femtiolapp till de som PK-media inte anser är värdiga journalister. En femtiolapp för det modiga och farliga arbete som bara EN journalist fortfarande vågar göra i Sverige! En femtiolapp för att ge den svenska vänsterliberala demokraturmedian ett långfinger! Är vadet taget?

Varje gång Du tänker ge "häjj-häjj" mannen utanför Konsum en slant, swisha Lemotte en tia istället, varje gång du funderar på att köpa en Åsa Lindeborgs uppdiktad kvällsblaska, swisha Lamotte en tjuga istället!

En rättrogen journalist och reporter skulle skämmas för att kalla sig journalist om man mörkade hur samhällsutvecklingen ser ut, och det gör många rejält förbannad att vissa inte låter Lamotte utföra sitt arbete i fred. Ofta är dessa personer dessutom så fega att de inte vågar möta Joakim i direktsändning. Däremot kommer de fram efteråt och försöker bråka, hota, eller till och med stjäla hans utrustning. Hittills har de inte lyckats eftersom det krävs rätt mycket för att Joakim skall backa. Samtidigt är det här ett hot mot det fria ordet och yttrandefriheten.

Hade journalister på SVT, DN, Expressen eller Aftonbladet utsatts för något liknande skulle det blivit uppror bland Sveriges media och journalistkår. Men när Joakim Lamottes arbete hotas är det knäpptyst från etablerade medier. För vad händer den dagen Sveriges sista sanna modiga journalist släcker sin kamera för gott? Vad händer när kommunister och vänsterliberala ”journalister” på Aftonbladet och Expressen helt kan styra vad du ska tycka och tänka? Vad händer om vi inte längre får se sanningen hur vårt nya mångkulturella svenska samhälle egentligen ser ut inifrån?

Låt Joakim Lamotte kunna fortsätta låta oss vanliga svenskar få en chans att säga vår mening rakt in i hans kamera!

Följ Joakim Lamottes Facebook-sida, swisha honom en slant för det goda arbete han vågar göra!

(Bilden; Joakim Lamotte, flankerad av hatet från de rosa och de grå)

DELA gärna denna artikel och följ Facebook-gruppen ”Min Åsikt”.
Tack!





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post212

FN.s Migrationsavtal och SWE

Life in BalancePosted by Leo Sat, November 17, 2018 14:03:25


MIGRATIONSAVTALET SOM INGEN VILL PRATA HÖGT OM

TEXT. Jenny Piper

Det gick som förväntat - ingen av de tio tidningarna ville publicera mitt debattinlägg om FN:s nya migrationsavtal som våra makthavare vägrar prata om, trots att det brinner i knutarna. Men det är som vanligt - är man privatperson och skriver negativt om regering/migration så är man inte välkommen att yttra sig. Jag hade accepterat det om media ändå hade skrivit om det själva, men det är uppenbart att man i Sverige har en plan om att låta svenska folket förbli ovetande om avtalet. Vi är som ett gäng fromma lamm på väg till slakt!

Jag publicerar texten här och på min blogg - dela så mycket det bara går så har vi åtminstone gjort vad vi kan för att få människor att förstå innebörden. Tyvärr finns en stor död fläck utanför sociala medier som vi aldrig kommer att kunna påverka!

———————————————————————-
Den 10/12 ska FN:s nya migrationsavtal ”Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration” skrivas under i Marocko. Samtliga medlemsländer förväntas signera avtalet och trots att det kommer att ha extremt stor påverkan både på vårt land såväl som hela kontinenten, är det väldigt tyst om detta i Sverige.

I flera andra europeiska länder pågår debatten för fullt, men i Sverige har man med hjälp av dimridåer, som t.ex. skådespelet om statsministerposten i Rosenbad, lyckats behålla locket på. Tanken är troligen att mygla igenom avtalet utan att informera svenska folket om vad detta kommer att innebära mer konkret.

