Leo-Bloggen

Leo-Bloggen

Barnäktenskap - OK???

RelationerPosted by Leo Thu, December 07, 2017 11:43:50



Med hänvisning till Europakonventionen om rätt till privatliv offras flickor som tvingats till giftermål. Igår meddelade regeringens utredare, Mari Heidenberg, att det inte kommer att föreslås något ”generellt icke-erkännande av barnäktenskap”, som det något kryptiskt uttrycks.

Eftersom flera EU-länder tillåter att 16-åringar gifter sig, riskerar ett förbud mot barnäktenskap att komma i konflikt med den ovan nämnda Europakonventionen angående individens rätt till privatliv. Här trumfar alltså Europakonventionen om privatliv FN:s barnkonvention. Vuxna människors rätt till privatliv tillåts väga tyngre än barns rätt att vara barn. Det är inte rimligt.

Mari Heidenbergs förslag är problematiskt på flera sätt. För det första strider det mot FN:s Barnkonvention. Grundläggande principer i Barnkonventionen är att alla barn har samma rättigheter och lika värde, barnets bästa ska alltid komma i första hand, varje barn har rätt att utvecklas och varje barn har rätt att delta i beslut som rör honom eller henne.

Heidenbergs förslag innebär att flickor med en annan etnisk bakgrund än svensk särbehandlas i Sverige.


Hon har inte samma rättigheter som etniskt svenska flickor att slippa tvingas in i ett vuxenliv med allt vad det innebär. Det är inte förenligt med barnets bästa att tillåta barnäktenskap – och ett tidigt ingånget äktenskap med vidhängande sexuellt tvång kan knappast påstås främja flickans utveckling. Det är också tveksamt om flickan själv fått delta i beslutet att gifta sig med en äldre man.

För det andra öppnar förslaget upp för anpassning också i andra frågor som rör ”rätt till privatliv”. I vilka andra frågor ska vi tillämpa särlagstiftning för icke etniska svenskar när den svenska lagstiftningen kommer i konflikt med lagstiftning i andra EU-länder? Kan vi verkligen förbjuda barnaga utan att komma i konflikt med individens rätt till privatliv? Hur man väljer att uppfostra sina barn är väl ändå en privatsak – och barnaga är inte kriminaliserat i alla EU-länder. I exempelvis Italien och Belgien medför barnaga inte något straff. Och hur gör vi med våldtäktslagstiftningen?

Uppfattningen om vad som är en våldtäkt skiljer sig nämligen åt mellan EU-länderna, och i en del länder kan våldtäktsmannen slippa straff om han gifter sig med den våldtagna kvinnan. Abortfrågan är ytterligare ett exempel där lagstiftningen skiljer sig åt mellan länder i EU. På Malta råder totalförbud och på Irland medges abort bara i fall där en graviditet hotar kvinnans liv.

För det tredje innebär Heidenbergs förslag ett brott mot likabehandlingsprincipen. Ingen människa bosatt i vårt land får diskrimineras eller särbehandlas med hänvisning till sådana faktorer som kön och etnicitet. Heidenbergs förslag gör just detta: diskriminerar flickor som är födda i ett annat land än Sverige men bosatta här. Alla flickor, alla barn, bosatta i Sverige måste tillerkännas samma rätt till sin barndom.

I Sverige har vi bestämt att den som är sexton år är för ung för att gifta sig. Sextonåringar ska inte leva i äktenskap och ska inte bli föräldrar. De ska gå i skolan och förbereda sig för sitt vuxenliv – det som ska komma. Samma lagar måste gälla alla som lever i Sverige. Ett folk, ett land, en lag.

Än så länge är regeringens förslag bara ett förslag. Låt oss hoppas på en diskussion som belyser problemen i förslaget. Än finns det tid att fatta rätt beslut.

Ann Heberlein





  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post148

MÄN och metoo

RelationerPosted by Leo Thu, December 07, 2017 11:37:38

Någon gång under seminariet på ABF-huset hör jag för mitt inre öra Ireen von Wachenfeldts beramade replik ”män är djur”. Senare på kvällen ser jag ett filmklipp där bläckfiskhannar, för att ha en chans att reproducera sig, härmar bläckfiskhonor. von Wachenfeldt kan ha rätt i så motto att de stockholmska männen liknar de mångarmade blötdjuren.

Det är den 19 november. Den internationella mansdagen. #Allamän är inbjudna till samtal i trygga rum. Väl inne i den spatiösa entrén på Sveavägen 41 noterar jag att detta mansmöte presenteras som ett feministiskt Metoo-event. ”MÄN Stockholms” värdegrund vilar på en feministisk, anti-rasistisk analys. Jag reflekterar kort över det besynnerliga i att den arrangerande mansorganisationen väljer en sådan programförklaring. På väg mot trappan rådbråkar jag min hjärna med denna gåta. Utanför konferensrummet en våning upp får jag ett kompendium av en leende herre. Inne i lokalen hälsar en samtalsledare alla välkomna. Dagens träff syftar till att motivera män att starta och delta i samtalsgrupper. Vi uppmuntras att ”kliva ur manslådan” och lämna den destruktiva maskuliniteten.