I avtalet förklarar samtliga medlemsländer sig villiga att avskaffa de nuvarande kategorierna av invandrare i syfte att deklarera att migration är en ”mänsklig rättighet”. Det här kommer inte att minska migrationen till Europa som vissa tycks tro – snarare tvärtom eftersom det är ren öppna-gränser propaganda som beskriver migration som en berikning för Europa och fullständigt ignorerar de negativa effekterna på vårt samhälle.

Om detta internationella avtal implementeras så kommer det i praktiken innebära att kontrollerad migration och gränser upphör samt att det inte längre görs skillnad mellan flyktingar och migranter. Illegala migranter kommer inte längre att kunna deporteras och termen ”illegal migrant” kommer att försvinna. Att ta sig över gränser illegalt kommer inte längre att betraktas som ett brott, eftersom migration kommer att anses som en ”mänsklig rättighet”.

Med andra ord symboliserar denna pakt ett hot mot världen och kan komma att inspirera miljoner migranter att lämna sina hem - särskilt unga individer som lockas av tanken att de ska få ett bättre liv i Europa. Men det kommer snarare att dränera istället för att stärka den ekonomiska utvecklingen i deras hemländer.

Man ska heller inte förglömma att vi inte kommer att kunna erbjuda alla ett drägligt liv i Europa och således blir det inte bättre för migranterna med detta avtal. De enda som tjänar på detta är globalisterna som frodas av att misären breder ut sig över Europa, vilket på sikt kommer att leda till konflikter samt att vi måste ”låna” pengar till finansieringen.

I Danmark har Mikkel Andersson och Niels Jespersen precis gett ut en bok med titeln ”Experimentet som slog fel”, där man kommit fram till slutsatsen att invandringen har gjort Danmark till ett fattigare, mer osäkert samt mer polariserat land. Man slår också fast att de senaste årens migrationspolitik inte enbart har varit skadligt för Danmark, utan det har varit både inhumant och osolidariskt mot de flyktingar som man borde hjälpa i närområdena.

Sverige som tagit emot väldigt många fler migranter än Danmark de senaste åren befinner sig i samma situation, varför vi nu fullkomligen drunknar i problem som ingen av våra makthavare vill kännas vid. Precis som Danmark har Sverige satsat på att hjälpa några få resursstarka migranter som har kraft och pengar att resa genom 6-8 säkra länder samtidigt som man sviker det stora antalet riktiga flyktingar som sitter fast i konflikthärdarna för att de saknar resurser.

Således skulle man kunna hjälpa väldigt många fler flyktingar på plats för samma pengar som man lägger på ett fåtal ekonomiska migranter i Sverige och att då ingå ett avtal som innebär att migration blir en mänsklig rättighet samt att anhöriginvandring i princip kan ske obegränsat vore att gräva sin egen grav, särskilt eftersom vi redan nu har problem att ta hand om de som redan befinner sig i landet.

Ungern, Österrike, Polen, Tjeckien, Bulgarien, Kroatien och Schweiz har redan gjort klart att man säger nej till migrationsavtalet och även USA samt Australien har deklarerat att man inte kommer att skriva under avtalet. I Tyskland har man nyligen debatterat detta i riksdagen, men varför är det ingen i Sverige som yppar ett ord om detta?



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post211

Sverigesyndromet

Life in BalancePosted by Leo Thu, October 25, 2018 15:14:31


Sverige är det ultimata gränslösa samhället där allt är flytande – gränser, normer, roller, kön, uppgifter, ansvarsroller, funktioner, lag och rätt. Allt löses upp till en kaotisk otrygg röra. Förståelse har blivit synonymt med det “finare godare” begreppet tolerans vilket innebär att allt automatiskt också ska tolereras. Det oacceptabla blir accepterat.