Jag tittar mig omkring och konstaterar att klientelet är höggradigt homogent. Mötet har samlat ett 40-tal deltagare. Bland dessa finns såvitt jag kan se inga bilmekaniker eller fotbollssupportrar. Ej heller någon narcissistisk teaterregissör. En person har icke-svenskt utseende. Det handlar till 98 % om ledigt klädda vita medelklassmän, jämnt fördelade i ålder mellan 20 och 60 år. Många antagligen med en genuskurs på universitetet i bagaget. Jag utgår ifrån att nästa gruppträff äger rum i någon av bildningsförbundets förortsfilialer, för integrationens skull.

Formerna för eftermiddagen diskuteras. Vi kommer att mötas i det stora respektive lilla rummet. Det rum där vi nu befinner oss är det stora rummet. Här kan man ställa frågor och resonera. I det lilla rummet där en mindre grupp män samlas redogör man för personliga erfarenheter. Och lyssnar. På ett aktivt, icke-dömande sätt. Man utmanar inte andras berättelser. Den som pratar håller upp en pinne, en ”talpryl”, som symboliserar att man pratar.

Vår guide, en föredömligt modern man, är noga med att bekräfta allas frågor och inpass. ”Tack, vad fint”, kommenterar han ofta. ”Så bra att du lyfter det”, bemöter han en person som påpekar att det inte bara finns två kön och att vissa inte har något kön alls. Det är inte lätt att begripa varför sammankomsten omgärdas av en sådan ritualrikedom. Formen tycks betyda allt, innehållet ingenting. Jag får en impuls att fråga om vi i lilla rummet inte bara kan låta den som har något att säga prata. Som jag inte fullföljer.

I kompendiet tar jag del av ”MÄN Stockholms” policydokument. Föreningen är för jämställdhet. Mot våld. På raden under står det ”Redefining masculinity”. I förstone kan detta manifest uppfattas som okontroversiellt. Då bör man påminna sig att de flesta här sätter likhetstecken mellan jämställdhet och feminism. Mot våld, menar man med det pacifism? I samma stund hör jag hur man ondgör sig över mikroaggressioner.

Jag beger mig med fyra andra män till det ”lilla rum” där samtalet fortsätter. Vår ledare i detta rum, en ung man som av ”MÄN Stockholm” under förmiddagen utbildats till samtalsledare, förklarar att tre samtalsrundor ska genomföras. Presentationsrundan inleder. För att bryta isen pratar vi, en person i taget, på temat ”Det här är bra i mitt liv just nu”. Man har en minut på sig. En tidtagare utses. Det visar sig att klockan spelar en viktig roll i det lilla rummet. När timglaset runnit ut går ordet ofördröjligen till nästa person. I runda två besvaras frågan ”Varför är du här idag?”. Var och en disponerar för det svaret tre minuter. I den tredje och sista rundan begrundar man vad de andras berättelser har väckt i en. Två minuter har avsatts för denna omgång. Generellt kan man säga att efter biktliknande utsagor nickas det i samförstånd.

Men när en av männen framkastar tesen att det har gått inflation i begreppet övergrepp spänner en medbroder lägervaktsblicken i honom. En mikroaggression har detekterats.

Naturligtvis är det bra att män träffas och pratar. Att män vågar vara sårbara, vilket det uppmuntras till här. Det förödande är den underliggande ideologiproduktionen. Till och med på den internationella mansdagen ska män problematiseras. Denna dag avser att fokusera på pojkars och mäns hälsa, uppmärksamma mäns bidrag till samhället samt lyfta fram goda manliga förebilder. Varför kan vi inte göra det då? Varför tvingas män som grupp att stå till svars för vad tafsarna och våldtäktsmännen gör? Utan att hyllas för vad uppfinnarna och forskarna åstadkommit? Män klandras för Hagamannens förbrytelser men åtnjuter inte den respektabilitet som broderskapet med Neil Armstrong borde medföra. Skammen premieras, stolthet undanbedes.

I slutet av dagen är vi tillbaka i det stora rummet. Möjligheten att under fem träffar prata vidare erbjuds. En herre som upplever sig ”simma i känslosås” avviker omedelbart. Flera män antar inviten till fortsatt samtalskontakt.

Vad händer då när dessa individer om en månad, efter träff tre, fått delge sina erfarenheter av porr? När de biktat att de efter att de förträngda minnena gett sig till känna gråter sig till sömns på grund av dåligt samvete för begångna försyndelser? Jag hoppas att de om och när de kliver ur manslådan inte hoppar i galen tunna. Bättre lådlös än rådlös.