Aggressorn – den våldsamme starke triumferar på alla andras bekostnad. Identifikation med aggressorn kallas inom psykologi/sociologi, vilket är internationellt vedertaget, för Stockholmssyndromet med Norrmalmstorgsdramat 1973 som historisk bakgrund. Exempel på det är när inte kvinnan lämnar sin misshandlande partner utan förstår och identifierar sig med honom istället för att värna om sitt eget bästa och sig själv.


Det sker en normalisering genom att avvikande normer, genom att de dessa blott förkommer, likställs med något som är “normalt”. Det avvikande anses alltså som något redan är normalt och det normaliseras på det viset i det normbrytande samhället. Allt “normalt” enligt denna princip som avviker från normen hyllas som normbrytande och som subversivt, fint och bra (progressivt/omstörtande).

Gamla normer ses som fula förlegade omoderna och dessa tabubeläggs. Nytt och udda är fint. Denna hållning har sociologiskt övertagit konsumtionssamhällets pådrivande mekanismer dvs “köp, slit och släng”-normer. Allt som är stabiliserande ersätts och det enda stabila blir den ständiga förändringen gällande allt.

Alla gamla normer ska ständigt ersättas av nya. Till slut finns inga sammanhållande normer kvar i samhället och bärande strukturer kraschar därför. Överförståelse blir till övertolerans där det omstörtande elementet medges handlingsytor på bekostnad av flertalets välbefinnande, bejakande och trygghet.

Hyllandet av och vurmandet för den ideologiska normkritiken leder till katastrof och är lika sjukt som om den misshandlade kvinnan hyllar sin misshandlande partner för hans fantastiska, alternativa och normbrytande beteende.

Det som är högst tragiskt är att barnen drabbas och utsätts för övergrepp av denna normkritiska hållning. Deras föräldrars heterosexualitet ses som en förtryckande norm och något mindre värd än normbrytande relationer som lyfts fram. Men även majoriteten av barnens egna könstillhörigheter och sexualitet utifrån biologiska grundförutsättningar ska stå tillbaks för det normbrytande som hålls upp som ett slags “ideal”.

Detta sker genom att det är på det avvikande och udda som prioriteras och placeras i strålkastarljuset som något positivt, vilket lyfts fram inför barnen i oproportionellt hög utsträckning. I jämförelse med det som förekommer i absolut till största majoritet i barnens vardag, väljer pedagoger att bortse från majoritetens vardag.

Dessa slags övergrepp på barn sker generellt på dagis, skola, bibliotek och i media. Föräldrar som vårdnadshavare fråntas rätten av skolans pedagoger, och andra, från att skydda sina barn från sexualisering.Romantiseringen av normbrytande beteenden.
Dessa slags övergrepp på barn sker generellt på dagis, skola, bibliotek och i media. Föräldrar som vårdnadshavare fråntas rätten av skolans pedagoger, och andra, från att skydda sina barn från sexualisering.



Det normbrytande beteendet
framställs i ett romantiskt och revolutionärt hjälteskimmer och blir därför i den progressiva toleransens anda som något bra. Individuella samhällsomstörtare och normbrytare beundras av normkritiska grupptänkande kollektivister.

Det subversiva normbrytande beteendet premieras framför de “gamla förtryckande normativa normerna”. Det vanligt förekommande betraktas som något fult och dåligt. Det nya, annorlunda och avvikande framställs som det fina. Det unika i det avvikande följer även konsumtionssamhällets drivande och inneboende mekanismer där det normomstörtande och normavvikande uppfattas på liknande sätt som om de vore exklusiva unika lyxvaror.

Samhället sett som ett ekosystem av normer skövlas när konsumtionssamhällets värsta destruktiva mekanismer muterat ideologiskt och sociologist till att dekonstruera allt som utgör det som är sammanhållande och grundläggande i ett samhälle.