”Reality is that which, when you stop believing in it, doesn’t go away.” yttrade Philip K Dick.

Så här dags tror jag mig kunna bedöma att de flesta av de samtalande männen är sådana om vilka kvinnor skulle fälla omdömet: “Han är i alla fall snäll”. Vackert så. Jag skulle gärna uppvärdera snällheten rejält. Men jag styr i liten utsträckning egenskaps- och äktenskapsmarknaden. Kan det vara så att det finns en underliggande verklighet som pockar på uppmärksamhet? Att de flesta män inte låter sig effemineras eller transformeras med mindre än att de ses som oattraktiva av kvinnor? Kvinnor som på dagen är feminister men som på kvällen läser Fifty Shades of Grey och på natten drömmer om det förbjudna. Måhända kan socialkonstruktivismen inte konkurrera med biologin, hur gärna vi än skulle vilja. Är det så att kvinnor väljer män? Som ofta är tölpaktiga. Att hjärnan önskar en snäll man. Men att kroppen vet bättre, sedan urminnes tider. Att alltid fokusera på den toxiska maskuliniteten skulle kunna vara att börja i fel ände.

Bläckfiskhannen drar in sina tentakler för att likna bläckfiskhonan. På så sätt kommer han in under de stora hannarna där även honorna ruvar. Ett av få alternativ för mindre hannar som vill föra sina gener vidare. I analogi härmed köper männen på seminariet okritiskt feministernas teorier om maktordningar och kollektiv skuld. Internaliserar efter bästa förmåga självförtrycket. Härmar kvinnor. Talar mjukt och och lägger huvudet på sned. Möjligen är denna strategi framgångsrik enligt den feministiska teorin. Men, som sagt, inte i verkligheten. För de män som vill föröka sig är förklädnaden, mimikryn, otjänlig. Likheten erbjuder helt enkelt inga fördelar. Det rör sig om en dålig metod i en värld vars allt farligare predatorer kommer allt närmare.

När evenemanget på ABF-huset är över vandrar jag runt i korridorerna en stund. Passerar Hjalmar Branting-rummet. Per Albin-rummet. Erlander-rummet. På samma sätt som när man dröjer sig kvar hos en dement vän på äldreboendet. För att man inte vet när nästa besök blir av. Jag stannar till utanför ingången till den oemotståndligt funkischarmiga byggnaden. Blir vemodig vid tanken på det övergivna bildningsidealet. Ser plötsligt framför mig ett vittrande folkhem. Går fram till den vackert blå mosaikväggen för att leta efter sprickor i fasaden. Hittar inga.

En insikt som slår mig när jag vandrar hem i den redan mörka novembereftermiddagen är att man måste upphöra att förtrycka sig själv, för att kunna sluta förtrycka andra. Metoo-kampanjen må vara ett tveeggat svärd. Att kvinnors frihet inte beskärs är avgörande. Mot den bakgrunden är det desto dystrare att bevittna en mansrörelse i stillestånd. För män som tar skuldtrippar, som hänger sig åt flagellantism och självspäkelse finns bättre sysselsättningar. Varför inte inom juridikens område arbeta för hårdare straff så att de potentiella våldsverkarna avskräcks? Vad sägs om att utbilda sig till polis så att tryggheten ökar? Bli lärare och motverka flumskolan?

Viktigast av allt, om vi vill undvika ett fullskaligt könskrig, är att männen står upp för sig själva. För att kunna stå upp för kvinnorna. Att de släpper talprylen och lämnar det lilla rummet. Med den falska tryggheten. Externaliserar. Låter sig styras av handlingskraften och tar steget ut i världen. Det vore ett stort steg för manligheten. Kanske även för mänskligheten.

Rasmus Dahlstedt
Skådespelare



  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post147

Kontraproduktion Metoo?

RelationerPosted by Leo Wed, December 06, 2017 15:53:49

Jag har under en längre tid försökt förstå meningen med slutna grupperFacebook etc som - enligt egen förträfflighet - arbetar för förändring!!!

Det kan handla om andlighet, det kan handla om upplysning kring anti-integrativ-medicinfalangen, det kan handla om hälsa och näringsintag och snart sagt vad som helst som såväl upphovsmakarna som medlemmarna brinner för och tycker är viktigt att få till en bredare samhällsdebatt om. Nå, så långt allt väl. Men.....:

HUR ska dessa frågor NÅGONSIN kunna få önskad bredd, när snart sagt alla dessa grupper är just SLUTNA - det vill säga, ingen annan än medlemmarna kan se vad som skrivs, och ingenting kan heller delas ifrån grupperna?