Både tragiskt och illustrativt är det att Sverige gör anspråk på att ha en feministisk regering med en feministisk utrikespolitik. Svenska samhället har blivit som kvinnorna som dras till de farliga och som de störda kvinnorna som uppvaktar och förlovar sig med fängelseinterner.



En extremt sjuk reaktionsbildning pågår i landet
jämte alla andra grundläggande psykologiska och primitiva försvarsmekanismer som härjar ohindrat och dessa primitiva psykologiska försvarsmekanismer har perverst nog blivit tongivande och vägledande för den svenska samhällsutvecklingen.

Kunskap och reflektion kan väcka till sjukdomsinsikt. Primitiva psykologiska försvarsmekanismer går som hand i handske ihop med den ideologiska normkritiken. En bra start är att förstå de psykologiska försvarsmekanismerna, reflektera och spegla dessa mot de attityder, uttryck och företeelser som nu dominerar i det offentliga rummet och i samhällsdebatten.

Text: Annika Gran Charmolu













  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post208

Islam - Världens Frälse ?

Life in BalancePosted by Leo Tue, October 23, 2018 17:25:20

Vi vägrar att bli islamiserade!



Text: Jenny Piper, Ystad

Igår kväll fick jag mottaga att obehagligt samtal från en man som inte uppskattade att jag tycker att Sverige bör förbjuda böneutrop. Eftersom jag misstänker att min belackare läser mina texter, så tänkte jag framföra min ståndpunkt i skrift.

Sverige är ett fritt och demokratiskt land med yttrandefrihet, även om det alltmer börjar likna en demokratur. Sverige har sedan lång tid tillbaka ansetts vara ett av de mest sekulariserade länderna i världen, eftersom svenskar i sig inte ansett sig vara särskilt religiösa och de som valt att bosätta sig här har accepterat att leva sekulariserat. Vi har religionsfrihet i landet och det har fungerat utmärkt eftersom alla hanterat sitt religionsutövande privat, ända fram till slutet av 1990-talet när det började komma fler och fler migranter från MENA som ställde krav på att det svenska samhället skulle anpassa sig till deras kultur.

Källarmoskéer fungerade bra under både 1980- och 1990-talet samt de få riktiga moskéer som fanns höll sig på sin kant. Sedan hände något under 2000-talet med fler och fler moskébyggen som godkändes – trots att de uppenbarligen hade radikal islam (salafism och wahabism) som inriktning och de boende i området protesterade högljutt mot byggplanerna. Nu har vi moskéer lite varstans och tyvärr alldeles för många med extremistisk underton samt hatpredikanter som uppviglar till hat och våld. Dessutom är dessa moskéer sedan länge klassificerade som rekryteringsplats för jihadister.

Detta har dock inte varit nog utan man måste gå steget längre och kräva böneutrop – något som i dagsläget finns hos tre moskéer (Växjö, Botkyrka/Fittja, Karlskrona). Det finns inget som motiverar detta beslut! Det går att ordna med annan teknik – till exempel appar på smartphones som kallar till bön, vilket redan förekommer på vissa platser i MENA. Religionsfrihet innebär att man ska sköta sin religion i hemmet/privat, utan att det påverkar andra. Muslimska böneutrop påverkar definitivt många andra!

I Stockholm har man den senaste tiden kunnat läsa att två kyrkor inte längre får ringa i kyrkklockorna vissa tider för att det ansågs störande av vissa boende i området som klagat och fått gehör, men när någon opponerar sig mot böneutrop som definitivt upplevs som störande och verkligen inte hör hemma i ett land med kristna värderingar så stämplas man som rasist och islamofob!

Jag anser personligen att alla som vill bosätta sig i Sverige och göra rätt för sig är välkomna, så länge man förstår att man inte kan fortsätta att leva som man gjorde i sitt hemland. Bosätter man sig i ett land där demokrati, frihet och jämställdhet mellan könen råder så måste man vara beredd på att leva sekulariserat! Tillbed vilken gud Du vill, men håll det inom hemmets väggar eller i Din kyrka. Påtvinga inte oss andra er religion! Kvinnor ska inte tvingas täcka sig när de lämnar hemmet, små flickor är inga sexuella varelser som måste draperas i tält för att inte väcka männens lustar, det är inte ok att könsstympa flickor och heller inte att gifta bort dem mot sin vilja – dessutom är det helt oacceptabelt att döda i hederns namn. Hat mot judar och homosexuella såväl som ett djupt kvinnoförakt hör inte hemma i vårt samhälle!

Klarar man inte av att leva enligt våra premisser så har man inget att göra i Sverige och då finns det andra alternativ – res hem till Ditt eget land igen eller bosätt Dig i ett land där islam och kvinnoförtryck sätts på piedestal, det finns hur många som helst. Men för allt i världen – kom inte hit och kräv att vi ska anpassa oss efter Din religion samt kultur! Vi vägrar att låta oss islamiseras och våra döttrar skall aldrig behöva krypa i stoftet eller tvingas bära slöja/hijab/burka/niqab!

Problemet är dock att vi har för svaga politiker som inte vågar sätta ned foten i dessa frågor av rädsla för att stöta sig med vissa grupper. Hade det varit lite mer tåga i våra makthavare så hade vi nog kunnat få bukt med en del av dessa problem!

religon.jpg


  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post207

Vad är ett liv?

Life in BalancePosted by Leo Mon, October 22, 2018 13:14:37


Why do I live - why do I die?

Why do I live - why do I cry?
Here is the SOS of a man in distress


I've never had both feet upon the ground
I'd rather be a red Kite ( or Merlin)
I don't fit into this skin
I'd like to see the world turned upside down
If ever it were beautiful
It's lovelier from above, from above
I've always confused life
with the comic strips
Even wished I could transform
I feel something
That draws me
That draws me
That draws me up

Into the great Lotto of the Universe
I don't have the right numbers
I don't fit into this skin
I don't want to be a robot
Eating, working, sleeping

Why do I live, why do I die
Why do I live, why do I cry
I think I'm catching waves
From the another world
I've never had both feet upon the ground
I'd rather be a bird
I'd like to see the world turned upside down
I'd rather be that bird

Sleep, man, sleep

Red Kite = Röd Glada, Merlin = Lärkfalk



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post205

SWEDUNCE - landet utan gränser

Life in BalancePosted by Leo Thu, October 18, 2018 20:27:38

Var beredd att vad som helst kan hända i Sverige

Hur tänker sig regeringen, riksdagen, samhällsbärarna, medborgarna och visionärerna – om sådana över huvud taget finns – att livet här ska te sig om tjugo eller femtio år? skriver journalist och författare Lars Åberg.

Det är inte utan att jag förundras över hur snabbt Sverige har gått från planerad förutsägbarhet till planlös perspektivlöshet. Även om vi en gång varit duktiga på social ingenjörskonst tycks vi nuförtiden inte veta hur man använder en skiftnyckel.

Detta är landet där tågen står still på linjen, posten inte kommer fram och gangsters tränger sig före i vårdkön. Erfarenheterna av försämrade samhällsfunktioner är så spridda att de inte kan förminskas genom uppfostrande tilltal eller förklaras som utslag av rädsla för det främmande. Det senare framstår som ett falskt orsakssamband eftersom det som människor uttrycker oro för är sådant, som de märker av i sin vardag och därför faktiskt känner till.

Ingen som helst koll

Hur vet man då om ett samhälle börjar gå sönder?

Första gången jag tänkte tanken var den inte alls påverkad av migrationskriser eller handfallna myndigheter utan kopplad till de brister i samhällskunskapen som jag mötte hos elever på högstadiet. Niondeklassarna jag träffade i en stor skola i en större svensk stad visste inte särskilt mycket om hur samhället var uppbyggt, hur dess institutioner grep in i varandra och hur beslut fattades. En del trodde att socialförvaltningen och socialdemokratin var samma sak. Några av dem var säkra på att barnbidraget kom från FN. De allra flesta hade ingen som helst koll.