Jag kan inte se annat än att hela fenomenet är kontraproduktivt och att hela upplägget motsäger sig självt.
Antingen ÄR man engagerad för en större sak, villig att dra ut de svåra frågorna i ljuset - eller så är man nöjd med att hålla stillsamma envägsmonologer (läs ordonani) för de "redan frälsta". I det senare fallet handlar det nog snarare om bekräftelsebehov och känslan av tillhörighet - än om en verklig, brinnande önskan att skapa faktisk, verklig förändring, SÅ tänker jag, och tänka är ännu inte straffbart!

Jag anar en väldig rädsla under ytan i många av de här grupperna, och är det något som stoppar utveckling och förändring så är det just rädsla. Rädsla för att bli synad, rädsla för att bli ifrågasatt, rädsla för aggressiva påhopp ifrån "motståndarsidan", rädsla för att stå rakt upp och ner i sin sanning - även när det blåser..


Ja, vi vet alla att det finns tämligen ruggiga individer som gått samman enbart för att slå ner på, och om möjligt förstöra och knäcka, människor de anser "har fel övertygelser" - två lysande exempel på det är VoF (Vetenskap och Forskning) och Humanisterna. Dessa två "icke-organisationer" har lyckats samla en rent sanslös mängd till synes kliniska psykopater, vars enda agenda, syfte och intresse är att likt illrar ge sig på såväl skeenden som organisationer, föreningar, grupper och privatpersoner som vågar hävda att verkligheten är större och bredare än deras begränsade upplevelse och övertygelse ger sken av. Jag vet, se bara på drevet från VoF mot Michael Säflund och hans bok - Se verkligheten/Livet med kvantfysiska ögon !


Javisst - det ÄR sjukt obehagligt att få en sådan akademisk iller i röven - det kan jag personligen skriva under på ...

MEN, bästa vänner - om vi aldrig vågar möta dem ovannämnda i full öppenhet, i offentlighetens ljus, - så blir ju heller aldrig DERAS otäcka kontrollmetoder och fulspel synliggjorda för den breda allmänheten. Eller hur? Hur oskadliggör vi troll?

Jo - Vi drar ut dom i solskenet, för där SPRICKER de! Låt oss vända blåslampan tillbaka mot dem själva. Ibland är det just precis så enkelt - för dessa grupperingar består av några av Jordens fegaste människor - DET är därför de aldrig kör sina fulspel i fullt dagsljus.

Jag vet att vi MÅSTE gå från trygga, slutna rum till full öppenhet FÖR -> förändring.

Allt och alla ska kunna födas och frodas, och jag känner att vi alla bara måste bli modigare!! Modiga som fan! Vi är SÅ MÅNGA - om vi enas, som EN ENHET på riktigt, DÅ finns det INGENTING som kan hota oss, inte på allvar.

Jag säger som i filmen: Det är dags nu Karin och ni andra. Tiden är inne, tiden är NU.

Kliv ut i dagsljuset, kära modiga, starka, ostoppbara medmänniska!

Köp en T-shirt, Tröja, Jacka, Sjal, Hatt , kalsoner . ja, vas som duger med texten

" Nulla tenaci invia est via"
För den modige - ÄR ingen väg omöjlig!

Är det kanske dags för något motsvarande #metoo - för alla som fått troll i arslet??

Vad sägs om #Folketarframtiden !






  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post146

Metoo och PK

RelationerPosted by Leo Sun, November 19, 2017 17:28:30



Profilen Paolo Roberto - menar:

Är ni på riktigt?
Pratar ni om våldtäkt på mina barn i samma mening som ni pratar om tolerans och respekt för #metoo kampanjen?

Skämtade lite om igår och nätet går bananas . Det förrädiska med den politiskt korrekta vänstern är att den kommer kamouflerad som tolerans. Den utger sig för att kämpa för öppenhet och rättvisa, men vill i själva verket begränsa folks vokabulär, förbjuda humor (fast det var mest kvinnor som gillade mina skämtbilder) och begränsa yttrandefriheten. Faktum är att PK är intolerans kamoflerad som tolerans.

Jag är ganska säker på att sextrakasserier och annat skit inte bekämpas bäst genom att begränsa vad folk får skämta om. #metoo är för viktigt för att bli kidnappad av tokfeminister om vi vill att debatten ska leda till något gott. För det man inte kan skämta om förtjänar inte att tas på allvar.

Roberto vill också avsluta med att: Det är dagligen någon som kommenterar min kropp och under #foodandwine-mässan i Älvsjö i helgen så var det 7 kvinnor som nöp mig i rumpan och ett tjugotal som kladdade rätt ordentligt under selfiefotograferingar.




Så det är inte bara män som blir grisiga när de dricker.

Inte för jag på något sätt försöker förringa eller jämföra mig med den delen av #metoo som handlar om sexuellt våld mm

  • Comments(0)//blogg.leocoaching.se/#post140