En undran väcktes då hos mig: om man inte känner till hur saker och ting hänger ihop, hur märker man då när de faktiskt inte längre gör det?

Klivet ur det gamla klassamhället togs med medvetna steg. Det var ett lyft som gjordes med fötterna kvar på jorden och blicken riktad framåt. Bröd och bildning. Rösträtt och rättvisa. Skötsamhet och självständighet.

Någon motsvarighet till detta inhemska biståndsprojekt har vi aldrig tidigare sett.

Det omvandlingsprojekt som landet nu deltar i bärs inte av någon motsvarande ideologisk övertygelse. Snarare än en rörelse är det en lång serie reaktioner på förändringar i omvärlden. Hundratusentals nyinflyttade människor har blivit föremål för våra samhälleliga insatser. Någon motsvarighet till detta inhemska biståndsprojekt har vi aldrig tidigare sett.

Svensk politik har de senaste åren ägnat sig åt att låtsas som om en redan förändrad verklighet vore oförändrad och som om varje form av problematisering vore ett hot mot det orubbliga hos denna verklighet. Där samhällsdebatt tidigare setts som en väg till reformer, en förändrad verklighet, har den i stället kommit att uppfattas som skadlig för det redan uppnådda.

Missionerande drag

Precis som amerikanerna betraktar sig svenskar gärna som bärare av något existentiellt annorlunda, en exceptionalism. Den ser ut på olika sätt i USA och Sverige, men i vår egen självbild framträder ett missionerande drag som möjliggjort att den gamla biståndspolitiken i det som då kallades Tredje världen har kunnat följas av nyare biståndsverksamhet på hemmaplan. När många kineser flyttar till San Francisco uppstår ett Chinatown. Flyttar många från Mellanöstern till svenska förorter får man små mellanöstrar där. Sannolikheten för att kineserna ändå blir amerikaner verkar av någon anledning större än att invandrarna från Mellanöstern blir svenskar, trots vårt generösa omhändertagande och den hos oss utbredda övertygelsen att det svenska redan genom sitt inneboende förnuft kommer att försvenska både dem som får bistånd utomlands och dem som får hjälp och stöd här hemma.

Vi förväntar oss att alla ska bidra till integrationen, men ger bidrag till dem som inte vill.​

Vårt uppdrag framstår dock i dessa dagar som mera oklart: vi ser oss själva som ett föredöme och tycker ändå inte att vi har så mycket att komma med. Vi förväntar oss att alla ska bidra till integrationen, men ger bidrag till dem som inte vill. Den svenska exceptionalismen har bytt skepnad, från något trosvisst till något lätt handlingsförlamat. Solidaritet har ersatts med tolerans.

Den brittiske historikern Tony Judt hör till dem som pekat på välfärdsstatens paradox: dess framgång undergräver med tiden dess attraktionskraft och dagens unga delar dessutom inte de äldres minnen från tider med misär. Välfärdens kollektiva förutsättningar har främjat individualismen. Multikulturalism, identitetspolitik och privatiseringar av offentliga verksamheter samverkar till att försvaga idén om det gemensamma.

Ändå berör problematiken kring segregation och integration oss alla. Bristen på kreativa och konstruktiva idéer om hur vi vill ha morgondagens samhälle gör att vi nöjer oss med defensiva eller repressiva utsagor om hur vi inte vill ha det. Hela det socialdemokratiska samhällsprojektet, som också förvaltats av borgerliga regeringar, är satt under press. På ganska kort tid har detta experiment i en skyddad del av världen fått sina förutsättningar ändrade.

Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem.​

Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem. Där det inte finns några gränser måste var och en klara sig själv. Kontrakt kommer att rivas, avtal brytas, kapital och maskiner flyttas, bostäder ockuperas, varor stjälas, tältläger resas, våld bryta ut. Jag tror inte att det kommer att bli något trevligt pow wow med trummor och körsång.

Sannolikt vill många då i stället dra nya gränser. Detta vet även de som påstår att gränskontroller och id-handlingar är tecken på hjärtlöshet. Mänskliga rättigheter är någonting som varje enskilt land måste förmås att upprätthålla; de handlar inte primärt om fri passage till länder som redan är hyggliga och uppvisar fördelningspolitiska ambitioner.

Men alla former av biståndspolitik behöver nu sannolikt omprövas i grunden. Det är sällan den som förbättrat levnadsstandarden i fattiga länder eller regioner. I Sverige har den på många sätt förstärkt segregationen.

Eftersom vi så gärna skulle vilja tro att allt kommer att förbli som det en gång har varit blir det inte helt lätt att ta till sig insikten att det här faktiskt är landet där vad som helst kan hända.

Lars Åberg

journalist och författare, aktuell med boken ”Landet där vad som helst kan hända” (Karneval förlag)

Landet 2 collage

  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post204

Bilbränder

Life in BalancePosted by Leo Thu, August 16, 2018 12:10:07
Det pågår, nästan en sorts tävling, på sociala medier - OM vem som ligger bakom och genomför BILBRÄNDER - och varför just nu...

Det skrivs att från att de är/var hatiska miljöpartister (som vill förbjuda bilar), till utagerande unga, arga män - till att det var KSI - via kommandogruppen Arla Gryning - och via uppdrag från NWO (New World Order-männen) för att skapa kaos i landet - och gynna steg mot än mera demodiktur (Stasi-liknande).

Självklart - så menas också att det var Putin, som låg bakom.... !!!

Jag fann detta i GöteborgsPosten (GP) - där inget sägs - mer än om 3 unga män. Läs mera nedan - och bedöm själv. Som vanligt kommer advokater att tjäna stora pengar genom att granska Svea Rikes Lag - för att där troligen inte finna stöd. Du och jag får betala via skattsedeln.... och VAD ser du kan komma att ske ...?


Foto: Adam Ihse / TT

Narkotika, misshandel, rån och vapenbrott. De tre män som gripits misstänkta för att ligga bakom bilbränderna i Västsverige har samtliga ett kriminellt förflutet, avslöjar Göteborgs-Posten.

Tyngst belastad är den 18-åring som greps på en flygplats i Turkiet sedan han försökt fly från Sverige. Han dömdes för rån redan innan han fyllt 16 år, skriver GP.

Så sent som i fjol dömdes mannen för en rad brott begångna mellan februari och november 2016: personrån, ringa narkotikabrott, övergrepp i rättssak samt en grov misshandel där han knivskar en flicka i tonåren. Han kommer att tas tillbaka till Sverige och väntas här bli anhållen.

Två män, 19 och 20 år gamla, anhölls redan i tisdags misstänkta för inblandning i bilbränderna i Västra Frölunda. Enligt GP dömdes 19-åringen så sent som i november i fjol för vapenbrott sedan han stoppats när han körde en bil där det fanns ett skarpladdat vapen.

20-åringen är dömd för ringa narkotikabrott, för knappt en månad sedan.

Enligt polisen i region Väst är de tre välkända av polisen i området.

– Den lokala polisen känner igen sina bråkstakar, har talespersonen Ulla Brehm sagt till TT.

Åklagaren Mats Ihlbom säger till GP att man misstänker att mellan åtta och tolv personer var inblandade i händelserna i Västra Frölunda. Han hoppas att polisen kommer att kunna identifiera och gripa fler misstänkta.

– Det är vår förhoppning men vi kan inte garantera det, säger han till tidningen.

19-åringen och 20-åringens advokater uppger att de båda två nekar till brott.





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post199
Next »